”Jag botade min eksem med hjälp av kost” – Jana från No Junk
Jana som driver plattformen No Junk gästar Biohackpodden och berättar om hur hon botade sin eksem och ångest med hjälp av kost. Idag hjälper Jana andra med att återfå och optimera deras hälsa.
För mer info: Hemsidan / Instagram
Följ oss gärna på Instagram på @biohackbalance och joina vår Telegramkanal HÄR.
Biohackpodden, i samarbete med BiohackBalance – en webbshop och plattform för livsstilsoptimering.
Transkibering Jana från No junk – ”Jag botade min eksem med hjälp av kost”
Men, Jana fick jag precis lära mig att du hette, men det visste jag ju innan också. Men jag känner ju mer till dig som Nå Jank, och då undrar jag vem du är. Jag heter ju då Jana Tridfeldt- Djur och jag har jobbat med min egen hälsa sedan 1998.
Och då var jag bara 18 år men hade jättemycket problem med eczema och astma. Jag hade jättemycket allergier, oro, ont i magen, jag hade panikångest, jag hade OCD. Och det här var ju saker som jag hade haft till och från sedan jag var liten.
Men när jag var i gymnasieåldern så kände jag att det här började bli riktigt jobbigt. För att jag hade så mycket eczema så att jag kunde inte spela handboll som är min passion. Och då kände jag att nej, jag måste försöka göra någonting åt det här.
Och jag hade ju redan astmamediciner, magmediciner, insomningstabletter, kortisonsalver och diverse. Och man hade gjort alla undersökningar och det fanns ju ingenting som var fel egentligen på mig. Men jag kände att det kan väl inte bara vara så att jag har valt fel föräldrar, det här får jag leva med.
Så jag kände att nej, det här är ju inte kul. Och då började jag leta andra lösningar och på den tiden fanns ju inte så mycket annat. Jag gick till någon kinesiolog, jag gick till en homeopat och de berättade saker till mig som var väldigt obekvämt egentligen.
För det innebar ju att jag skulle behöva sluta äta socker, jag skulle behöva sluta äta mjölkprodukter. Och jag ville ju egentligen, som de präkta så ville jag ju bara ha ett piller. Jag hade kunnat betala mycket för det där pilleret, för att jag ville ju bara ha en lösning.
Och jag fick en massa dyra piller också, men jag var väl inte riktigt där vars jag ville göra den här förändringen. Så det tog ganska lång tid för mig att acceptera att jag måste faktiskt ta bort de här delikatorbollarna, kexchokladen, mackorna i fiket. Så som det ser ut när man är i den åldern, det var ju det jag åt, nudlar, rostade mackor.
Så det tog lång tid innan jag kunde ändå acceptera att jag behöver faktiskt göra det här, det kommer inte bli någon skillnad. Men när jag väl gjorde det så blev det en jättestor skillnad på mina händer. På tre dagar så märkte jag skillnad när jag hade tagit bort mjölk, då var det framförallt vete som jag fokuserade på.
Och bara den grejen gjorde en väldigt stor skillnad. Så jag förstod ju då att det här är ju något, jag måste ju göra det här. Men sen var det ju en resa som tog säkert fem år för mig innan jag var där vars jag hade kunnat släppa socker till exempel.
Det tog ju mig jättelänge. Jag hade ju så mycket svampproblem och jag kräktes varenda gång jag hade ätit socker till slut. Min mage var helt upp och ner och jag hade ju det som en kräkfobi med alla mina OCD-grejer och allt möjligt.
Så då kände jag att nej, men nu måste sockret bort. Jag hade ju provat allting, rullas godis och slänga det som blev över. Jag hade ju så många gånger varit i sopen och letat upp de här godiskåsarna dagen efter.
Fast man har satt massa skräp och kaffesump och allt möjligt från där för att jag ska inte ta upp det här imorgon. Men hela veckan gick det åt mig att fundera, vad ska jag äta på lördag? Då köpte man säkert det här godiset på torsdagen och åt det på torsdag för jag kunde inte hålla mig, så jag åt det på lördag. Det här godisbrockot på söndag, det kan jag fortfarande komma ihåg som något helt fantastiskt när man får käka godis på morgonen.
Det var en stor sorg för mig att sluta med det, så det tog mig lång tid att få bort. Det är ganska talande också vilket missbruk socker är. Ja, absolut.
Det här handlar ju inte bara om att du gillar godis. Som du beskriver det så har jag under mitt liv kommit över ganska många bekanta och kompisar som har haft alkoholproblem. Som du beskriver det är det exakt samma sätt som de beskriver hur de dricker alkohol, hur de smyger med det och trycker in och funderar på det och hittar knep och sätt på hur man ska kunna dricka alkohol och hur man inte ska dricka alkohol men hur man lurar sig själv som du gjorde där med att jag slänger godiset i soporna.
Men liksom annars så kommer det upp därifrån ändå, så det är ett exakt samma beteende. Ja, för det går inte att ha det hemma. Och sen den här kampen som var i huvudet hela tiden, det tog ju också mycket tid och energi att ha den här dragkampen i huvudet.
Så det var ju på ett sätt jätteskönt när jag väl hade bestämt mig. Men det var ju… Ja, men resor till exempel var ju en sån grej när man tänkte att nu ska vi åka till USA. Jag har ju aldrig smakat allt det här.
Det är klart att jag måste få göra det när jag åker hit. Precis den här grejen som alla säger, jo men när man är på semester så måste man ju funda sig. Ja, men vad blir konsekvensen? Hur långt blir den? Det kommer ju ta åratal kanske innan jag kommer ur det här igen.
Så när jag förstod att det är nolltolerans som gäller på det här, då blev det ju på alla sätt mycket, mycket lättare. Men jag önskar ju att jag visste då, vad jag vet nu om, att jag hade behövt ändra maten i stort. Jag hade behövt se till att jag inte har en massa svängande blodsocker.
För att då hade inte sjukspuget heller varit lika jobbigt. Så jag visste ju ingenting om det här då. Men så det jag kände i alla fall var att jag blivit lyckad och friskare med tiden.
Och jag började ju med Montagnac-metoden. Det var ju låg koldioxidkost som var liksom, ja, de första som började med det här. Och när jag förstod hur bra jag kunde börja må av det här.
Att till exempel min ångest var ju helt obefintlig när jag inte har lågt blodsocker. Så att det kändes som att, wow, vilken grej. Att jag kan ju gå runt och känna mig stabil och lugn.
Så det blev så många vinster, både att magen blev bättre och huden blev bättre. Men framförallt att jag mådde så mycket bättre mentalt. Från att vara jätterädd och få panik över alla möjliga situationer.
Gå runt med en spydpåse i väskan för att jag är rädd att kräkas. Till att bara känna att, ja men, det är ju helt lugnt. Så för mig var den här mentala grejen en jättestor skillnad.
Och sen kände jag att det här måste folk få veta. Och då började jag utbilda mig i det här för att jag ville veta allt om det här. Och jag blev också så förbannad över att alla de här läkarna jag hade varit hos sedan jag var typ 7-8 år.
Aldrig hade frågat mig vad jag äter. Den frågan har aldrig kommit upp. Och det är ju det som är mer skrämmande.
För du säger ju själv, jag visste inte det här när jag var i den åldern. Och de här sakerna. Men absolut att du inte vet eftersom ingen har berättat det.
Det är ju mertalande att ingen annan visste det. Som kunde berätta för dig när du var 13 år gammal. Nej, precis.
Och då var vi också i en tid där socker var ingen fara. Jag är ju också uppvuxen på kalaspuffar som man sockrade på. Ja, för det var inte socker, utan det var fettet som var den stora grejen.
Så att tänka på blodsocker var ju ingenting man tänkte för allmänheten. Det här är bara för de som har diabetes. Men då kände jag att nej, men det här är ju helt skevt.
Så här kan det inte vara. Och då började jag med mina… Jag gick ju hälsovägledarutbildningen då och sedan hade jag en kortsgrupp som ingick i utbildningen. Och när jag såg att de också kunde få den här effekten.
De var ju jätteskeptiska först för det här med blodsocker och kolhydrater. Och det pratade man inte så mycket om. Men det gick jättebra för dem när de väl hade köpt konceptet.
Och de tog det och testade. Så fick de ett jättebra resultat. Och då kände jag att det här är någonting som jag måste göra.
Och då har jag gjort det egentligen sedan dess. Så har jag haft mina fem veckors koncept under… Ja, men nu är det ju över 20 års tid. Men för att jag känner att fem veckor är en rimlig tid för dem att känna att de kan hoppa på något som känns jobbigt.
De kan tänka sig att göra det i fem veckor. Och samtidigt så är det, hade det varit tre veckor, då blir det för kort. För att tre veckor, det är då man brukar vilja ge upp.
Det går bra att hålla uppe motivationen till vecka tre. Sen tredje veckan brukar man mentalt dippa. Men har man kommit över den och gjort två veckor till, då är det också större chans att man faktiskt fortsätter göra det här.
Och sen gäller det att hitta en nivå som går att ha i vardagen efter de här fem veckorna. För det är också viktigt programmet. Så finns det liksom ingen mellanläge.
Du måste bara rycka det här plåtset, annars får du hålla på i all evighet. Så att i alla fall börja med den här strikta fem veckors perioden. Sen kan man gå över till något som är lite mer liberalt som funkar i vardagen.
Det har ändå varit ett koncept som jag känner har funkat bra. Sen har det utvecklats med tiden, men som jag känner mig helt trygg med nu. Och på LKAB så har jag också haft möjligheten att jobba tillsammans med läkare.
Så de har ju också varit skeptiska först till att ska de äta så här mycket fett? Hur ska det gå? Deras kolesterol och allt som de var stressade över. Men då kom vi överens om att ni får kolla deras. Ni kollar deras blodprover hela tiden, så ni kan vara säkra på att det här inte är någon fara för dem.
Och där fick de ju också sina fina resultat. Så då fick jag ju också dem med mig. Så på LKAB har jag jobbat väldigt mycket med de här grupperna.
Och då har de ju varit live, och det har ju också varit roligt. Men att köra dem online har faktiskt varit ännu bättre. För att jag känner att jag får mer tid med varje person.
Jag har tid att svara på just den personens frågor. För när man sitter i en grupp så är det så lätt att en människa tar över allt. Det är någon som pratar mycket och då kan inte de andra få möjlighet att lyfta sina grejer.
Så jag tycker att den här online-grejen har varit jättebra. Det har liksom evolverat till någonting bättre. När du nämner LKAB, är det då anställda som har hälsoproblem? Eller går företaget in och hjälper att folk ska må bättre överlag? Det kan vara olika.
Men då hade man ju en inbyggd företagshälsovård på LKAB. Nu har man sålt ut den till Cevia och som nu är Falk. Men då gick de ju på hälsosamtal och kom upp saker i hälsosamtalen.
Så blev de automatiskt skickade till mig. Och sen fick de välja om de ville komma eller inte. Men jag ringde upp dem i alla fall och kollade om de ville komma.
Det var väl inte jättepopulärt när jag ringde. Men det var i alla fall så de oftast kom in på hälsosamtal. För med män är det ju så att de kommer ju sällan i förväg.
De kommer när det redan finns på papper för att någonting är inte bra. Medan kvinnorna kommer ju ofta för att de är rädda för att bli sjuka. De känner att det är på väg någonstans.
Medan männen måste liksom ha det. Det finns redan ett problem och då kanske man kan fundera på det. Så ofta kom de ju när det redan fanns någonting.
Men det kunde också vara så att man bara var intresserad och ville lära sig. Så det var lite olika. Och jag hade ju tur ändå att följa Victor under nio års tid.
För nu var någon som behövde gå ner 60-80 kilo i Victor. Jag hade ju möjlighet ändå att följa dem under lång tid. Men sen så ändrades ju konceptet när det blev en utomstående sjukhushälsovård.
Och då ville jag inte vara en del av det längre. Och då har jag varit egen sen dess. Men ändå fint av företaget att erbjuda det.
Det ska man ändå lyfta som en dragare. Ja, det har varit jättebra. Och de anställda har varit supernöjda med det upplägget.
Nu tror jag att det har blivit bra nu också. Men det var en stor övergång som var ganska jobbigt för många tror jag. När det inte var likadant.
Fast det var en liten utstående så. Helt klart. Det med OCD tänkte jag också fråga.
För det är också intressant. Tror du att din kosthållning när du var liten, tror du att det hade något med din OCD att göra? Eller var det någonting annat? Jo, men jag tror det. För jag mådde ju alltid illa.
Jag hade alltid ont i magen. Och det här gjorde ju att jag blev rädd för alla möjliga saker. För jag var ju också rädd för att kräkas.
Och när man går runt och mår illa hela tiden, så blir det ju också att det förstärks ju för att man känner det som att man ska kräkas. Så jag kan tänka mig att jag har gått runt med inflammationer i min mage. Med allt vad jag vet nu om läckande tarmvägg.
Jag har ätit en massa saker som jag inte tål, framför allt gluten. Och det blir ju också en inflammation. Det kommer ju att påverka hjärnan.
Tarmväggen kommer ju också att passera blod-hjärn-barriären. Så jag känner att jag har gått runt med saker som påverkar min hjärna också. Jo, absolut.
Det känner jag är en viktig faktor. Att inte äta saker som inflammerar kroppen. Och att inte ha en tarmvägg som är tät.
För allt som kan passera där kan ju också passera in i hjärnan. Och det ska ju inte ut därigenom. Så ja, jag har väl gått tillbaka till att ha en bra tarmvägg som ska vara som ett kaffefilter och inte som en sil med massa hål i. Så det känner jag att det mentala är en jättestor skillnad.
Hur mycket ställde det till dig i tonåringen? För jag tänker att om du hade eczema och OCD och
var orolig och rädd. Och hela den biten. Men jag tänker då rent med allt som man ska göra som tonåring.
Med relationer och grejer på och lite sånt. Var det Tinder där? Ja, men det kunde det vara. Föräldrar som har haft det här sedan jag började i skolan.
För då var det en person i min klass som kräktes i skolan. Och då, jag var ju redan rädd och orolig innan. Så det hade säkert kunnat utlösa sig av vad som helst.
Men då blev det att jag inte ville gå till skolan för jag var rädd att jag skulle kräkas. Och från det så blev det att jag äter ingenting. För då kan jag inte kräkas.
Och sen började det bli mer och mer grejer. Allt kropp kletade ju bara fast på mig. Gå på avbrunna, gå under stegar.
Så det var ju hela tiden en sån här grej. Om du inte gör det här så kommer din mamma av det. Eller sådana saker som pågick i ditt huvud.
Så det blev mycket ritualer. Men då hade jag en mamma framförallt som var väldigt hård med mig. Och bara så här, då gör du det bara.
Du ska gå på en avbrunna nu. Du ska gå under stegen. Du ska bara.
Så hon tvingade mig väldigt mycket till att ändå göra de här grejerna. Så det har på något sätt hållit sig i schack till att inte bli hur stort som helst. Men det har ju… Varje gång jag har varit i situationer där det har varit jobbigt.
Som när jag började gymnasiet i Luleå och flyttade hemifrån. Till en annan stad där jag inte kände någon. Då kände jag att det här kommer tillbaka igen.
Börja ha den här spidpåsen i väskan ifall jag kommer kräkas. Ha taxipengar med mig ifall jag måste åka hem från skolan. Jag behövde alltid ha en väg ut.
Jag kunde aldrig sitta långt in på en bänk i en aula till exempel. Ifall jag måste ut och spi. Och jag spyr ju aldrig i stort sett.
Så det har ju alltid hamnat på den grejen. Eller att jag är rädd att få panikångest. Och det kan jag ju få än idag när jag är i en situation som liknar en skolsituation.
Man ska åka iväg på en kurs med jobbet och jag är där ensam. Och inte kan distrahera mig. Så blir det ju att min kropp känner igen den här situationen.
Jag kan inte säga att jag har något OCD-grejer längre. Men panikångest kan jag ju absolut få i situationer där min kropp känner igen den här situationen. Och vill liksom varna mig för det här.
Men det är ju också så beroende på hur jag mår. Är jag stressad? Har jag sovit? Det är ju mycket
sådana saker som spelar in. Men nu kan jag ju hantera det.
Och det är ju ingen som har sett det här på mig. Allt det här har ju pågått inuti mig. Så det är ingenting som andra har vetat.
Mer än när jag var riktigt liten och sprang skrikande från skolan varenda dag. Men sen från fyran ungefär så har det ju aldrig någon som har sett eller vetat hur. Men handbollsresor har också varit jättejobbigt.
Att sova borta, sova med andra. Så på så vis har det ju varit ett hinder. Eller jag har ju ändå gjort grejer.
Men det har varit jobbigt att göra. Just det. Och mycket, som du sa, på grund av att dina föräldrar kanske tryckte på dig litegrann.
Så jag har ju ändå lärt mig att det ska inte hindra mig. För då kommer livet att bli väldigt, väldigt lite till slut. Då har du som ung byggt mycket rutiner och mycket sådana saker för att klara vardagen.
Är det en fördel idag när du kommer ur det men du har fortfarande kvar det här rutintänket? För att få en bra dag? Jo, absolut. Det kan vara det. Och där är det också en fin balans mellan det jag måste känna att det inte blir för mycket.
För sömnen har ju också varit ett problem för mig till och från. Och då blir det sån ångest kring det. Och då blir det ju lätt att man där också bygger upp en massa rutiner som man tänker att jag behöver allt det här för att jag ska kunna sova.
Jag behöver mina öronproppar, min ögonmast. Det ska vara svalt i rummet. Alla möjliga rutiner som det kan bli att man bygger på sig.
Och det gäller ju också att ha en balans där man också ska kunna skita i dem. För det kan jag också känna att hela hälso… Att det blir för mycket hela hälsogrejen också. Särskilt om man pratar om biohacking.
Det blir så många grejer till slut som man ska hålla reda på att göra för att det ska bli så perfekt. Att det inte heller får bli en grej att man måste göra de här sakerna. Och för en sån som mig så skulle det kunna bli så.
Så därför behöver man ju också hitta någon nivå där jag måste ändå kunna sova utan mina öronproppar till exempel. Det är inte så att jag måste ha dem. Men det blir ju lite en otrygghet om det inte är så som jag brukar ha det.
Då blir det ju lite jobbigt för mig. Men jag försöker verkligen att tänka Ja, men då sover jag väl inte den här natten då? Jag ligger ju i alla fall här och vilar. Det får vara så.
Men jag tänkte att om man bara tänker på det positivt. För jag kan ju känna igen mig i vissa
saker. Dels ett missbrukstänke som du hade med socker och sådana saker.
Att jag också ser mig som en missbruksperson. Men där har jag styrt om att om jag lägger det på någonting som är kreativt och utvecklande så får jag väldigt mycket saker gjort. Och då blir det ju en superkraft istället.
Istället för att bli slav. Kan du känna någonting liknande i ditt arbetsliv eller i ditt föräldrarskap eller någonting sådant du kan använda det bara rent?
Det är en positiv bemärkelse. Jo, men det kan det absolut. Jag är ju en person som får saker gjorda.
Och det är ju samma där, att man får passa sig för att jobba för mycket eller för att bedriva det. Men definitivt, och det jag kan känna har varit bra just med det här att hålla sig till vissa saker. Jag har ju några icke-förhandlingsbara grejer i mitt liv när det gäller min hälsa.
Och det tycker jag kan vara viktigt för andra också att tänka på. Vilka är mina icke- förhandlingsbara grejer? Och för mig är det till exempel gluten. Det är bara ett no-no, det kommer aldrig hända.
Godis och socker i den formen, det kommer aldrig fungera. Eller glass på det sättet. Eller det är liksom icke-förhandlingsbart.
För då känner jag att börjar jag slarva där, då är det något allvarligt fel i mitt liv. Då är det inte bra. Så det finns vissa saker som man inte går ifrån.
Och jag tänker att bara för att jag har lyckats sluta med socker som var så himla svårt för mig. Det gör ju att man ökar sitt självförtroende att man klarar det faktiskt. Om jag har bestämt mig för någonting så kan jag.
Och jag vet också att jag behöver röra på mig tre gånger i veckan på något sätt. Det kan vara en promenad om det är så att jag inte är i form. Men jag behöver göra någonting.
Och det är måndag, onsdag, fredag, då ska jag göra det här. Så är det bara. Så det kan vara en fördel att vara den personen som kan fokusera på det här så länge man håller det i en rimlig nivå.
Men att fundera på vart som helst icke-förhandlingsbara grejer tycker jag är bra. Och försöka hålla sig till dem. Och många har ju försökt så mycket med sin hälsa och börjat träna och äta bättre.
Och misslyckats så många gånger. Och det gör ju att de till slut har ju ingen… De tror ju inte att de ska kunna göra det ens när de börjar. Utan de går in redan, ja men det kommer säkert ändå inte gå om jag provar.
Och det är så tråkigt. Och det är det jag också vill hjälpa dem med när de är med i mina veckor. Att få tillbaka de här självkänslorna.
Att du gör det faktiskt, du kan ju. Hur strikt är du i familjen? Hur strikt lever familjen i övrigt? Mina tonårsbarn inte alls skulle jag säga. För att de känner att de får göra hur de vill.
Nu är ju de uppvuxna med min mat. Så att de är ju inte främmande på att äta det. Men jag har haft en sån regel att jag köper inte åt dem.
Vill de köpa det får de göra det själv. Så att jag köper liksom inte läsk eller snabbnudlar eller något sånt där. Skit det köper inte jag.
Men jag hindrar dem inte heller att äta det. Så att jag vill bara inte ha betalat för det. Men sen när de har varit små.
Och jag har ju också en sån som är nio. Han har ju inga egna pengar så han får ju äta det vi äter. Så om någon annan skulle titta på det så tror jag säkert att de skulle tycka att det var det.
Men mina större barn, om de vill ha pasta till maten eller ris till maten. Så äter ju de det. Medan jag äter ju inte det.
Och det finns alltid massor med grönsaker. Och de får äta eller inte äta. Så det är liksom inte, vi diskuterar inte det så mycket.
Och vill de ha någon annan mat så får de helt enkelt laga det. Men vi har alltid surkål på bordet till exempel. De äter aldrig, jag äter alltid, min nioåring äter alltid.
Så de är ju också olika. Men min nioåring kan fråga så här, kan jag få lite surkål till filmen? Vad har jag gjort för fel med ungen? Och jag tror också att med de större barnen så var jag mycket hårdare med dem. Jo, jag var mycket hårdare med dem.
För att när han nu har växt upp så har han ju haft redan två tonårstyskor som gör vad de vill. Och därför så har ju inte han, det har inte varit riktigt lika hårt för honom. Och då blir det nog mer att han väljer det själv ändå.
Så det är ju också hur man ska balansera det så att det inte blir en grej där man inte får. Och då blir det så viktigt att faktiskt äta de här. För att förbuden är ju sällan så bra egentligen.
Jag har ett exempel från mitt egna liv. Ett av mina barn gick i samma dagisgrupp som ett annat barn som hade det superstrikt hemma. Och jag har aldrig sett någon unge trycka så mycket godis på kalas när föräldrarna inte var med.
Så jag kan känna att det är min lärdom. Från när de var små så har jag inte alls varit lika hård nu. Det vi har hemma det är jag noga med.
Men inte om de är på kalas. Det har jag inte varit lika noga med honom. Och det tror jag faktiskt har varit en bättre grej.
Hur ser det ut framåt? Vad tänker du framåt med din egen hälsa? Har du hittat din grej? Eller är du fortfarande ute efter att förbättra saker i din egen kost? I dina utbildningar eller kurser? Eller
känner du att det konceptet du har nu är facit? Det ska man nog aldrig säga. Det är inte så många år sedan som jag har stått och promotat att man ska äta mellanmål. Det är viktigt med frukost.
Det ska man nog vara försiktig med att säga. Det har ändrats hela tiden. Det som har ändrats från början är att de inte ska hålla på att småäta en massa.
Utan äta tre ordentliga mål. Vill man inte äta frukost så behöver man inte äta frukost. Och absolut hålla minst tolv timmar utan mat varenda natt.
För att se till att vi får den rengöring som vi behöver. Att talmfloran ska hinna repareras och att talmarna ska hinna göra sin grej. Det har absolut ändrats.
Det här med växtoljor har ju på sig hängt med länge. Men det trycker jag ännu mer på nu än vad jag gjorde från början. Från början tyckte jag att det blir för svårt att inte kunna köpa en majonnäs.
För att det är växtoljor i de här. Där har det mer varit så att vissa grejer får slinka förbi. För att man ska kunna leva efter det också.
Lite så är det nu också. Inte under själva tiden när gruppen är. Men efter det så behöver man ju hitta en nivå där det kanske är en köttens majonnäs någon gång.
Bara det inte är varje dag. Det gäller att hitta en nivå där det inte blir för svårt. Där man inte ska stå och göra allting från grunden.
Göra allting själv. För det är ingen som kommer att orka med det. Vissa saker får man ju bara släppa igenom.
Där man tycker att det inte blir allt för stora konsekvenser. Det som jag har som min grundnivå, den kanske är alldeles för svår för någon annan. Så det gäller att hitta något som är lite lagom.
Men det är väldigt stora. Fastan, växtoljorna tycker jag mycket mer på. Annars är det nog ganska lika.
Det är ju det vi är jordevolutionärt för att äta. Det är ju där hit jag hela tiden kommer. Vad vi gjorde förr.
Jag brukar prata om, om du gick och köpte en människa en djuraffär. Vad skulle de säga att den här människan ska äta? För man är jättenoga och du går och köper en ökenrott och du får en manual. Den har levt där och där, den ska ha den här maten.
För det är det som har funnits i den naturliga miljön. Så vad hade de sagt om du gick och köpte en människa? Det är en intressant värld. Man är jättenoga med den lilla ökenrotten.
Men man tänker inte själv att vi också är den. Det är bara människor och människors husdjur
som blir feta på jorden. Ja, precis.
Så nu har man till och med gått ifrån vad ökenrotten egentligen ska äta. Ja, men jag tror att de ändå är man ganska bra med. Men just när det kommer till typ hund och katt.
Ja, precis. De äter mycket kolhydrater. Och de är oftast lite tjocka också.
Jo, man är nog mer noga med ökenrotten än med hunden. Och ökenrotten äter ju inte. Den äter ju bara det den ska äta.
Ja, precis. Det är samma sak. Vi hade kaniner förut.
Och de åt ju verkligen bara det de skulle äta. Hade sallad legat för nära kött så åt inte de det. Till exempel.
Men du älskar ju sallad. Du älskar ju det här annars. Bara för att det hade kommit nära köttet så kände de väl en lukt av det.
Det är väl det när vi människor är allätare. Det är det som gör det svåra. Tillgången har ju styrts så att det ändå blir bra.
Det har inte funnits så mycket söta grejer. Men även fast det är det vi ändå föredrar så har det inte funnits så mycket. Och det har ju också varit gjort att vi ska äta det om vi hittar det.
För att det är tätt inlagrande och ger mycket energi. För att det behövde vi ju då. Men idag är det ju helt så kastligt.
Vi behöver ju verkligen sitta i en utbyte. Där vi inte ska leta för de grejerna. För vi har ju det var som helst.
Men till ditt företag. Du är självlärd och utbildad. Vilka kommer till dig och hur hjälper du dem? Hur går den till? Vad erbjuder du för någonting? Du säger att det är fem veckors upplägg.
Men är det det rakt av eller kan man höra av sig till dig om man bara vill ha en timmets vägledning eller hur? Hur jobbar du? Ja, absolut. Det är ju det jag jobbar mest med. Online- grupperna tar ju också mycket tid.
Men jag sitter ju mycket i samtal. Och det kan man ju både online eller på plats hos mig. Och nu är killarna ganska litet så det blir ju ofta online.
Men där brukar vi alltid börja med att de får fylla i en ganska omfattande hälsaankät. Där jag kommer kolla allt möjligt kring mage och hormoner. Och vad de äter och vad de har för symptom.
Och sen träffas vi och så går vi igenom den här. Och gör en plan utifrån det. Första mötet brukar alltid ta 90 minuter.
Men det man kan säga är mina bästa områden. Det är ju hormonell påhälsa. Jag har ju själv varit utmattad.
Jag har haft endometriot. Jag är väldigt intresserad av hormoner. Och har också utbildat mig mycket inom det.
Och sen mag-tarm-hälsa är ju också en stor grej för mig. Många kommer ju för att de tänker att de vill gå ner i vitt. Men den motivationen räcker sällan särskilt länge.
Det är några veckor och sen så visst de inte fortsätter. Men när man väl börjar titta på hälsoankäten så kan man alltid hitta. Du har ju alla de här grejerna.
Du har ju på det här och det här. Så då tittar vi på en helhet. Jag har aldrig någon som bara, jo men nu är det bara vikten vi ska titta på.
Jag tittar ju alltid på hela människan. Du har migrän hela tiden till exempel. Varför har du det? Eller du är jätteförstoppad.
Det kommer ju alltid upp andra grejer som man behöver adressera. Så att vikten är ytterst, det är nästan aldrig det är fokus. För mig är det aldrig det.
Det kan vara en bonus för den som sitter där och att det blir en viktsminskning. Men det är alltid hälsan som är grunden. Och i femveckorsgrupperna så är det inte heller vikten som är fokus.
Men det är anledningen till 80 procent av de som söker dit så är det vikten. Men det slutar ändå med något helt annat. Att de har fått mer energi, eller mindre migrän, eller sover bättre, mindre orolig.
Att deras mage är bättre än vad det någon gång har varit. Så det slutar ju ändå med vinter som är mycket större än det. Det är väl också kanske det, den här vikten ser man.
Och de här problemen som man har, att jag sover dåligt eller jag har orolig mage eller någonting. Det är någonting man lär sig leva med också. Så blir det liksom en vardag av det.
Man tänker inte att det är konstigt. Nej, de tänker inte ens på att de har rätt. Och de vet inte hur det är att inte ha rätt.
Så det är bra att vikten säger någonting i alla fall. Jo, precis. Jag gick jättegärna i samtalet, jag tycker det är jättekul.
Kul. Någonting som jag också funderar, som jag vet att många som lyssnar ändå är intresserade av att bli hälsocoacher. Eller är hälsocoacher, eller har de tankarna.
Har du någon bra tips till dem som är i den situationen, som kanske inte har kommit igång lika mycket med sitt företag som du har gjort. Utan så är det från början, när det är svårt att få
kunder eller jag håller på att utbilda. Det är inte bara att bli hälsocoacher, det är ganska svårt det också.
Ja, det jag tycker är viktigt är att man måste på något sätt hitta sin egen grej. När man går in i en hälsoutbildning i någon form så får man så mycket av allt. Den blir jätte, jätte bred.
Du kan lita på väldigt många saker. Men någonstans där kommer det att finnas något som du tycker är jätteroligt. Och då tänker jag att det är där man måste in.
För när jag gick min hälsovägledarutbildning så ingick det nästan ingen kost överhuvudtaget. Det var i stort sett inget. Och jag som redan innan jag gick den visste vilken stor förändring det hade gjort för mig med maten.
Jag kände att det här är alldeles skit att det är så här lite. Så jag har valt att gå alla de utbildningarna för att jag vill lära mig det. Så det gäller att hitta sin nisch.
För att hälsa är ju jättestort. Du kan inte vara expert på allt från rökavvärvning till stresshantering och allt däremellan. Man behöver hitta sin grej.
Och då kanske man inte heller ska ta på sig rökavvärvning. Fast det har ingått i den här. Om inte jag är intresserad av det och jag tycker inte att det är kul.
Nej men ta inte dem då. Det finns andra som är duktiga på det. Gör något som du är riktigt bra på.
Och sen måste man också tänka att de kommer till dig för att de gillar dig som person. För det finns ju jättemånga coacher att välja på. Så att du ska sticka ut är just för att du är du.
Så att man inte försöker tänka att jag ska vara som den där och som den där. För den där har så många följare och den där verkar jättepopulär. Ja men de gör ju redan sin grej.
För det är så viktigt att man får en relation till den man ska sitta med i de här samtalen. Att de känner igen sig. Och då kommer det ju komma sådana människor som känner igen sig i dig, till dig.
Det blir både roligare för dig att jobba och det blir roligare för dem att de kan känna igen sig. Så tänk verkligen att man måste kanske bli lite smalare i sitt koncept. Och verkligen trycka på den man själv är och vad man själv är intresserad av.
Men mycket fokus nu också på Norrjank som det heter. Ta bort skräp, det är väl det som är fokus. Vad ska man lägga till då? Vad tycker du liksom är basgrejerna som man ska lägga till som är så här.
Det här ska du i stället. Nu har du tagit bort all skit men vad är det som är viktigt att kolla på? Ja om du tänker att man ska bosta vardagsmaten eller så tänker jag. Ja men sen optimera sin hälsa liksom.
Jag har tagit bort skiten nu, det är ju första stegen när jag har tagit bort skiten. Ja precis. För även där så är det ju många, de vill ju bara ha en massa kostnadsskott för att det kommer att hjälpa.
Jo det kommer absolut att kunna hjälpa men inte så länge du fortsätter äta skit. Så kommer inte det att hjälpa. Nej kostnadsskott är ju bara ett tillskott för optimering.
Ja precis och det kan verkligen vara det. När man känner att nu är det här i ordning, nu funkar det. Då kan ju det addera den här extra nivån av energi kanske.
Eller att immunförsvaret blir ännu bättre, att magen blir ännu bättre. Så det finns ju så klart många sådana saker som jag tycker som en bra omedel. Tre är ju viktigt att få i sig probiotika på något sätt.
Surkål är ju en bra grej men det är få som faktiskt äter det dagligen. Så då behöver man kanske ha ett probiotika som tillskott. Magnesium är ju sånt som jag alltid tycker att man ska ha.
Men det är ju också en djungel av olika magnesiumsorter. Så det beror ju helt på vad man har för behov. Men någon typ av magnesium, kanske en kombinerad magnesiumprodukt från början.
Om man känner att jag vet inte vilken jag ska ha. Ja men ta en som har tre olika i samma. Oftast så blir det någon typ av B-vitaminkomplex skulle jag väl säga.
Så det är omega 3, probiotika, B-vitamin och sen på kvällen magnesium. Probiotika kan man ju också ta på kvället. Men det är väl de stora som jag känner.
Ja det är vitamin såklart. Det är ju också en sån grej som den kan vi inte få i oss via maten. Och vi får ju ingen sol som är tillräcklig i Sverige i alla fall.
Så det är ju som ett måtte. Den kommer man ju inte undan. Den är så viktig.
Så det är väl de som jag tycker man ska addera. Men när det gäller maten så en bra olivolja som man trycker på allting. Och ha det där surkålet hemma.
Kanske ha ett biljong pulver som man kan sätta i sin köttfärssås i sina köttbullar. Och få i sig också lite kollagen i någonting. Att man stoppar i en skopa kollagen.
Det kan ju vara i sin chia pudding eller i sin overnight oat eller i sitt te. Det är ju sådana där enkla grejer som jag brukar ha med mig. Ett bra havssalt som man kan ta om man har börjat på huvudvärk.
Eller ta en nypa salt bara i någonting. Det är ju också en sån revolution som många känner. Att wow, det där lilla havssaltet har ju gett stor skillnad.
Särskilt om man är utmattad och har järnvimmar och sånt. En viktig grej. Det är väl det tror jag.
Ja, det jag tar med mig är havssalt och surkål. Det är bra. Ja, precis.
Det är billigt också. Ja, det är bra. Ja, men man ska ju hitta de billiga, små, vettiga grejerna.
Så man inte känner att man behöver köpa kostnadsskott för en miljard pengar. Men det som också är viktigt är att om magen inte fungerar så spelar det ingen roll hur mycket pengar du sätter på kostnadsskott. Du kommer inte kunna ta upp dem.
Så det är viktigt att tänka på det. Man kanske behöver då i första hand fokusera på probiotik och en matsmältningssensin och kanske satsa mer. För att om inte magen funkar så kommer inget av det här ändå att hjälpa.
Ja, intressant. Men om man vill hitta dig, vart hittar man dig någonstans? Man kan gå in på nojunk.se eller på Instagram. Jag heter också nojunk.se. Så kan man gå in och kolla.
Där var jag och tittade på. Antingen kan man sitta och prata med mig så här eller så är man med i en grupp eller går en av mina online-kurser. Men jag tycker det är roligt om man är med i någon av mina live-grejer.
Men en del går ju på egen hand de här fem veckorna. Så det går också absolut om man inte vill vara med i en grupp. Då får man gärna kolla där och man behöver inte vara tjock för att kontakta dig.
Nej, det behöver man inte. Snyggt, jag får tacka för det här. Ja, tack.
FAQ Jana från No Junk – ”Jag botade min eksem med hjälp av kost”
1. Hur lyckades Jana förbättra sitt eksem med hjälp av kosten?
Jana berättar att hon började med att ta bort sådant som verkade trigga hennes besvär, särskilt gluten, mjölkprodukter och senare även socker. Hon märkte snabbt skillnad i både hud, mage och mentalt mående, vilket blev starten på en längre hälsoresa.
2. Vilken koppling såg Jana mellan kost och psykisk hälsa?
Enligt Jana påverkade maten inte bara hennes eksem och mage, utan även hennes oro, panikångest och tvångstankar. När blodsockret blev stabilare och inflammatoriska livsmedel försvann upplevde hon att hon blev lugnare, tryggare och mentalt mer stabil.
3. Varför beskriver Jana socker som ett missbruk?
Jana beskriver hur hennes relation till socker präglades av starkt sug, tvångsmässiga tankar och återfall, på ett sätt som liknade ett beroende. För henne blev det tydligt att nolltolerans fungerade bättre än att försöka “äta lite lagom”.
4. Vad menar Jana med sina femveckorsupplägg?
Janas femveckorsupplägg är skapade för att ge tillräckligt med tid för att skapa tydliga resultat och nya vanor. Hon menar att tre veckor ofta är för kort tid, eftersom många tappar motivationen då, medan fem veckor ökar chansen att hålla fast vid förändringen.
5. Vilka grundläggande hälsostrategier lyfter Jana fram idag?
Jana betonar vikten av att först ta bort det som stör kroppen, som skräpmat, socker och vissa inflammatoriska livsmedel. Därefter lyfter hon fram sådant som stabilt blodsocker, bra maghälsa, probiotika, magnesium, omega-3, D-vitamin, bra olivolja, havssalt och enkla hållbara rutiner i vardagen.
Leave a comment