Hannes Larsson – Vägen tillbaka från skador

Vi gästas av parkour experten Hannes Larsson som berättar om hur man tar sig tillbaka från skador och när allt känns mörkt och tungt.

Följ oss gärna på Instagram på @biohackbalance och joina vår Telegramkanal HÄR.

Biohackpodden, i samarbete med BiohackBalance – en webbshop och plattform för livsstilsoptimering.

Transkibering Hannes Larsson – Vägen tillbaka från skador

Hannes Larsson, i alla fall här. Jag vet inte hur känd du är i världen och i Sverige, men lokalt här där vi bor är du väldigt omtyckt och omtalad. Kan du bara dra en brief, varför har du blivit så? Varför är du så omtyckt just i västra delen av Sverige? Jag har väl egentligen kört parkour på rätt hög nivå i många år.

Jag började här i Rimnerkallen som liten grav på nio år. Jag började träna i Rimnerkallen. Först såg jag Oskar Rönn köra på sidan och min syster som körde gymnastik.

Sen såg jag Oskar var där och det såg ut som gymnastik, fast mycket coolare och mycket roligare. Men hur mycket skiljer det mellan dig och Oskar? Nio år och du tio år och då är du idag tjugo i någonting? Ja, tjugo. Men på vilken nivå pratar du så, på ganska hög nivå? Vad är ganska hög nivå i parkour? Jag brukar säga ganska hög nivå, men som bäst så har jag tagit ett SM-guld, ett inofficiellt EM-silver och fått pris för athlete of the year internationellt.

En femteplats på VM är väl lite sammanfattning av vilken nivå jag pratar om. Rätt hög nivå. Men tjugo då, är man gammal som tjugoåring i parkour? Jag förstår inte vad du menar, att du tagit alla de här grejerna och du är bara tjugo nu.

Är man gammal eller kan man vinna VM när man är tjugosex? Det skulle jag absolut säga att man kan. Jag har faktiskt kört en världskupsfinal med en trettiofemåring, Jeremy heter han. Ändå fett att du tycker att en trettiofemåring blir man gammal som döda.

Det är den äldsta jag har tävlat mot och han var väldigt viktig. Men som svar på din fråga, nej man är inte gammal. Jag känner mig jävligt gammal, är väl svaret jag har på din fråga.

Jag är rätt sliten i alla fall. Det har varit mycket skador som har kommit från tio år i sporten av att pusha i princip varje dag. Pusha gränserna, hur högt kan vi hoppa, hur många varv kan vi snurra, hur många volter.

Och göra om det, om, om, om igen. Det måste vara, för det tycker jag är så intressant med alla som håller på med det. Men det här känns också som ett mötningssport.

När bestämde du dig för att bli bäst i Sverige till exempel? Eller vart det bara så? Just med parkour tycker jag att det kan vara lite svårt ibland att prata om. Vi har haft en som håller på med att skidskytta mig i podden på ganska hög nivå, där är det ganska lättare. Där vet man att han gör detta för att han vill bli jävligt duktig och träna mycket kondition.

Men när man pratar med parkour så är det också lite svårt att veta. Bara glädje, sport, bli bäst, hänga med polare. Jag tror egentligen att alla duktiga parkourare har haft alla bitar. Det börjar ju såklart med att bara ha kul. Sen kommer det över till att du träffar väldigt sköna människor. För i mitt tycke så är de flesta som kör parkour väldigt sköna människor.

De har ett väldigt fritt sätt att tänka. När man har gjort det ett tag, hängt med de människorna och tränat och lekt så blir man rätt så duktig. Det är där ett skifte lite blir.

Vissa vill vara kvar i att bara ha kul och träna för skojskull och den här biten. Men vissa vill ta det ett steg längre och börja sätta upp mål. Som att jag ska vinna SM, jag ska ta mig till VM, jag ska göra det här, det här.

Så jag tror att alla har haft alla de här bitarna. Men det är ett steg på vägen där det blir lite antingen eller, om man säger så. Just det.

Och när bestämde du dig? Oj, det är en svår fråga alltså. Det var ett väldigt stort skifte för mig 2018. Det var ett väldigt stort skifte.

Då hade jag kört parkour i fem år ungefär. Och så hade jag varit överviktig i en stor del av de fem åren. Vilket jag inte riktigt såg på det sättet då.

Tur att det också ska tilläggas eftersom du också var yngre. Men det var egentligen att 2018 så var jag med på en tävling. Och så kom jag sexa i Stockholm.

Är det dåligt? Det tyckte jag först då faktiskt. Innan dess hade jag varit jättenöjd med sjätteplatser. Det är roligt att vara med, träffa kompisar och sånt.

Men just den tävlingen kände jag att jag hade kunnat gjort mer. Och det hade kunnat gå bättre. Så efter det så satte jag mig på tåget än.

Och jag kollade faktiskt på Rocky för första gången. Vilket var väldigt motiverande för mig. Det var lite sjukt att just den gången.

Men pappa hade tyckt att jag skulle kolla på det. Och det gjorde jag. Och den sommaren, för det här var då juni.

Och den sommaren så tränade jag som ett djur. Gick ner 12 kilo och var väldigt duktig väldigt snabbt. För det var som att ta bort en viktväst.

Och då kunde man snurra rätt fort. Ja det var ju 12 kilo på vad du nu vägde. Det är mycket procentuellt också.

Jag kan ju inte tänka att du vägde 100 kilo. Nej. Så den sommaren var det ett väldigt stort skifte för mig.

Där det gick mycket från ha kul och hänga med kompisar. Till fan det här kan jag bli riktigt duktig på. Så där började nog mycket målsättningar komma.

Det var junior VM det året. 2018 då. Det var i november.

Och året innan hade inte jag kommit med i junior VM. Det är topp 18 som gör det. Och då var det fort en målsättning.

Att jag ska komma med i junior VM. Så det tränade jag väldigt hårt för. Och det gjorde jag.

Jag kom med. Och när man väl kom dit så fanns det ett par favoriter. Det var Elis Thorhall om folk vet vem det är.

Världsmästaren idag från Jönköping. Och så hade vi några från USA. Det var Schweiz.

Det var alla möjliga länder. Då kom jag dit och kände att jag ger mitt allt. Så får vi se hur långt det går.

Tävlingen gick väldigt bra. Jag var väl en väldigt stor underdog för den tävlingen. Men slutade tvåa.

Efter det så har man egentligen gått med det flow lite. Det har alltid varit att jag får upp en ny tävling. Och efter det sätter man upp nya mål.

Den här tävlingen ska jag vinna. Här ska jag komma med. Jag var väl egentligen där om man säger satsningen börja.

Jag vill knyta ihop det här med en sak som jag ska fråga dig senare i avsnittet. Jag vet att det finns två personer. Tror jag säkert fler.

Men hur viktig har då Oskar Örn varit för dig? Och hur viktig har din pappa varit för dig i detta? Jag tror att de två ligger till grund till ganska mycket av dina framgångar förutom dig. Väldigt stor båda två. Oskar fick ju in mig på den här sporten.

Så många timmar jag har lagt på att kolla Oskar Örns gamla Youtube-videos. Jag kan dem utantill. Än idag.

Så det var en otroligt stor motivation. Första målet var egentligen att bli Oskar Örn. Det kan man väl säga.

Och sen var det en paus där vi inte såg så mycket. Han lämnade faktiskt sporten för ett tag. Och jobbade mycket med personlig utveckling.

Även startade eget och så vidare. Och sen kom han tillbaka. Och då hade jag gjort en rätt stor resa.

Och även nu har han varit en otroligt viktig person för mig. För att få lite andra perspektiv på det. Speciellt under skadeperioder som vi kommer komma in på senare.

Idag blir det mer att det finns annat i livet. Än bara parkour. Som kanske inte jag har alltid sett. Går man över till min pappa så har han varit en väldigt stor del utav hela min karriär. Han är ju

alltid den som har skjutsat. Vi hade ett tag en parkourpark i vårt vardagsrum.

Så du behövde hoppa över två klossar och en gymnastikmatta och en trampett för att komma till soffan från matbordet. Han har ju från dag ett varit med. Och även åkt med på alla resor.

Kosta vad det kostar vill jag ska med och kolla. Och min grabb. Det är otroligt stort och har varit väldigt motiverande för mig också.

Nu är inte du så jättegammal. Jag känner själv ibland att jag kom på det ganska sent. Men vilken snäll pappa jag har.

Kommer jag på ännu senare i livet än vad du har gjort. Men kunde du uppskatta det som 14- åring. Alltid skjutsat på träningar.

Förstod du då hur mycket han stöttade dig? Eller var det bara vad pappor ska göra? Jag tror det var 15-16 jag skulle säga att jag förstod det. Skulle jag nog säga. Sen började jag även jobba hos min pappa.

I Färjelanda. Han är handlare på Ica Supermarket i Färjelanda. Det var egentligen då skulle jag främst säga som jag förstod.

Då gjorde jag själv jobbet. Jag ser vad han gör de dagarna. Efter det hårda jobbet.

Man får ta så mycket skit som Ica-handlare. Det är spring till höger och vänster. Folk man ska prata med hela dagarna.

Att han ändå gjorde det här för mig. Det var då jag såg det. Sen dess har jag varit väldigt tacksam för allt han har gjort.

Två bra mentorer som ligger till grund till en viss del av dina framgångar. Verkligen. Du är duktig.

VM och SM och hela den biten. Det har du pratat mycket om. Jag blir imponerad av dig.

Dels ditt engagemang för ungdomar. Som vi också ska prata lite senare om. Men just den motivationen.

Du var väldigt duktig och satsade högt. Jag vet inte vad som hände. Det enda jag vet är att du har varit skadad.

Sen vet jag inte riktigt hur skadad du var. Eller vad som har hänt. Men just den motivationen att finnas kvar i sporten.

Den resan kan jag ta från början. Det började i januari 2022. Tre år sedan.
Då var jag i Barcelona på en tävling. Jag landade väldigt hårt. På en dubbel volt med hel skruv.

Full in back out för parkourare. Jag vann tävlingen. Så det var kul.

Men jag gick därifrån med en väldigt spullen fot. Jag tänkte att alla landar fel någon gång. Det är inte så stor grej.

Jag tog ledigt en vecka. Sen hoppade jag tillbaka och tränade på. Då tog det två månader innan samma sak hände igen.

Då landade jag fel. Foten svullnade upp direkt. Jag ville en vecka tillbaka igen.
Då kommer världskuppen upp snart. Där är vi i mars ungefär. Världskuppen var i maj.

Jag var fast inställd på att jag skulle vinna världskuppen. Även med den här dåliga foten. Så jag tränade på.

Hoppade på ett ben och försökte lösa det. Stuka den en gång till. Två veckor innan ungefär.

Där någonstans mellan januari och mars. Besökte du någonsin? Var det någon som kollade på dig? Nej. Jag var fast besluten att det ska jag inte göra.

Jag ska träna på mitt sätt. Så jag kör då världskuppen. Jag märker att foten mår inte jättebra.

Men kortsiktigt som jag tänkte så gjorde jag samma sak igen. Vila lite och kör igång. Så går det egentligen hela året.

Då kör jag två tävlingar till efter det. Jag kör en världskupp i september. Sen kommer VM som var det stora.

När jag tränade för VM så var min fot verkligen inte bra. Den var riktigt kastig. Det var inget jag sa.

Men den var inte alls bra. Det var faktiskt då jag kollade. Så jag fick en magnetröntgen veckan innan VM.

Vilket var början på oktober. Vilket är tio månader. Tio månader har jag haft ont i princip varje dag.

Men först då kollade jag. Upp med magnetröntgen. Och de sa att det tar två veckor för svar ungefär.

Så jag åker till Japan. Och kör VM då. Med en trasig fot.
Det var inte så smart. Men jag slutade femma i det VM. Och var inte jättenöjd.
Men det får väl vara så tänker jag. Jag kommer tillbaka och tävlar snart igen. Tänker jag såklart.

Hur ont hade du? Jag haltade från och till banan. Hur mycket påverkade resultatet i tävlingen? Jag kunde inte göra någon av de svåraste tricken jag hade planerat. Så jag fick försöka play it

smart lite.

Ursäkta mig. Det var nog inte den intelligentaste perioden i ditt liv. Nej, det var det verkligen inte.

Men det var väl egentligen det. Jag kunde inte ta hårda och höga landningar. Och det har lite varit min stil faktiskt.

Att göra just det. Fast ändå kreativt att hitta på nya sätt. Ja. Man fick bli det. Man tvingades bli det lite. Kniven mot strupen.

Så jag kommer hem från Japan då. Och får ett samtal. Där de säger att ja, vi har fått svaren från magnetröntgen.

Och ligamentet i din mönsterfot har tredje grader skada på tre ställen. Okej. Det är fakta då? Med andra ord, ja.

På tre ställen. Ja, det var så avgörande. Och de säger att ja, du ska ju inte kunna gå med den här foten.

Du får hjälpa mig för jag är lite dålig på ligamentet. Vad är det för någonting? Ledbandet. Ledbandet, okej.

Så det roliga är att de säger till mig att man ska inte kunna gå med den här foten. Men vi såg dig på tv förra veckan. Ja, exakt.

Jag bara, aa. Och så frågar de om det gjorde ont efter. Och då svarar jag ja.

Och så säger de att ja, det här kommer kräva en operation. Och där switchar det något för mig. För hela mitt liv innan dess har handlat om parkour.

Det jag har varit nu, fan det här ska jag göra på träningen. Det här vill jag klara nästa tävling. Nu ska jag på den här resan till Barcelona och träna i två veckor.

Allt har handlat om parkour. Det fattar man ju om du har en parkourhall från köksbordet till soffan. Jag kan ju tänka mig att du inte ska gå till skolan som en normal barn.

Nej, absolut inte. Och hoppa på någonting. Och dessutom på skolan så gick många lektioner åt att kolla på parkour.

Så det har varit en väldigt stor krasch för mig där. Att, oj, vem är jag när jag inte kör parkour? Hur mörkt var det då i ditt huvud? Det har varit väldigt mörkt. Jag hade ju som sagt inte gjort något annat.

Så jag låg hemma och kollade upp i taket i många dagar i streck. Och bara, oj, vem är jag utan det här? Och det tog ett bra tag innan man kom fram till något. Och där skulle jag säga att jag

hade tur med mina närmsta vänner och familj.

Som fanns där före. Och även i den vevan kom Oskar in igen. Och var en väldigt bra mentor för hur man hanterar jobbiga situationer.

Som inte att jag förlorat en tävling. Där behövde jag verkligen folket runt omkring mig. Och det uppskattades enormt att de var där.

Ibland var det bara att de lyssnade. Det var inte så mycket lösningar man skulle komma till. För att vi behöver en operation.

Det är inte så mycket att lösa. Utan då var det mest att jag skulle få prata. Till en början i alla fall.

Och då var det tre månader bort så kom operationen. Då tränade du inte så mycket de tre månaderna? Jag gymmade gjorde jag. Och då började jag ta det väldigt seriöst.

Körde hårdare än vad jag hade gjort tidigare. Det var en av mina lösningar på hur jag löser det här problemet. Så jag körde överkropp.

Och jag har varit mycket starkare. Så jag använde det till någonting just den perioden. Och sen operationen då.

Då vaknade jag upp och tänkte direkt på. Jag ska bli bäst igen. Tänkte jag.

Så jag blev hemskyssad med morfin i kroppen såklart. Som man blir efter operation. Och hemma i en timme.

Sen så ringer jag pappa och säger att jag ska till gymmet. Han säger nej. Jag säger jo, det ska jag.

Med morfin så åker vi till slut till gymmet. För att motivationen var så stor för att komma tillbaka. Så jag hoppar runt där på ett ben.

Tappar, hantlar och sådär. Det var inte så smart heller. Men jag brukar säga det.

För det visar mig rätt mycket hur stor motivationen var. Sjukt målmedveten. Och den våren sen la jag egentligen på att träna.

Jag tränade styrketräning i princip varje dag. Så allt jag gjorde var för parkouren kan man ju säga. Och i samma veva här så började jag och Oskar träna några unga killar från Uddevalla.

Som var väldigt taggade och ville framåt. Så det var nog också en stor hjälp faktiskt. För att jag skulle klara en period.

Jag vet inte om jag hade klarat det. En stor hjälp för dig? Ja, jag kunde få uttrycka mig i parkour utan att göra det själv. Kan man väl säga.

Och man fick då gå igenom resan lite. Som man själv har gjort. Fast genom andra.

Och att se deras glädje när de klarade ett trick. Det var väldigt stort för mig då. Så det var det jag gjorde den perioden.

Gymma, träna killarna och gymma fram tillbaka. Och sen vid sommaren. Då fortsatte jag med egentligen samma koncept.

Då började de här grabbarna åka ut på tävlingar. Och det var väldigt kul. Få göra om det lite själv också.

För det känns faktiskt exakt samma skulle jag säga. Om något blir jag mer nervös när mina elever tävlar. Än när jag själv gör det.

Då har du inte kontroll när det gäller. Det är ju det. Men den sommaren tycker jag. Då gick det lite bättre. Jag hållde mig sysselsatt. På det sättet.

Jobbade en del med alternativ aktivitet då. Började med dem på Körnerbro där. Så jag håller mig sysselsatt.

Och i augusti får jag höra. Nu får du köra parkour igen. Kör lugnt. Kör lugnt. Inga hårda landningar. Jag börjar med enkla volter. Små hopp. Och jag går till träningen. Och jag tänker att.
Nej. Så andra voltern in. Så gör jag ju.

Dubbelvolter med helskuvar. Och trippelskuvar och allt vad det är. Och de sa att du får träna två gånger i veckan.

Det gjorde jag inte heller. Jag körde fyra gånger i veckan. Och det här är då. Med en fot som är av egentligen. Så kör jag ändå på. Eller ja.

Vartav och opererat. Så den är ju inte så stark vid det här laget. Så att jag ska kunna göra det här.

Och det lär ju göra ont även fast den är opererad. Så en läkning tar ju tid. Det tar ju tid.

Får jag bara fråga innan du fortsätter. Mörkar du någonting också? Eftersom jag då vet att du har Oskar och din pappa med där. Mörkar du saker för dem också? Eller var de medvetna om hur hårt du körde? Eller förstod de inte riktigt den? Nej.

Jag tror jag sa att jag tog det lugnare än vad jag gjorde. Det tror jag. Men sen körde jag mycket med Oskar också.

Men det var mycket tid man körde utanför det med. Men ja. Så egentligen.

Jag började väldigt snabbt och väldigt hårt. Och det som var farligt för mig var att jag var så mycket bättre än vad jag tidigare varit. Jag var faktiskt det.

Jag var bättre än när jag tävlade i en final. För att jag hade ju lagt ett år på att bygga upp styrka. Jag tror att folk underskattar grejen med att vara borta från någonting ett tag.

Vila och återhämtning. För till slut så la jag mer fokus på mina elever. Och på styrketräningen.

Och då när jag kom tillbaka var det som första gången man tränade igen. Det kändes så lekfullt. Så jag var ju väldigt duktig när jag kom tillbaka.

Vilket var lite farligt för mig. För då tänkte jag att shit. Nu kan jag bli bäst igen.

Så jag kör på. Det håller i två månader. Så jag trickar andra i världen med.

Utomhus. Det är en dubbel sidowalk med hel skruv. Gör jag borta vid strampromenaden.

Här i Uddevalla då. Och jag känner att det där var inte skönt. Då är det mitt knä som känns.

Och jag tänker att just då så gjorde det väldigt ont. Och jag tänker att nu är det en till skada. Men jag ger det någon vecka som sagt.

Vi kommer tillbaka till det. Och sen tänker jag att jag får nog köra ändå. Det är bara en sträckning tror jag.

Och återigen så kör jag på. För du tänkte att förra gången gick det bra. Jag har ju lärt mig av mina nistanser.

Jag tyckte jag hade lärt mig. Men det hade jag ju inte. Så jag kör på.
In i januari ungefär. Ont varje träning. Och jag kunde inte göra de viktiga delarna i parkour.

Med att landa djupt, gruppera och det här. Men det tänkte jag att jag får bara stretcha mer. Och köra mer styrka.

Egentligen. Och sen när jag till slut kollade upp det. Så var ju även det en skada som började opereras.

Det var en spricka i min niskan. På höger knä då. Sen är det en dålig fot på ena benen.

Och ett dålig knä på andra. Och det var väldigt mörkt för mig faktiskt. Det var nog ännu värre än första skadan skulle jag säga.

Det som vart jobbigast är egentligen att jag. Lade hela den här tiden på att bygga upp mig. Och göra annat.

Och sådär. För att komma tillbaka. Och så kom jag tillbaka.

Och fick känna på rampljuset igen lite. Och lika fort gick det bort. Det var det som var jobbigast för mig.

Fick du samma känslor då också? Utan parkour? Jag hade ju hittat lite identitet utanför parkour. Hade jag ju. Men det vart fortfarande väldigt jobbigt.

Så då var väl min. Den första tanken var att då slutar jag. Det var första tanken.

Och det var faktiskt första gången jag hade tänkt det. Någonsin. Aldrig annars hade det kommit till mitt huvud att jag.

Ska lämna sporten parkour. Men det var det första jag tänkte. Och jag var allt i den tanken ett bra tag.

Bra tag för dig? Vad pratar vi om då? Ett par månader i alla fall skulle jag säga. Det är ändå ganska länge. Ja.

Så den vintern var det tufft. Jag kollade upp det i januari och fick svar i februari. Den vintern var tuff alltså.

Vintern början av vård där. Men då räddade det väl mig att jag. Började andra projekt. Det har varit lite min räddning faktiskt.

Det är lite det som jag har förstått med skadorna, att det har varit tungt fram och tillbaka, men att du fortfarande än idag, du är ju en stor motivator och motivation i sporten även fast du som jag utifrån inte har kunnat vara aktiv i den själv. Hur hittar man det som är intressant? Hur kan man fortsätta göra det man älskar när det ändå finns ett hinder? Det är ju någonting fint i det som jag tror att den skulle man vilja förmedla till fler människor som ger upp bara för att, och det kan vara vad som helst, nu pratar vi om sport och då gjort illa dig och kan inte göra det, men det kan ju just det här att man fastnar på hindret. Det gör jag ofta till en början.

Man fastnar ofta och det tror jag man får låta sig själv göra. Det är skitjobbigt. Du kan inte träna och det enda du har gjort är att träna.

Låt dig själv vara nere ett tag och tänk att du ska sluta och hela den här biten. Man måste nog låta sig själv göra det. Sjunka till botten liksom? Ja, det tror jag absolut.

Men sen så hittar du motivation för annat om man bara tar det steg för steg. Så har det i alla fall varit i mitt fall. Vad jag kom fram till är att om jag tar parkour som är en av mina passioner och sen har mina föräldrar och även deras föräldrar och även deras föräldrar varit yka- handlare, så är jag företagare inom yka.

Om jag mixar de här två och gör något coolt av det. Om jag mixar företagarmindsetet jag har och sedan även parkouren så kan jag göra något väldigt coolt tror jag. Så där kom en ny motivation för mig.

Där jag och Oskar tillsammans skapade eventet VCPF. Och det står för? West Coast Playground Festival. Och det var i somras då någonstans.

Körbro Arena. Så där kom en stor motivation för mig. Och det var ett sätt jag kunde lära mig om både parkour och även eget företagande.

Jag fick snacka med alla mina parkour-vänner. Det är ett parkour-event som riktar sig till ungdomar. Ni har nästan en målbild över att det ska bli ett ungdoms-VM.

Förra året var det världens bästa ungdomshävling. Så inte officiellt ungdoms-VM men vi kom absolut dit vi ville. Och då var ni deltagare från? Hela världen.

Japan, Schweiz, USA. Folk från exakt hela världen. Så veckan går ut på att det är en rörelsefestival.

Det är folk från alla möjliga idrotter och organisationer som kommer. Och vi har även ungdomsläger för parkour. Där de får en liten mix av både parkour men också alternativ aktivitetssätt att se på rörelse.

Och den slutar då med två tävlingar. En proffstävling med de jag tävlat mot som kom. Attleter från hela världen egentligen.

Och då även ungdomstävlingen som för mig var väldigt viktig på grund av hur viktig den var för mig när jag var liten. Och när jag var med då ville jag göra samma sak för dagens ungdomar i parkouren. Så den resan var väldigt viktig för mig under den skadan.

Och jag skulle säga att det fick nog tillbaka mig till parkouren. Hittade du aldrig någon bitterhet? På tävlingsdagen kände jag det. De jag har tävlat mot var på körn.

De jag tävlade mot i Japan för två år sedan. De var på lilla körn och körde. Den var jobbig alltså.

Men det var samtidigt så himla kul att se vad jag och Oskar lyckats bygga upp från grunden. Så den tävlingen var nog en stor räddning för mig faktiskt. Sen under tiden där gick jag även en chefsutbildning inom ICA.

En bra grund. Jag har hållit mig sysselsatt har jag. Och det tror jag har varit det viktiga för mig.

För hade jag bara suttit mig ner och inte gjort någonting så hade det inte gått. Vad hade du gett för tips för folk som hamnar i sådana lägen? Jag måste byta fokus. Jag kan inte göra det jag älskar längre.

Någon förutsättning gör att om du blir av med jobbet. Vissa kan ju ha samma känsla för jobbet. Jag älskar att gå till mitt jobb men jag blir av med jobbet.

Just mindset-aktigt. Hur gör man för att hitta brinnet igen eller hitta livsgnistan? Jag hade nog sagt ett som vi har kommit in på lite tidigare. Att låta det ta lite tid.

Det är skitjobbigt och det kommer det vara. Så låt dig själv vara i det lite innan man går vidare till nästa grej. För då kommer du inte vara helt redo att göra nästa steg.

Folket runt omkring kommer vara viktiga för dig. För mig hade det varit min familj och nära vänner. Oscar till exempel.

Att bara prata med dem tror jag kommer vara en viktig del. När man har gjort det och känner att nu kan jag gå vidare. Att börja steg för steg.

För min del, nu är jag även på väg tillbaka. För två veckor sedan körde jag parkour för första gången. Den förra skadan då.

Så det har varit en lång resa. Nu får jag faktiskt börja lite på noll igen. Och denna gången går jag inte till hundra direkt.

Det är tredje gången gilt känner jag nu. Så det är väl att ta lite tid och bygga sakta men säkert. Det är mina bästa råd för det.

Det jag skulle återknyta till är att du har haft två personer som är viktiga för dig. Du har ju två mentorer, fler också. Men just dem får jag veta att det är utstickande viktigt för dig.

Och om man då klipper till idag. Ett par år senare efter allt detta har hänt. Så är du väldigt omtalad och väldigt omtyckt.

Och jag vet att ungdomarna som du jobbar med ser upp dig ju fel. Men inspireras väldigt mycket av dig. Så nu har ju du blivit den mentor som du själv har haft andra till.

Hur viktigt är det att ha båda? Jag kan tänka mig att det fortfarande är båda saker med Oskar och din pappa. Men att det kanske ändå har skiftat litegrann. Nu måste du ta större mentorskap till de yngre.

Ja, och det inspireras jag faktiskt mycket av Oskar och min pappa för att göra för dem. Jag vill vara den personen som hjälper dem egentligen. Nu är det ju parkour vi pratar främst.

Men det är ju även en resa genom livet de gör. Jag skulle inte säga att man bara blir en parkour coach. När man hänger så mycket.

Utan det blir även en livs mentor. Jag är faktiskt väldigt inspirerad till att hjälpa dem. Ta sina steg och göra sin resa.

Och även förhoppningsvis skippa vissa misstag jag har gjort på vägen. Det är väl en stor motivation jag har. Typ att mörka att man är skadad och tränar sig en år sen.

Ja, verkligen. Jag vill inte sitta här om tio år och höra en podd om någon av mina elever som har gjort två operationer. Det vill jag inte.

Så det finns ju lägen för båda. Ibland säger jag att nu får ni pusha på. Ibland säger jag att nej, du får inte träna på ett par veckor.

Jag har ett exempel från i somras. Då är det min elev Samer. En väldigt duktig kille.

Han pushar på väldigt hårt. Och hans axel har poppat ett par gånger. Som jag inte visste.

Jag visste att det hade hänt en gång. Men då berättade han sen. Det har ni gjort 5-6 gånger.

Då sa jag direkt att du får inte komma på träningen på en månad. Det hade jag behövt någon som sa till mig. Just det.

Att våga sätta ner foten. Det gjorde ingen för mig. För jag hade inte den personen.

Under de åren så var inte Oskar så aktiv. Och jag berättade inte det för till exempel min pappa. Utan jag bestämde mina egna regler.

Och det tror jag är viktigt att ha en person som gör. Pusha när det är dags. Och stoppa när det är dags.

Och så måste man också veta att man måste vara öppen med allt. För att kunna bli rätt coachad och rätt ledd. För det spelar inget roll om eleven ljuger.

Verkligen. Så jag tycker idag har vi en väldigt fin dialog. De säger om det är något jobbigt.

Även när det känns väldigt bra. Och de har kommit på god väg tycker jag. Nu ska vi iväg om tre veckor till Stockholm.

Och tävla igen. Då är det de som kör och så är jag med som coach. Snyggt.

Så det är väldigt inspirerande att vara med. Det är som att göra resan en gång till. Det skulle jag säga.

Bygger du in detta också i det? För jag vet att du är väldigt duktig och lyfter dem ganska tidigt. Dina elever. Att de också ska bli jämte tränare.

Är det medvetet tänkt att du gör så för att de ska förmedla kunskapen vidare? Ja men det är målsättningen. När jag och Oskar kanske inte är lika aktiva i parkouren i Uddevalla. Då vill jag att de ska vara personerna som sprider vidare.

Och de lär sig utav oss. Och sen får de efter det bilda sin egen uppfattning. Kanske ta in lite från det de varit med om själva.

Lite från oss. Och så tror jag det kan bli väldigt bra. Så blir de lite bättre och så får man en bra utveckling.

Precis. Så det tror jag är väldigt nyttigt. Och det har varit väldigt nyttigt för mig att vara tränare också.

Jag tror man lär sig väldigt mycket. När du är tränare så ser du rätt fort vad de tycker är kul. Det är att ha det fritt till exempel.

Då kan du kanske ta in det i din egna träning också. Det är till exempel det fria. Det är inte när du säger gör så här, gör så här.

Som det är det roliga. Det är ett exempel på hur du kan ta in det du lär dig när du är tränare till din egen träning. Och avslutningsvis, vad var det framåt nu då? För du berättade lite grann att du var på väg tillbaka.

Ja. Jag har gjort mina första parkour-träningar tillbaka. Och det är skitkul alltså.

Det kändes som en VM-final första gången jag skulle till träningen. Jag gick och lyssnade på musik och var nervös inför det. Men så fort jag började träna så märkte jag hur kul det faktiskt är.

Är målsättningen någonting nu också? Jag försöker att inte sätta för höga målsättningar. Det har jag varit väldigt bra på att göra tidigare. Så jag försöker ta en lite annan approach till det

nu.

Börja med att bara ha kul och utvecklas steg för steg. Och sen har jag några tävlingar jag är inbjuden till i år. I Kina bland annat.

I augusti. Det hade varit kul. Men jag får se om kroppen är med mig.

Men jag försöker ta en lite lugnare och lättare approach till träning och tävling nu. Och event i sommar på Körnbro. När är det? Det är 1-5 juli.

Så det är fullrullen nu vi jobbar på. Det kommer bli en ännu bättre tävling än förra året. Det är jag helt säker på.

Så ja, det kommer bli väldigt coolt. westcoastplaygroundfestival.com kan man läsa mer. Och om man vill hitta dig, vart hittar man dig någonstans? Och om man vill se klipp på dig, vart hittar man dig bäst? Det är Hannes Larsson på alla sociala medier.

Främst Instagram. Just det. Och där får man se dig göra coola trick. Tackar för det här Hannes. Tack så mycket.

Hannes Larsson – Vägen tillbaka från skador

Transkibering Hannes Larsson – Vägen tillbaka från skador

Lämna ett svar Avbryt svar