I detta avsnitt av Biohackpodden gästas vi återigen av Daniel, Biohackad, Larsson och pratar om att våga släppa kontrollen och lita på livets flöde
Följ oss gärna på Instagram på @biohackbalance och joina vår Telegramkanal HÄR.
Biohackpodden, i samarbete med BiohackBalance – en webbshop och plattform för livsstilsoptimering.
Transkibering Våga släppa kontrollen och lita på livet med Daniel Larsson
Så gör vi med Daniel Larsson, och det är ny Daniel Larsson nu, för nu är det ju en annan titel mot vad det har varit i tidigare avsnitt. Så kort om det är nya titel, om man får säga så. Nu kanske jag slår på stora trumman att det kanske inte är så stor förändring egentligen.
Nej, alltså jag vet inte hur det är med titlar, men jag visste att jag har gått en utbildning som heter student coaching under året. Och det har ju varit väldigt transformativt. Sen är inte jag den som kan prata jättemycket om praktiken och så, jag är ju ingen Zen-master, men jag kan ju gärna dela kring min egen upplevelse och vad jag har lärt mig och vad jag tycker är viktigt.
Och sen så handlar det väl mycket om min inre resa generellt liksom. Rent spontant så vill jag fråga dig om just det här, när man kollar på biohacking, rent utifrån bara från den början, kan det ju vara ganska, vad ska man säga nu då, det blir ju lite materialistiskt eller vad man ska säga. Det är väl gymkillen som har hittat att hälsa är en bra grej och att det blir ganska mekaniskt emellanåt.
Delar du den uppfattningen eller tycker du att man ska börja kolla på andra bitar också? Nej men det är ju lite så, jag tänker att biohacking börjar ju mycket som en, lite som livet börjar generellt, tänker jag, man söker utåt för att hitta lösningar på inre problem. Och jag tänker att jag ser många biohackers när de börjar och jag ser ju att det är kostnadsskott och det är det och det är det och det är kost och det är träning och allt ska effektiviseras och optimeras. Och sen liksom kanske för att sen landa i att just det, jag har ju kanske den allt jag behöver.
Och sen så tänker jag i den resan så kanske många börjar med hälsoproblem och då är det ju viktigt att stödja upp kostnaderna. Det är ju en nytterfaktor, det är en väldigt onaturlig värld där vi på något sätt behöver hitta tillbaka till baseline. Det funkar liksom inte att äta snabbmat, det funkar inte att dricka läsk varje dag.
Så jag menar det finns ju grejer där. Men sen så kommer man ju kanske till en viss punkt där det handlar mer om ett inre sökande och ett inre navigerande och också kanske lära sig att förstå sig själv. Men helt klart, jag delar uppfattningen att biohacking också är, oj nu måste jag lära mig att meditera.
Ja men nu ska jag köpa det här headsetet och så ska jag liksom lära mig meditera som en Zen- munk på två timmar. Och det handlar ju inte riktigt om målet, många gånger handlar det ju om resan och utvecklingen under resan. Och att kort sluta den processen funkar inte riktigt skulle jag vilja säga.
Vi behöver ju göra hela resan. Jag tänker att det är det som är det viktiga i livet, att på något sätt hitta tillbaka till oss själva. Jag tror att det handlar mycket om det. Vi föds som små barn, vi har allting. Vi är ganska konnektade med världen, vi har en vildfantasi. Vi är liksom konnektade med vår sanna natur.
Och sen så kommer vuxna och förstör och skolan och förstör oss. Du får inte göra så, du får inte, sitt inte där, stå inte upp. Tvinga oss att sitta still i skolan istället för att röra oss, leka och liksom utveckla vår kreativitet.
Och så byggs liksom alla de här rösterna, vad man får göra och inte får göra, bygger ju någon slags Bygger ju den här storyn i mindet som vi har om oss själva. Ja, jag måste göra det, jag måste göra det, jag måste göra det. Och mycket av det här arbetet till slut handlar väl om att ta bort de historierna.
Liksom släcka de historierna och sen så här, vem är jag egentligen utan alla de här historierna? Vad är det jag vill? Vad vill mitt sanna jag? Och också kanske känna sig konnektad till allt. Kan det bli en stress att jagande efter sig själv också blir för fokuserat? Jag skulle vilja säga helt klart att det kan vara så att det blir något, kan vara att börja i alla fall. Jag får ju prata väldigt mycket utifrån min egen upplevelse.
När jag har varit där så har jag inte tänkt på det, men i min reflektion efteråt, ja. Ett sökande lite i så här, ja jag måste hitta, jag måste hitta. Det är lite som kosttillskott, men jag måste hitta nya grejer.
Och så nästa kurs, nästa det. Till att liksom landa i kanske, just det. Jag har ju redan allt.
Allt det är redan bra. Men liksom istället för att gå från kanske ett sökande till mer liksom ett nyfikenhet på mig själv. Låt det komma från en annan plats egentligen.
Det är också fint att utvecklas. Det är också fint att våga pusha sig själv lite försiktigt och försöka förstå sig själv. För jag landar mer och mer i att tillbaka i mig själv på något sätt.
Jag gillar ju inte riktigt det ordet, men det är ändå ganska bra just det här med acceptans. Att acceptera läget lite som det är. Och så att man hela tiden, som du säger också, att vi har allting i oss.
Det finns inom oss. Så egentligen gäller det ju, och då blir det också så här, att man ska hitta någon balans. Men att man ska hitta den balansen utan att fokusera på det för att förstå vad jag menar.
För oftast är det lite obalans här. Jag måste meditera mer, eller jag måste stänga av min hjärna mer. Och det innebär att jag inte får scrolla, jag får inte göra de här.
Och då går man så mycket in i liksom att man skemalägger att mellan 7 och 8 då ska jag meditera och koppla bort omvärlden. Där det egentligen handlar om att försöka hitta. Nu pratar jag med en gemene man.
Den tiden borde ju komma automatiskt egentligen. Ja, det är väldigt viktigt såklart. Men i början
kanske man behöver de här tiderna och sätta någonting.
Men det handlar ju lite om att leva. Okej, du kan meditera och använda meditation för att sedan kunna leva ett liv i mindfulness. Målet är ju såklart att kunna vara med sin andning och stanna i kroppen hela dagen.
På jobbet, när du promenerar. Att göra allting till en meditation egentligen. Och vara i kontakt med sig själv.
Sedan är ju det väldigt svårt i dagens samhälle. Det är ju ett väldigt mind i samhället. Vi använder våra hjärnor väldigt mycket.
Och det som premieras är ju att producera, att tänka. Och när saker går väldigt fort så har vi en tendens att gå upp i huvudet. Och vara i huvudet väldigt mycket.
Och det är ju inte särskilt mindfullt. Min resa för många är ju att försöka hitta tillbaka kroppen och kunna stanna där. Oavsett.
Vara i sitt center. Okej, nu är det stress. Jag känner det.
Men ändå kunna stanna kvar. Och som du säger också, det blir något slags inrutat pushande mot meditation och mindfulness. Jag måste göra det, jag måste göra det.
Och det är inte heller en bra plats. Det ska snarare handla om att jag ska vara integrerad i vardagen. Men sen så behöver man träna för att komma dit.
Så är det ju. Det krävs en del arbete. Och också det jag gillar som du sa, acceptans.
Själva acceptans. Det handlar väldigt mycket om själva acceptans. Nu är jag stressad, kan jag tillåta det? Ja, det är ju fint.
Jag är en person som är stressad ibland. Istället för att bara, nej jag får inte vara stressad, jag får inte vara stressad. Utan bara, ja, det är okej.
Eller så är jag arg, ja men jag är en person som blir arg ibland. Alltså verkligen försöka acceptera sig själv. Och i det här så handlar det ju väldigt mycket för mig i alla fall om att lyckas med att observera sig själv också.
Och ha lite distans till sig själv och sitt eget ego när det händer grejer. Att kunna fånga sig själv och kanske våga titta på det med nyfikna ögon istället. Och det har ju verkligen varit någonting i det här med Zen Coaching.
Att liksom utmanas själv att, oj jag blev arg idag. Vad intressant, vad spännande. Att våga liksom se hela livet lite som biohacking och en workshop.
Nu ska jag träffa den här personen, ja men det känns ju, nu är jag lite nervös. Och istället för att bara, ja men jag ska inte vara nervös, jag ska inte vara nervös. Bara, jaha, jag är nervös.
Undrar vad det betyder. Vad intressant. Och sen så liksom kanske möta en person och så våga stanna kvar i sin egen upplevelse av personen.
Och vara i sin kropp och se vad som händer istället för att liksom skicka över energin. Det är ju väldigt svårt att förklara det här för folk som kanske inte har upplevt det här. Men ja, våga stanna med i sin egen upplevelse.
Ja, det är ju samma sak nu när jag pratar podden här. Jag kan ju prata jättesnabbt och liksom vara i huvudet. Eller så kan jag vara lugn och försöka stanna i min kropp.
Och liksom prata lugnt, andas lugnt. Och jag menar, vi vet ju inte vad vi ska prata om idag. Det är bara så här, släppa kontrollen lite och se vad som händer.
Och det är ju egentligen det livet handlar om, tänker jag. Våga släppa kontrollen och våga lita på livet egentligen. Vi kan inte kontrollera någonting.
Nej, det går ju inte. Vi kan ju få en bild över hur det ska vara. Men sen hur det blir är ju någonting annat.
Och sen följa det flödet på något sätt. Ja, och ju mer vi försöker kontrollera livet, ju mer smärta får vi. Och ju mer suffering får vi.
Och ju mer vi bara vågar slappna av oss, bara ha tillit till det. Och sen, jaja, det blir som det blir. Och liksom våga lita på att det blir bra ju mindre suffering har vi.
Och jag menar, som jag sa, mycket handlar ju om att surrendra. Och kanske förbereda oss för the greatest surrender till slut. Som är döden liksom.
Och ju mer vi har lärt oss att surrendra på vägen, ju vackrare och finare så kommer det i det ögonblicket bli antagligen. Man hoppas ju det i alla fall. Precis.
Ingen vet. Ingen vet, men ja. Men med den synen som du berättade till den här, att observera sig själv.
Ja, men idag var jag arg till exempel. Hur ska jag förordna här då? Den bild som människor har på sig själv, till exempel. Att man kanske lägger till sig, jag har en i min ärlighet som ser sig själv som en arg person.
Och har liksom gjort det till en grej. Så han tillåter sig ju att vara arg. Men det blir ju inte heller sunt eftersom han då kanske förstår lite grann vad jag menar.
Han tippar ju lätt över till att vara arg och han har gjort det till en grej. Och då blir det ju också lite fel. Det känns också lite grann som en skyddsmekanism.
Ja, men jag är en arg person. Därför får jag vara arg. Och så kan jag bara köra på. Det blir liksom inget observerande. Nej, nej. Man får ju tillåta sig att vara arg.
Det kanske är första steget att acceptera att man är arg. Men nästa steg är ju egentligen att tänka på sina behov. Okej, jag blir arg för att det är något behov som jag inte får.
Oftast handlar det ju om behov i livet. Jag känner inte connection, eller jag känner rädsla, eller jag känner sorg. Och så vill man säga.
Ilska är ju oftast en skyddsmekanism. Som man kan se på djur. Det blir för trängt inne i en bur, eller för mycket stress, för mycket yttre faktorer.
Det kan ju vara en form av gränssättning också, eller hur? Stick! Bort! Det finns ju hälsosam ilska, och sen finns det icke-hälsosam ilska. Jag är också det. Jag kan också bli väldigt arg och trygga till och verkligen sätta ganska hårda gränser.
Men det jag märker då är ju oftast när man har en hyfsad kroppsnärvaro är ju att, oj, nu är jag uppe i huvudet och stänger av hjärta. Hjärta är gärna kontakten och är arg. Men kan man då stanna i? Jag är en person som blir arg.
Om jag försöker stanna i det här och försöker förstå varför jag blir arg. Ja, men nu när du sa så här, då kände jag så här och så här. Vänta lite, nu händer något.
Ska jag bara fixa det? Det blir lite roligt. De är fyra i gång också. Precis.
Automatiska städhacket där gick igång mitt. Jag ska bara pausa den. Nej, men liksom hälsosam ilska, ja, jag kan stanna kvar i min kropp.
Jag kan ha kontakt med mitt hjärta. Jag kanske kan uttrycka mina behov. När du gjorde så här och så här så kändes det så här.
Det var inte okej. Versus att bara din jävla idiot, bara skylla allting på den andra personen. Det är också ganska mycket riktad energi.
Vi är ju relationella varelser, så det kommer också så här. Okej, jag har skit. Jag kastar skiten på den andra.
Och sen så händer det någonting i kroppen på den andra. Bara puff. Du har liksom en hel kemikaliecocktail som börjar brinna i den andra kroppen.
Och så ska den antingen ta emot det, och antingen så blir den arg tillbaka, eller så går det personen och håller i det. Så kan man ju säga att att uttrycka ilska är ju ändå på något sätt kanske hälsosammare. Jag tror att det större problem idag är att folk inte vågar bli arg och inte vågar uttrycka det.
För det är ju också energi som behöver komma ut. Den finns där av en anledning. Jag har inte fått mina behov mötta.
Någonting har hänt. Jag behöver sätta en gräns, eller jag behöver säga någonting till varannan
person. Men folk är ju rädda för det.
För det har man ju fått lära sig kanske i den här programmeringen för om man är liten. Ilska är inte okej, särskilt i Sverige. Det är lite tabu.
Så det handlar väl om att särskilja. Vad är hälsosam ilska? Och det kan man ju också känna. I alla fall jag då.
Om jag bara flippar på någon så kan jag ju få lite mild ångest. Det där var inte nice. Versus att jag blev arg.
Nu är jag arg. Och så uttrycker jag mina behov. Säger vad jag ville och tyckte och tänkte. Och så kan jag känna känslan efteråt. Det där kändes nice. Det där kändes sant.
Så det är klart, man behöver ju… Eller man. Men enligt mina erfarenheter så är det ju viktigt att lära sig navigera i det här. Och sen så kan man säga ja men jag är ju den här personen.
Ja men det kanske är hälsosamt. Men hur? Jag uttrycker ju det. Och också försöka förstå vad är det som gör mig arg? För det handlar ju oftast om en trigger då kanske.
Jag tänker också om man ser sig själv som en arg person om man tar det som till exempel. Eller en stressad person. Då blir ju den kopplingen så pass… Du vänjer kroppen att du ska göra den kopplingen.
Om du säger ja men jag är en arg person. Då går du säkert ganska fort in i det läget. Per automatik.
Vad sa du? Per automatik skulle jag vilja säga. Och det här kommer väl också det är kanske en av de andra viktiga grejerna som har varit väldigt viktig på min resa. Det är att lära sig förstå sitt nervsystem.
Är jag triggad mot fight and flight? Och blir man arg mycket då är man ju triggad mot fight. Alltså väldigt mycket i det sympatiska nervsystemet. Och det är antagligen ett automatiserat beteende.
Många gånger när man känner en trigger så har det ju inte med saken att göra utan det har ju kanske med någonting som hände när du var barn att göra egentligen och relationen till dina föräldrar. Allting börjar ju där. Och det kanske är en överdriven respons.
Sen har du blivit intränad för att det är en överlevnadsstrategi som funkar i livet. Det funkar att bli arg. Du får som du vill.
Och då är det en ganska bra strategi men den är inte så trevlig för andra och framförallt är den inte så trevlig för en själv. Så här kan det ju också handla mycket om att lära sig då att man kan ju använda yoga eller man kan gå och göra jarmörering eller kroppsterapi eller Qigong eller
någonting för att reglera ner sitt nervsystem. Kanske inte är riktigt där jag bör vara.
Det kan också vara ett tecken. Det gör jag ju ofta så kanske det är för mycket i fight and flight. Eller fight, är det rätt? Då är jag liksom inte på en nivå som hälsosam för mig.
Så ju mer man kanske jobbar med kroppen och liksom löser upp spänningar bland annat. Spänningar i kroppen, då har du mycket spänningar så är du ganska rigid. Då skulle jag säga att det finns mindre rymd.
För att ta de här stressgrejerna som gör mig arg, men har jag mycket space i min kropp och nervsystemet är lugnt, då finns det ju ganska mycket space. Dels för att ta de här grejerna som gör mig arg och sedan kanske också att istället för att reagera. Vi vill ju inte vara en person som är reaktiv eller vill men det är ju liksom inte bra för oss.
Istället kanske agera då eller reflektera. Så där tror jag att det handlar väldigt mycket om också att göra sitt nervsystemsarbete och jobba med det. Vad har du? När du gick in, om vi pratar om det här med att du håller på med den här kursen.
Mm. I ett år. Vad var din kunskap innan kring detta? För du var ju inte helt novice helt snart.
Och vad har liksom hänt? Har du fått mycket aha-upplevelser på vägen just inom scennenbiten eller är det mer bara att du har… För mig är det ju en ständig process av att kanske lära mig saker och titta på modeller. Och jag menar, alla de här grejerna är ju någon slags modeller av verkligheten. Vi vet ju inte riktigt sanningen liksom.
Och sen en stor del har jag märkt är att uppleva och känna. Mm. Vi kan liksom inte kognitivt jobba med de här grejerna.
Vi behöver uppleva, vi behöver utsätta oss i situationer, vi behöver hamna i situationerna för att sen lära oss att navigera i dem. Så att jag kan väl säga att jag ändå har haft ändå jobbat… Scencoaching handlar ju väldigt mycket om närvaro. Jag har jobbat mycket med närvaro.
Men det som är intressant där är väl också det här med relationell närvaro. Vi är relationella varelser och att tillsammans med andra kunna uppnå en större närvaro. Och liksom att när man är i närvaro eller när jag är i närvaro så är det så mycket lättare att veta vad jag vill.
Jag kan känna vad jag vill. Jag kan känna om någonting känns sant. Min kropp ger svar på saker.
Så det har varit ganska nytt. Om jag bara saktar ner och kan ställa mig frågor. Jag jobbar mycket med en metod som heter inquiry.
Du kan göra inquiry med en person eller du kan göra self-inquiry. Du jobbar med en fråga och så försöker du känna. Väldigt intressant.
Jag kan få direkt svar från min kropp och här uppe i mindset sitter det egentligen bara med
massa mentala program. Som många gånger är man kan kalla det en inre kritik som egentligen är föräldrarnas röst och samhällets röst. Du ska inte göra så.
Du ska göra så. Du ska gå upp varje morgon. Du ska… Väldigt mycket vara i det här spacet och uppleva saker tillsammans med andra.
Göra övningar, utsätta sig lite för saker som är läskiga och hamna i det. Det är mer än praktik som är väldigt upplevelsebaserad. Så finns det såklart teori men mycket handlar egentligen om att hjälpa folk genom att inte göra något.
Få folk att inse det är det som är sen. Mycket handlar om non-doing. Slappna av i någon form av non-doing.
Att våga lita på saker. Men du sa det här att lita på din kropp eller lita på din känsla och inte i huvudet. För dig själv då, har det varit svårt på den känslan att verkligen ha tillit till makkänsla brukar man prata om då kanske.
Ja. Har det varit självklart för dig att jag har tillit i den. För det kan ju också någonstans känna ibland att man har gjort val i livet.
Någonstans har känslan ändå varit negativ. Men huvudet har sagt något annat och så har man gått på den linjen. Man har inte tillit i den.
Ja. Den är ju svår. Särskilt om vi är stressade då.
För då kanske vi är då är ju också rädslosystemet aktiverat. Ja. Så då är det ju väldigt svårt att lita på den.
För då kommer kroppen kanske ge felaktig information. Men det är klart att det är en ongåing process hela tiden. Att våga lära sig lita på sig själv.
Så det är ju ingenting såhär att man går en utbildning på 20 dagar och så är man färdig så förstår man det. Utan det är liksom en livsprocess. Att lära sig förstå sig själv och kanske komma tillbaka till sin samlande natur eller vad man vill kalla det.
Men också då kanske bara våga observera, våga experimentera och se hur saker känns. Det som den har lärt mig väldigt mycket i utbildningen är att våga se livet som en workshop. Oj men det här ser ju lite läskigt.
Vad skulle hända om jag gjorde det ändå då? Eller jag kan ju göra såhär, alltså livet är ju inte så allvarligt som vi tror. Man kan ju se det som en stor experimentverkstad liksom. Jag tror jag ska uttrycka min sanning här och se hur det känns.
Möjligen ska jag bara bli arg. Eller möjligen ska jag bara skita i det. Vad är det värsta som kan hända? Exakt så.
Så där är väl och så får man känna efter hur saker känns då. Hur kändes det? Ja men det kändes nice. Hur kändes det? Ja men det kändes inte bra.
Och det är ju väldigt tydligt framförallt för mig då att inte uttrycka min sanning och sånt kan bygga upp mycket stress. Och jag har ju landat väldigt mycket i när jag ser folk och sådär att om man pratar utbrändhet att folk vågar inte säga nej. Folk vågar inte sätta gränser.
Och de vågar kanske inte uttala sin sanning eller sådär. Och det blir ett jävligt tungt lass att bära under hela livet. Till slut man gör att man liksom har för mycket, man har för mycket jag brukar prata sen coaching om någon slags kamel som bara bär det blir bara tyngre och tyngre och tyngre liksom till slut så ska man inte bära det.
Eller så pratar man om ett lejon då istället som inte bär något och bara bassonerar ut allting på andra istället. Ingen av dem är bra utan det handlar ju om att hitta någon mellanting till det här. Jag ska säga en annan sak snart men just det här som du sa att man inte vågar säga nej till andra.
Jag tror också att det handlar ganska mycket om att man inte vågar säga nej till sig själv också, till en följdbild man har förståeligt redan hur man menar. Ja. Det är ju det här som börjar gå till förtidet att man säger, ja men jag är 16 år och då ska jag välja gymnasieinriktning och någonstans där och det pratar vi ganska mycket hemma, nu är inte barnet i vårt hem så pass stor än utan det är några år bort som man ska välja gymnasieinriktning men redan där gör du ett jävligt stort val i livet.
Men jag ska Jag går i nian och jag har fått en bild över att jag ska jobba på bank och så går man hela gymnasiet för att man ska liksom gå vidare till universitet och så ska man göra det och så går man vidare till universitet eller vad man nu gör och så börjar man jobba. Sen kanske man inser när man är 22 att jag skulle ju inte alls jobba med det här men nu har jag ju liksom, nu är det ju det jag har sagt att jag ska göra. Så då får jag göra det.
Men då vågar inte du säga nej till dig själv att du kanske ska jobba inom vården och hjälpa äldre personer. Det kanske är det som du egentligen mår bra av. Och här handlar det ju väldigt mycket om storyn om oss själva och attachment till storyn.
Hur attatchad är jag till storyn om mig själv, vem jag ska vara? Kanske bara kan gå in, ja men jag känner för det här kanske jag ska testa det här och så får vi se hur det är. Och är inte det nice? Nej men det här var ju inte min grej. Ja men då får jag göra någonting annat.
Fan vad spännande. Istället måste, oj vad intressant, oj nu vill jag jobba med människor istället. Fan vad spännande.
Nu har jag lärt mig i de här två, tre åren att jag inte vill göra det här. Ja men det är ju skitbra, nu vet jag vad jag inte vill göra. Men det här finns ju en ganska, jag tror att många har den här också haft en ganska stark attatchment till storyn.
Vem är Daniel? Storyn om mig. Och det är ju väldigt farligt om någonting ändras. Att bygga sin personlighet på vad man gör istället för vem man är, gör det ju kanske svårt att bryta då.
Och det är ju klart, det är ju viktigt också för unga människor att inse att herregud det borde ändra sig hur många gånger som helst och allt man gör tar en på något sätt vidare i resan för att liksom lära sig förstå vem man är egentligen. Alltså det är ju en ganska lång resa och det finns ju väldigt mycket negativ programmering. Föräldrar är ju experter på att överföra sina sår på sina barn.
Och visst, föräldrar orsakar mycket fina grejer men också mycket skada. Genom att projicera ut sin skit. Du ska bli sån här, eller farsan har någon dröm om att du ska bli hockeyspelare.
Men kanske inte barnet vill. Och då lär man sig egentligen barnet att oj, men du är inte okej som du är. Du måste vara någonting annat.
Så det finns väl mycket sånt jag tänker när man pratar om duktig flicka eller duktiga arbetare. Ibland kan man ju se folk som alla vill vara duktiga. Alla vill synas på Instagram och vill visa upp sig som någon slags experter.
Men ja, man får ju bara skratta åt det. Det är jävligt löjligt egentligen. Man vill som hunda, ja jag är duktig nu, jag är duktig nu.
Titta här vad jag har gjort. Kolla världen. Ja, vi vill ha extern validering, vi vill bli omtyckta.
Det är viktigt för vår stam liksom. Vi menar att leva i små samhällen där och vi vill bidra. Vi vill bidra.
Det är också ganska fint. Men det blir också väldigt komplext när vi lever i så här stora samhällen där vi liksom har tappat connection till varandra. Vi har ingen connection till våra ledare.
Vi är ganska frånkopplat. Vi bor i små skogkartonger, två och två. Ja, bor du fler än så, då är du skev.
Ja, och här kanske egentligen, jag har i alla fall börjat inse att det är här som är det skeva. Vi behöver människor, vi har omkring oss, vi har ganska mycket behov liksom som en partner inte alltid kan tillgodose eller våra barn. Vi har behov av att ha bra konversationer och känna connection med våra vänner.
Vi har såklart ett behov av kärlek, vi har behov av medkänsla. Alltså det finns så mycket behov och sen ska det då liksom, är det en person eller en lita familj som ska uppfylla alla det här och det är väldigt oryggligt egentligen. I ett stamsamhälle så kunde du gå till din shaman och så fick du det och sen så kanske du var ute och jagade med några och då fick du det behovet och sen så liksom, ja då blir ju inte det här så viktigt liksom.
Så att det är väl också den stora nackdelen med det här individuella samhället då. Vi har liksom ingen riktig connection med varandra. Jag tycker det är det som slår mig nu som är en gammal grej att vi har ändå ett behov av att vilja visa upp och vilja synas eller vilja bli accepterad av andra.
Då ska man ju också sådär någonstans acceptera. Och just det där med att det är så fruktansvärt många människor som, någonting som handlar högt upp på listan, vad är du mest rädd för? Då är det ju, folk är mer rädda för att prata inför andra människor än vad de är för själva döden. Och det här är inget nytt, det har säkert många hört också sen.
Men det grundar sig ju också i att man är så rädd att prata inför andra. För att om inte jag blir accepterad av gruppen jag pratar med så tycker gruppen inte om mig och då blir jag utfryst. Och eftersom vi är ändå, som du säger, vi ska leva i en by, då kommer inte jag överleva.
För då kommer jag bli utstött. Så att den rädslan kommer ju någonstans också liksom att bli accepterad av en grupp för en överlevnadsinstinkt. Ja, precis.
Det är någon form av dödsångest där och det är ju ganska rimligt egentligen om vi är sju personer som går på savannen och jag säger någonting dumt och de kastar ut mig. Det har ju
antagligen hänt ganska många gånger under den mänskliga historien. Och det är inte så jävla lätt att överleva.
Och våra kroppar då, de är ju anpassade efter det här. Vi har ju det i oss på något sätt att vi fortfarande lever i den situationen och då blir det ju såklart tufft att gå upp och prata. Men det är också som att våga göra det igen och igen.
Kanske vara sårbar kring det och på något sätt lära nervsystemet att det är tryggt. Och sådär. Det spelar inte så stor roll om man gör bort sig eller säger fel.
Herregud, alla gör det. Det kan ju till och med vara ganska nice. Och det handlar väl också om att våga släppa kontrollen och våga lita på det.
Och det är superintressant. Jag kan säga själv att jag har ganska lätt att prata och sådär. Jag har ganska lätt att gå upp och hålla ett tal om det är någonting som inte ligger mig nära eller sitter såhär.
Men jag har verkligen märkt under året i kurserna när det är väldigt sårbara grejer att gå upp och sätta sig i en stol bland 30 personer och dela sitt innersta. Det är fan inte lätt alltså. Men det är också fint att våga göra det.
Folk vill mig väl. De flesta människor är snälla liksom. Även om vi läser det i nyheter och på media och överallt och på något sätt programmerar sig att folk är douchebags och alla är idioter så är det ju inte så.
Folk är rätt schyssta alltså. Och alla människor bär på de här grejerna mer eller mindre. Så många kommer ju också ha förståelse för det.
Och de som inte har det har ju kanske också större problem. För om någon skrattar åt en och är osäker så är det oftast för att den själv kanske också bär på samma osäkerhet men den kanske inte inser det. Det är också en sak att man måste lämna det själv.
Jag tycker ju om det. Jag vill göra det. Det är inget fult att ha det i sig.
Sen får ju inte det ta över ens liv. Det är så många olika delar i det här och man kan inte heller bara inte göra vissa saker. Nej men sen handlar det också väldigt mycket om vilken plats jag kommer ifrån.
Jag kan ju sitta här och prata ifrån platsen att jag vill briljera för att folk ska tycka om mig. Eller så kan jag sitta här och prata ifrån platsen att jag tycker det är viktigt att prata om de här grejerna och att jag märker att mitt inre mår bra av det och det känns fint. Och dela de här sakerna för att jag har en tro på att det här kanske kan hjälpa folk på något sätt.
Så det är ju två helt olika platser. Sen så klart att ett överdrivet uppmärksamhetsbehov ofta beror på att man inte blev sedd som barn. Att man kanske inte blev bekräftad.
Du är okej. Så det kan också ligga trauma bakom många gånger. Och det är klart att Instagram och det här förstärker det och att det finns mycket i det här som är ohälsosamt.
Men där får man ju göra sin egen check med sig själv. För det handlar ju också om är jag beroende av extern validering hela tiden. Vilket vi är till en viss grad.
Men det ska ju inte definiera hela oss. Så där får man ju checka med sig själv. Det är fint. Folk vill bli sedda och hörda och sånt. Men det är klart. Och alla har ju olika behov av det.
Och säkert som beror på saker som hände när vi var små. Väldigt ofta. Sen är det ju ett ganska ohälsosamt samhälle på det sättet.
Just det här med Instagram och så. För det gör det ju också det här beteendet. Ibland kan jag se det som att det gör det ju också någon form av narcissism.
Man ska visa upp det äkta och det är bra. Och det är kanske en diskussion vi behöver ha mer. Det finns så många som inte är där och de har ju inte det behovet.
Sen finns det folk som är där och alla visar upp sig som perfekta. Det ger ju en väldigt narcissistisk bild av verkligheten och det ger väldigt höga ideal och jag tänker att det också kan leda till att folk mår väldigt dåligt. Folk jämför sig med en verklighet som inte är sann och det narcissistiska blir liksom normer i vårt samhälle.
Vilket är ganska läskigt egentligen. Fast vi behöver ett samhälle där vi berörs om varandra och allting är okej liksom. Det är väldigt problematiskt och jag brottas med de här frågorna också.
Det finns en sida av mig som vill briljera och vara smart och den kanske nog fanns mer i början av min resa. Hälsa är viktigt. Vi är alla på en resa och nu har jag gjort det här och det känns som en del av mina grejer att prata om det för att jag tror att det är viktigt.
För att det berör mig och det ger mig inspiration och det ger mig energi för att fortsätta arbetet. Man får ställa de här frågorna till sig själv egentligen bara för att göra det här svårt. Tror du att det finns någon risk att man hittar sig själv för fort? Om du hade hittat det här som du har lärt dig nu när du är i den åldern du är.
Om du hade hittat det här för 20 år sedan. Tror du att kunskapen hade kommit för snabbt till dig? Att insikten hade kommit för fort till dig? Jag tänker att vissa människor är i det. Utan att de vet om det.
Det handlar inte så mycket om en kunskap egentligen. Det handlar mer om tillit till livet och kroppsnärvar och bara känna sig i kontakt och må bra. När man gör den här resan och jobbar med personlig utveckling så ska man vara lite försiktig med sig själv.
Man behöver mycket tid för integrering för saker händer ju. Det är klart att saker händer för fort. Det är ingen lek att jobba med sig själv.
Det är nog inte bra för alla. Det kan också vara skadligt. Det är såklart vem man jobbar med och vilka vägar man väljer att ta.
Lärare och praktiker. Det här är ju samma sak här. Vi har hamnat i någon era när all världens tusenåriga hemliga kunskap finns tillgänglig på en sekund.
Och spiritualitet har blivit McDonaldsifierats och säljs till alla och alla säljer healing. Det är en väldigt oroande utveckling egentligen. Även om det är bra så kan det också vara extremt förvirrande.
Ibland tänker jag också att man får matas med alla de här dogmerna och modellerna om hur saker ska vara. Jag ska vara divine masculine hit och dit. Det kan också vara traumatiserande.
Man får verkligen vara försiktig. Men det handlar väldigt mycket om själva acceptans. Jag är bra som jag är.
Det finns saker jag skulle börja titta på. Det finns saker jag vill utveckla. Men hitta någon mjukhet i det.
Återigen, från vilken plats kommer det? Kan det bli för kontrollerande? Att man analyserar så pass mycket och kontrollerar? Ja, vi analyserar ju mindet. Och det kan man vara mycket. Men det stora grejen här handlar om att ta sig ur mindet.
Att inte lyssna på den rösten och vara mer i kännandet. Samhället är väldigt mindig. Vi behöver inte fler mind.
Sen så är det klart att de här teorierna kan vara bra ibland för att förstå sig själv. Och vissa av dem är ju gamla praktiker där folk har kört biohacking i 5000 år för att få reda på grejer. Då kan man använda det som en modell.
Jag tror man ska vara lite försiktig med att vara i mindet och lyssna på sina stories kring saker. Mindet och mina stories är ganska ofta fel. Jag tror mycket i livet handlar om att inte lyssna på sina stories.
Så är det verkligen. Vi pratade litegrann igår hemma. Både jag och min sambo har lite samma personliga drag på vissa saker och har haft i livet.
Man tänker inte så mycket. Jag kör bara detta. Man bara hoppar på någonting. Jag gör det här. Jag flyttar hit. Jag ser upp mig här för det här jobbet.
Det känns bra för jag ska göra det här. Mellan jag var 20 och 30 så hamnade jag själv. Dels så levde jag ett annat form av liv men jag hamnade också i mycket konstiga situationer.
Jag har också satt mig i situationer där jag har träffat folk i alla samhällsklasser. Bara på grund av att jag har bara kört på. Jag har alltid sagt att jag är väldigt glad över att jag ändå gjorde så
och att jag då levde med mitt alkoholmissbruk som gjorde att jag hamnade i väldigt mycket konstiga situationer.
Det var inte så kul då men nu efteråt har det gett mig väldigt mycket och jag har lärt mig väldigt mycket. Hade jag varit för kontrollerande för tidigt så hade jag inte haft den kunskapen jag har idag. Så någonstans är det ändå bra att inte vara så kontrollerande och ute efter bara positiva upplevelser utan att våga skita ner sig själv litegrann.
Det stora arbetet är att våga gå ner i sitt eget mörker och tända lampan. Det är mycket shadow work i det. Och det är ju en jätteväg.
Jag tänker att många behöver ta den vägen. Man behöver gå ner i sitt eget älvete och explora det för att sen kunna ta sig ut och inse att livet är gött. Jag tror det är superviktigt.
Vi hade säkert inte suttit här och haft den här diskussionen om inte du hade gjort den här resan. Nej det hade vi inte. Jag kan kolla på min egen pappa som har levt ett ganska kontrollerande liv.
Nu är inte han och jag lika bra på samma sätt men han har ju levt ett verkligt kontrollerande liv. Han har valt väldigt mycket i mindet. Man är ju född på 50-talet när sossarna var starka på 60- och 70-talet.
Så arbetar klassiskt sosse och lyssnar på systemet och ska göra rätt för sig och bidra till systemet. Hans personliga utveckling har ju inte varit enorm kan jag se om jag kollar på det. Vi har ju ett narrativ för hela landet hur saker skulle kunna vara.
Det är ett mer kollektivistiskt tänkt som kanske är fint på ett sätt då vi bygger någonting. Men också som du säger det blir allting utanför EU otäckt kanske. Det blir mycket kontroll inom EU.
Jag pratar ibland om det nästan som ett mentalt fängelse. Så här ska saker vara. Man kanske vill göra saker annorlunda men oj nej.
De hade inte heller de verktygen som vi har idag. Vi lever i en värld där vi verkligen har tillgång till allt och vi kanske också har ett annat välstånd så vi faktiskt kan lägga tid på att fokusera på de här grejerna. Det är ju också lyx.
Det måste jag ändå säga. Det här är ju lyx. Vi har mat, vi har hus, vi har alla de här grejerna och då kan vi lägga, jag tänker på Maslovs behovstrappa, vår tid på självförverkligande och kanske inte vara lika självklar för dem.
Det hade varit krig och man byggde upp ett samhälle och det fanns säkert mycket kollektivt trauma kring det som hände i kriget och viljan att skapa ett bättre samhälle och få bort orättvisor och nu lever vi i en annan tid. Nu har vi det så pass bra så att vi faktiskt har tillåtelse att kunna må dåligt. Precis.
Många säger väl det, Sykes Ohl säger, en rich mans disease. I Indien så kämpar man med
överlevnad. Folk kan säga, oj man är i Brasilien, fan vad alla är glada.
De har ju andra problem istället. Vi har ju tid att tänka på det här. Vilka är vi? Vem är jag? Vad händer härnäst för dig? Vad är dina utmaningar framåt med den här typen av insikter? Jag vill bara försöka vara i det.
Det är också det som är det svåra att navigera i livet och vara konnektad till mig själv och min sanning och också leka med livet och tycka att det är roligt och inspirerande och uttrycka mig och göra det som jag älskar. Det är såklart jobba med hälsa och försöka integrera praktiker. Sen såklart att jag kommer åka iväg på flera äventyr.
Jag älskar äventyr. Jag tycker det är superviktigt att komma iväg och få göra de här grejerna. Det är vardagen vi ska leva i. Jobbet har ju varit en väldigt bra workshop för mig, mitt ledarskap och hur kan jag förstå folk bättre och prata om folk på andra sätt.
Hur uttrycker jag mig? Perfekt sätt att bara labba vidare med livet och experimentera. Jaha, här var det någonting intressant. Jaha, jag är lite rädd för det.
Vi får testa att gå in lite försiktigt och se hur det känns. Det är ju inte mer än så. Så det är väl bara att fortsätta med biohacking helt enkelt.
En annan typ av biohacking, men det är bra. Det behöver också lyftas att det är någonting annat. Ja, jag menar vi alla vill ju vara bra och jag tror att vi vill att alla ska vara bra.
Så det är väl perfekt att bara försöka utforska vad behövs egentligen. Och också vara väldigt medveten om sina behov, tänker jag. Verkligen så.
Vi har alltid gjort det här innan, det är inte första gången du är med, men Daniel från Biohacking Collective, det kan ju vara trevligt. Hur kan man hitta dig på Instagram under namnet biohackad? Och det är bara att skriva om det är någonting så svarar jag så mycket jag kan i alla fall. Och sitter på mycket kunskap kring mycket saker.
Dels detta, men även om sömn och andra… Dels grejer. Jag är en nyfiken person och det är viktigt att börja lära mig nya grejer och det kommer jag att fortsätta med. Så det är någonting jag blir med för.
Kul! Tack för det Daniel! Tack!
Leave a comment