Runstreak med Staffan Zackrisson
Staffan Zackrisson gästar Biohackpodden och pratar om runstreak, hydrate, psykiskt och fysiskt mående samt om hur utmaningar kan hjälpa dig framåt till ett bättre välmående
Följ oss gärna på Instagram på @biohackbalance och joina vår Telegramkanal HÄR.
Biohackpodden, i samarbete med BiohackBalance – en webbshop och plattform för livsstilsoptimering.
Transkibering Runstreak med Staffan Zackrisson
Men vi kan ju börja med att säga skål eftersom du dricker samma dryck som jag dricker. Ja, exakt. Är det ingefära på din också? Nej, jag kör mango just nu.
Det var den jag råkade ta. Ja. Ja, Staffan då? Jajamän.
Och vem är du? Förutom att du dricker Hydrate kan vi också säga, för alla ser ju inte när man lyssnar på podd. Nej, exakt. Vem är jag? Jag är en Hydrate-drickande person.
Det där är svårt att definiera. Vad vill man att det där ska leda till? Jag tänker inte gå in på vad jag jobbar med. Jag är en högenergisk utforskare.
De vill se vad jag kan göra med kroppen och sinnet. Och jag dessutom kan tillföra kroppen och sinnet. Det tycker jag är intressant.
Vi hade en annan gäst som forskar mycket kring, eller skrivit en bok om hjärnan och hur man kan förändra hjärnan. Och när jag frågade han den frågan så valde han rakt av att passa på den. För han bara, jag vill inte att någon ska få någon förutsattad mening om mig, utan i samtalet så ska de få bilda sin egen uppfattning.
Så jag vill inte säga alls vem jag är på något sätt, utan ni får bestämma vem jag ska vara för varje enskild individ. Just det. Det är fint.
Det ska jag kanske anamma själv och ha som generalsvar med någon fråga vem jag är. Den frågan kommer ju upp och jag tycker svaret är olika varje gång. Och svaret också beror på vad personen vi frågar som ställer frågan.
Vad man tror att de vill veta och skapa en bild av sig själv. Vi kan börja. För jag fick upp ögonen för dig första gången i samband med att jag pratade med Johan och tog in Hydrate i vår webbprop.
Och då fick jag på något sätt uppfattningen av att du också delaktig kring det. Så du får gärna berätta lite mer. Du kan dels berätta lite mer om Hydrate om de som inte har koll på det.
Och sen var du liksom, ja men, varför du är, vad du gör där? Ja, egentligen brukar jag bara säga att jag är en glad ambassadör och dricker Hydrate själv för att jag älskar den. Jag gillar bara produkten så mycket så att jag vill vara en del av hela den grejen, Hydrate. Sen hjälper jag till med försäljning.
Det är min roll. Och vad det är, för mig är det världens bästa kokosvatten. Och då blir det så enkelt att vilja vara en del av någonting som man känner är världens bästa grej. Så du och Johan är liksom inte kompisar från början, utan du har kommit in i detta bara på grund av att du gillade produkten så pass mycket. Jaja, första gången jag träffade Johan var en stund efter att han hade skickat upp en hel palmdryck till mig. Just det.
Vi kände inte varann innan det. Det är ändå fint i dagens teknikvärld att man faktiskt kan välja vad man vill jobba med. Och faktiskt börja med ett delaktigt företag som man tycker passar bra in i sin egen värdegrund på något sätt.
Exakt. Så sen efter det var jag medbjuden att följa med Johan och Hydrate på ett forum, vilket är en fitnessmötesplats inom fitnessbranschen. Där, det här är ett sånt konvent som jag har väl gått på länge innan jag har sett att det här finns.
Och det är för detta kollegor till mig som driver och liksom är med i den grejen. Så där åkte vi ner och det var då första gången jag träffade Johan och de andra som jobbar med Hydrate och fick vara i den svären. Jätteroligt.
Och sen också jätte, jätteroligt att vara i fitnessvärlden där den här drycken Hydrate tas emot så pass fantastiskt bra. Många kan vara liksom tveksamma mot den om man skulle försöka pusha den bara rakt ut på gatan. Men inom fitness så vet de flesta vad elektrolyter är för något.
Man vet att kokosvatten har bra innehåll. Man förstår vad salt, magnesium, vad det är för någonting. Och man är kanske inte rädd heller för att en dryck smakar naturligt och även innehåller salt.
Så mottagandet på Perforum var liksom helt enormt och jätteroligt att bara få se så många människor tycka om den här drycken som jag själv också har fastnat för totalt. Men rent tränings, din egen träningsupplägg och alltihopa sånt. När man följer din Instagram så är det löpning som står på agendan ganska mycket nu.
Ja. Men har det alltid varit löpning eller varför? Nej verkligen inte. Det är nog ganska lätt att tro att löpning är något jag håller kärt.
Och det gör jag på sätt och vis. Men det har inte alltid varit så. Verkligen inte varit så.
Snarare tvärtom. Träna har jag gjort länge. Jag har ju en ganska solid bakgrund av mycket träning och en hel del konditionsträning.
Vad var det för typ av kondition? Det började med fyrsträning inför skidåkning, slalom och alpint som övergick till intresse inom kampsport som övergick till crossfit och funktionell fitness. Och sen egentligen inblandat med all typ av gymträning. Man kan tänka sig gruppträning och yoga och körde personlig träning ett tag och så vidare.
Sen så har rutinerna blandats runt i den här skålen av livet. Och löpning, det har ju varit en sån verkligen… Ja, nu ska jag kasta mig med något. Men alla hatar väl att löpa? Och jag gör också det.
Ett ont måste… Det enda som är positivt med löpning är att du kan börja precis utanför dörren och det är alltid tillgängligt. Men själva aktiviteten är ju svintråkig. Exakt! Och det där med att ha en lättillgänglig att kunna börja utanför dörren, det har liksom heller aldrig attraherat mig.
För mig har det aldrig varit ett problem att ta mig till gymmet eller ha ett gym hemma eller stå och svinga kettlebells. Det har aldrig varit ett problem att gå the extra mile för att ta mig till träningen så att säga. Hur som helst har ju löpning, med all den träningen jag har gjort så har löpning alltid fått hänga med på ett hörn.
Det har alltid kommit in lite löpning här och där. Och med ganska mycket erfarenhet av också psykiska och mentala utmaningar så har jag också insett att löpning har effekt. Löpning gör någonting speciellt.
Jag kan inom situationstecken springa ifrån mina känslor på ett sätt och vis utan att egentligen trycka undan dem. Men vad då för psykiska utmaning, om man får fråga, hur kan det uttrycka sig för dig? Det har uttryckt sig i ganska djupa och ibland långa depressioner. Och där så ska vi snabbspola framåt till år 2024 så började jag springa mer och mer och började implementera en löparutin.
Inte direkt att jag sprang varje dag så som jag gör nu, men jag ville bygga upp löpningen så att jag kunde springa utan att gå sönder. Så att jag sprang var tredje dag och höll mig till den rutinen. Varken mer eller mindre.
Gjorde det under några månader tills jag kunde börja öka volymen. Och redan där så märkte jag att jag också mentalt mådde bättre. Konditionen byggdes stadigt uppåt utan att jag egentligen behövde lägga in någon direkt kvalitativ pass.
Utan bara att komma ut så hände någonting. Sedan hade jag en sjuk period och tyckte det var jävligt trökigt att inte kunna få springa. Det här var i september och så var det en sån där, som det så ofta är.
Man blir sjuk och sen hänger det kvar och så vet man inte riktigt efteråt när det är dags att gå på igen. När är det dags att svettas ut skiten eller är det för tidigt. Så första oktober 2024 bestämde jag mig för att jag springer varje dag.
Om det så är pyttelite eller lite mer för att det känns bra. Men jag bara började där och då. Jag var lite hängig efter den här sjukperioden.
Men jag visste också att jag kan springa litegrann. Så jag började springa litegrann. Sedan dess har det hållit i sig.
Jag sprang hela vintern. Ibland nere på en och en halv kilometer och ibland uppe på långa pass. Men löpningen har blivit en sån stapel som absolut inte är någonting som jag rent njuter av.
Det är verkligen inte motståndsfritt, tvärtom. Jag har väldigt stort motstånd till att oftast ta mig
ut på löprundan. Och det är därför jag gör det.
Jag märker hur det bygger mig, framförallt mentalt. Sedan återigen vad det har gett i metabolisk kondition. Det är helt otroligt.
Jag trodde att man behövde kvalitativ träning och man behövde intervaller och man behövde funktionell fitness för att bli fit och ha bra kondition. Men det har jag ändå motbevisat i mig själv. Det räcker med att hålla igång.
Det bygger en otrolig bas och en grund i kondition. Vilken dag var du uppe för? Jag vet att du kör en sån runstream. Exakt, idag är det dag 310.
Och du har varit ute och sprungit idag? Ja. Bra, så du inte står och ljuger. Då hade det varit dag 309.
Idag har jag sprungit tidigt på morgonen och det är verkligen den bästa av alla utmaningar. Jag var uppe lite för tidigt i morse innan det hade blivit ljust och det regnade rätt kraftigt. Men jag hade bestämt mig igår att jag skulle ut.
Och det tar emot något så otroligt hårt. Och sen är man där ute och det känns ganska pissigt och skit. Det är inte alltid kul.
Men det är något speciellt både när man är där och när man också har gjort det. Belöningen är desto större. Det är ju så, det är någon sorts belöning.
Det är ändå fint, för man pratar inte så jättemycket om just det. Eller är så pass ärlig som du är och säger att det är faktiskt hemskt. Men jag gör det ändå.
Och man mår bra av det. Jag tycker ändå att det är så här, jag gillar ju när man gör saker som man kanske inte mår direkt bra av. Men man mår indirekt jävligt bra av det.
Ja. Och man får någon boost av det. Och sen tycker jag att det är något speciellt i att också veta att jag kan belöna mig själv för att jag har gjort det idag.
Fast den belöningen går över ganska snabbt för att jag vet att jag möter exakt samma motstånd imorgon. Jag vet att det är ingen idé att tro att jag har uppnått någonting eller klappar mig själv för mycket på axlarna. Utan jag kommer möta samma motstånd imorgon.
Och det finns så mycket andra motstånd i livet och det är väl det som jag känner har mest effekt också. Att varje dag ta mig ut på det här som jag faktiskt avskyr. Även om det ger mig ett litet glädjerus.
Så att göra det här tuffa hjälper också väldigt mycket att ta mig igenom andra utmaningar övrigt i livet. Men hur kort är det som kortast? Har du någon som säger att springa runt huset räknas som en dag? Eller vart går gränsen på hur kort du får springa för att det ska vara godkänt? Det räknas att springa runt huset. Om jag bestämmer mig för att det räknas att
springa runt huset.
Den vanliga rundan, vilket i stort sett sker varje dag, så är det minst fem kilometer. Vilket är längre än vad många andra har som gräns för sin runstreak. Många pratar om en mile, 1,6 kilometer.
Men jag har valt att inte sätta någon sorts begränsning eller krav överhuvudtaget. Jag bestämmer själv hur långt som är tillräckligt och jag bestämmer själv hur länge jag tänker hålla på. Jag har heller inget mål.
Folk brukar fråga, ska du sluta när du har sprungit ett år? När jag hade sprungit 100 dagar så var det många som bara förutsatte att nu är jag klar med det här. Det är någonting som jag ska bli klar med. Och det är samma sak där.
Det är en av de allra bästa sakerna. Det här är ingenting som jag någonsin föreställer mig att bli klar med. Det är ingen prestation som jag har satt upp ett mål för.
Det är ingenting som jag ska åstadkomma mig att springa varje dag. Det är en utmaning som jag ser att jag kan klara av varje dag. Om den så är stor eller liten.
Om det handlar om att dagen säger, dagsformen säger att springa runt huset är tillräckligt. Då är det tillräckligt att springa runt huset. Men de flesta dagarna så vet jag att jag kan pusha mig själv till fem kilometer.
Och ibland är fem kilometer en lätt runda. Sen har jag lite backar också så det finns alltid en liten extra utmaning. Åtminstone när jag är hemma så är det lite utmanande att bara ta den lilla rundan.
För då är det bara backar ner och upp. Då vill man springa längre och kanske bli flakt istället. Exakt.
Behöver du göra avkall på någon annan träning? Min syrra gjorde en runners week för några år sedan. Hon hade varit mer målsatta och skulle köra ett år men jag tror att det vart två år för henne. Och jag tror att när hon slutade så tyckte hon att det var ganska skönt.
Hon kände att löpningen hade tagit tid från hennes gym. Så när hon slutade med det här så fick hon in gymträningen som hon hade saknat litegrann. Är det någonting du också kan känna igen att du gör avkall på någon annan träning för att få in ett löppass? Eller funkar det bra också? Ja och nej.
Men det är såklart på sätt och vis. I och med att jag har bestämt mig för att jag ska springa varje dag så finns det bara en halvtimme kvar av den dagen. Då kommer den gå till löpning.
Likaväl finns det bara ett visst mått energi kvar på en dag. Då kommer det gå till löpning. Jag hade för här i efterhand visst önskat att det fanns mera styrketräning i de tidigare 300 dagarna.
Men jag känner inte känslan om att jag egentligen har gjort avkall heller. Det är ett val som jag själv har gjort. Det är ett aktivt val.
Jag vet vad det innebär. Jag trodde kanske inte att jag skulle vara så liten som jag har varit under de första 250 dagarna. Eller 300 dagarna.
Eller 200 dagarna. Där jag trodde att det skulle gå snabbare för kroppen att adaptera till löpningen så att jag skulle orka gå på gymmet också under löpdagen. Nu har jag ju som sagt sprungit.
Alla har sina olika mått. Fem kilometer för mig det är varken långt eller kort. Men det är ju i alla fall mer än vila.
Så det är klart att det kostar viss energi. Ja, benpassarna har varit ganska svåra att få in kvalitet på på gymmet. Samtidigt så känner jag nu att det inte är någon stor grej att också få in styrketräning blandat med löpningen.
Vill jag ha mer kvalitet i styrketräningen då lägger jag löpningen efter styrketräningen. Vill jag ha mer kvalitet på löpningen då lägger jag löpningen först. Jag tränade inför ett lopp, ett halvt maraton.
Då var det ganska mycket kvalitet i löpträningen. Det fanns inte alls mycket kraft över till styrketräning. Någon muskel i kroppen egentligen.
För det var ganska mycket push på löpningen. Men kroppen har hållit hela tiden. För jag vet att när jag tränade inför ett maraton länge sedan så höll inte min kropp.
Den pajade. Jag hade inflammation i plantarfarsjan efter halvmaratonet. Vilket inte hade med loppet att göra utan med träningen inför loppet.
Ökade på volymen och belastningen ganska hårt. Jag gick in i ett halvt maraton på asfalt med plantarfarsit, inflammation i plantarfarsjan i foten. Det var tufft.
Den satt i ganska långt därefter. Då var det inte så mycket kvalitet eller löpvolym efter det. Under en ganska lång tid.
Jag har haft mina utmaningar. Jag har haft lite ont i vissa leder. Jag gjorde en cykelkrasch också.
Då var det lite tufft att komma ut. Axel ur led tillbaka på plats och sen skulle vi ut och springa samma dag. Men det är också den fantastiska utmaningen.
Att springa när det är lätt, det kan alla. Så har det varit för mig också. Att springa när det känns som att nu vill jag springa i skogen.
Det är fantastiskt. Det är inte därför jag springer. Jag springer för att få de här utmaningarna. Jag springer framför allt de dagarna då det finns ett stort motstånd. Det är då som den här
löputmaningen har allra störst effekt på mig. Det är lite som jag brukar tänka mig.
Hälsocoacher som coachar andra som är hälsointresserade. Det är ett ganska lätt arbete egentligen. Men att börja coacha någon som inte är hälsointresserad, då är det inte så jävla enkelt längre.
Det finns ingen utmaning, då är det ju svinenkelt att leva. Exakt. Så på sätt och vis är det ju enkelt.
Det är därför jag har valt löpningen för att det är enkelt. Det är jävligt okomplicerat. Det är skor och ut.
Men svårigheten är att det ska in varje dag oavsett vad. Det kommer vara mentala motstånd, det kommer vara väder, det kommer vara snörstorm och regn. Det kommer vara kallt och för varmt och alldeles för jobbigt och allt däremellan.
Familj är ju också en stor del som man också ska ta hänsyn till. Så det har ju varit några gånger som det är halv tolv på natten. Då åker skorna på och så kommer man ut.
Men det är också de dagarna som har varit de allra bästa. Inte bästa löpningen, men som ger allra mest. Som bevisar för mig själv att jag kan klara av den här utmaningen.
Är du en sån person som alltid har haft olika utmaningar? Hur mycket av din existens går ut på utmaningar? Tänka prestation och optimering och hela den biten. Har det alltid varit så? Ja, men det tror jag. Jag har alltid tyckt om att prova och pusha och experimentera.
Sen har det inte varit utmaningar för att bli bäst i världen på något. Men kroppen har alltid varit ett stort intresse. Det har alltid varit fascinerande för mig att se vad kroppen är kapabel till.
Och det enda sättet jag har att testa det är att testa min egen kropp. Vad är min kropp kapabel till? Hur tidigt i ålder börjar du finna dig i intresset? Hur kan du ha uttryckt dig? Vad har du testat för saker? Väldigt tidigt var det gymnasiet, eller strax efter, där jag upplevde problem med blodsocker. Kanske för att jag åt så himla mycket och tränade också då.
Men jag upplevde problem med blodsocker och började få nys om olika typer av kosthållning. Då var det glykemiskt index. Intressant tänkte jag, hur ska det här påverka mitt blodsocker? Hur vill jag äta en potatis eller en banan eller något annat som har ett annat glykemiskt index? Socker och godis såklart, men det har aldrig egentligen varit en del av min kosthållning.
Det har alltid varit något annat som det inte har förekommit så himla mycket av. Så där startade det någon form av intresse, för jag insåg också att det hade effekt. Det har effekt med vad jag har stått upp i munnen och ätit.
Crossfit såklart är ju ett otroligt test av den fysiska apparaten på alla sätt och vis. Och ung hade ögonen absolut mest på prestationen såklart. Och mest på den fysiska apparaten och hur den fungerar.
Lätt att glömma bort den mentala hälsan. Så där är jag ju idag, där jag ser att visst, det är jättekul med fysisk prestation. Superhäftigt att se, vad kan kroppen rent fysiskt klara av? Vad kan vi utveckla den till? Men kanske ännu mer intressant, hur mår vi också mentalt bra? Och hur hör det ihop? Hur sitter det ihop med den fysiska apparaten? Kan vi må mentalt bra utan att ha hälsa i den fysiska kroppen? Och vice versa.
Superintressant. Har du testat någonting som har varit en katastrof som du har känt att det här var jävligt? Som du har trott på eller som du inte har trott på? För vissa saker kan man ju bara testa för att se, vad händer nu om jag gör så här? Oj, vad spännande. Nej, jag tror inte det.
Kanske så här i efterhand, men jag tror att… Ofta har man ju också ganska kraftig placebo, vilket är fantastiskt. Jag älskar placebo, för att det funkar. Men med det sagt så har ju allting alltid funkat, om man tror på det tillräckligt mycket.
Men jag provade också att maxa kolhydrater, och det funkade inte för mig. Nej. Inte på det sättet som jag har testat tidigare i alla fall.
Sedan har jag nog aldrig trott på att jag skulle må bra av det heller. Så om det är så är placebo eller inte. Men i det här prestationsforskningen kring kondition, eller kring löpning, att kolhydrater är den snabbaste energikällan.
Och jag ska få i mig så mycket kolhydrater som möjligt. Och när jag börjar tillsätta kolhydrater och stärkelser blandat med allting annat jag äter, och får ett blodsocker som går upp och ner, och där kommer också stötsuget, skiten och skräpet och processat socker. Och det är inte bra för min prestation överhuvudtaget.
Däremot så tycker jag mig idag ha fått in en bra blandning av färsk frukt som kolhydrats källa. Jag känner inte att den påverkar blodsockret på samma sätt som den har gjort tidigare, där jag heller inte blandar min färska frukt med så mycket annat, utan försöker hålla det till frukt när det är frukt och mat när det är mat. Hur ofta mäter du blodsockret? Aldrig.
Men jag är nog ganska känslig för det. Men du har mätt? Nej. Du har bara känsla kring det? Jajamän.
Men när jag skulle vilja, jätteintresserad av alla sådana här mätvärden också.
Det är både och. Ibland kan man bli slav under mätvärden som är negativ och ibland är det intressant. Exakt.
Jag har lyckats hålla mig till en löpklocka nu under en längre period utan att känna mig som slav under den. Den mäter hur långt jag springer, vad jag har för veckovolym och jag kan titta på vilken puls jag ligger på under tiden jag är ute och springer. Men det är egentligen allt den gör.
Jag kan ibland tycka att det är kul att medvetet förstöra min kropp, inte förstöra men sätta den i extrem obalans. Bara för att det kan vara behagligt att komma in i rutineringen. Ja, inte av det syftet har jag nog aldrig gjort det men absolut, jag har varit i obalans både, om vi skulle prata upp träning och kost så finns det absolut perioder där jag har varit i obalans.
Inte själv valt för att det skulle vara kul att komma in igen sen, men jag tror ju snarare att det var meningen. Det var meningen att jag skulle uppleva den här obalansen så att jag kunde återta balans igen. Så att jag behöver motivera mig att få balans igen och så vidare.
Jag är litegrann av den teorin att jag tror att det är bra att misshandla ibland för att skada, för att sen ge den vad den behöver. Det är faktiskt på riktigt, jag kommer inte ihåg de begreppen, men det var två olika begrepp. När du skadar kroppen så går den in i ett protection-läge och då händer inte så mycket med celler utan den bara försöker skydda sig.
Och när du ger den för mycket som den mår bra av, då åldras den på ett sätt som inte är bra för livslängden i stort. Men då har jag som tänkt att om man gör lite både och, om man ibland gör så att cellerna måste gå in i ett protection-läge och sakta ner alla processer så kan det vara gynnsamt i längden. Det är min teori, sen vet jag inte om det är positivt eller bra men jag tror på det.
Lite som fast är jag också litegrann så att du stänger av alla funktioner för matsmältning och allt sånt för att den sen ska må bra när du ska äta. Ja men exakt. Jag har inte heller någon evidens att ta fram för att bevisa det där men jag tror också att vi behöver utmaningarna, vi behöver kontrasterna, vi behöver pusha gränserna för att hitta gränserna.
Du pratade också litegrann innan om, och nu får du bestämma om det är någonting som är relevant eller inte, men du sa att du har långa perioder av depression. Har du uttryckt dig så att du vet att mina depressionsperioder är så pass extrema så att de är ovanligt att det är så? Eller är det på en sån nivå som ändå är gemen och manhande men du bara pratar öppet om det? Nej men det har nog varit, onormala vet jag inte om det är rätt begrepp, men vi kallar det längre än nödvändigt. Samtidigt så har jag en egen tro, eller vad jag tänker själv om det är att alla tänker väl så här, alla mår väl så här, alla tänker väl lika.
Det är en sån tanke som ganska ofta kan förekomma, vad det nu har med saken att göra. Jag vet att det började ganska tidigt för mig i gymnasiet där jag blev självmedveten om att jag inte mentalt mådde toppen utan jag kände en liten väckarklocka, stress och lite så här gå in i väggen, depressionen i gymnasiet och sen har det där varit som en, jag tror att det har funkat lite som en snuttefilt. Det är som en trygghet att komma tillbaka till någonting som man känner igen även om det är negativt.
Så där på gick det ganska länge, kom tillbaka till den här snuttefilten och den kan komma, den kan göra sig påmind. Har det ställt till i livet på något sätt någon gång? Har du missfört jobb eller relationer? Både och, absolut. Nu är jag ju egenföretagare så nu ställer det bara till det för mig själv.
Men det kan ju innebära minst lika stora problem. Det har ju varit lättare på sätt och vis att gå till jobbet hos en arbetsgivare när jag inte mår bra. För då har ändå någon förväntat sig att jag ska komma till jobbet.
Jag kan sträcka på mig och gå till jobbet. Stänga av lite grann och bara, som du säger, låta maskinen göra sitt. Exakt, så ibland kan jag ju önska att någon förväntade sig att jag skulle till jobbet för att är jag lite seg en måndag så kan jag ju också skita i det.
Nej, men det har ju inneburit vissa problem i livet, helt klart. Det är inte något som jag egentligen pratar så mycket öppet om, men det är egentligen vad jag firar allra mest med min löpning. Ja, 310 dagar depressionsfritt.
Inte utmaningsfritt. Det finns tankar och känslor som är tunga och jobbiga. Och det kan vara en klentröst, men den är ju kraftig nog att känna att ja, ja, nu är du här igen.
Men jag ska ändå ut och springa. Jag ska ut och springa idag och jag ska ut och springa imorgon. Och det suger.
Det suger lika jävla mycket som de här deprimerande tankarna eller den här känslan eller skiten som jag ska gå igenom. Så det är helt klart den allra största effekten. Ur det perspektivet, ur den aspekten så skiter jag fullständigt i hur fettfri min kropp är eller vad jag har för kondition eller hur fort jag kan springa, ett halvt maraton eller en mil eller vad det än nu kan vara.
Men jag har inte haft en djup och långvarig depression på 300 dagar. Och det är bra. I mina mått är det fantastiskt.
Just det. Hur länge kan en depression annars i en tidigare liv? Hur länge kan den hänga i? Ja, det började med ett diskbrock och en sjukskrivning på någonstans vid ett och ett halvt till två år. Nu ska jag inte säga att det var ett och ett halvt till två års långvarig depression.
Men det satte igång en spiral av upp och ner i mentalt mående. Sen tycker jag att det är ganska
svårt att identifiera när det ingår i depressionen, för det märker jag oftast inte själv. Oftast är det efteråt.
Och det kan ha gått några veckor eller nån vecka eller ett par månader och sen inte säga att Jag har varit helt utmattad här. Vad det nu har berott på. Oftast kommer jag på det efteråt och så tar det någon vecka till för mig att bara landa i det, bygga upp och vända trenden.
Absolut att det finns det här idag också, men inte alls på samma sätt. Men du blir ingen hemsk människa när du är inne i mörkret? Det kan jag ha blivit. Absolut.
Du nämnde det där med snuttefilter, att det är något man kan ta till, även om det är dåligt så tar man till det, för det är något som är bekant. Kan du också ha valt att ta den vägen eller ta den snuttefilter bara för att det är en lätt lösning då? Att du kanske kunde valde att gå in i depression snabbare än vad du egentligen hade behövt bara för att du ville komma in. Nu känner jag igen hur världen upplevs och det här känns bra, fast det känns dåligt.
Ja, jag föreställer mig att vi människor är så, gör så. Omedvetet har sådana beteendemönster, där vi väljer saker som inte nödvändigtvis gör oss gott, men vi känner igen det och det ger oss trygghet. Jag tror att stress har varit så för mig.
Jag tror att jag har i ung ålder lärt mig att stress kan man använda. Det handlade inte om att stress var bra, men absolut, stress kan åstadkomma saker eller vi måste skynda oss till den här tiden, vad det nu kan vara. Jag tror att jag har lärt mig att använda stress som ett botemedel, och sen fortsatt använda stress som ett botemedel i sån grad att jag ska inte säga att jag är fri från att använda stress, men har också börjat insätta att det är så jag fungerar, att jag använder stress, att jag går till stress och som inte gör mig till en nödvändigtvis bättre människa, överanvänder stress som ett beroende för att jag känner igen det.
Tycker det är ändå fint att du är så pass medveten av alltihop, det känns väldigt… Ja exakt, jag tycker att det är roligt att gå in i både kroppen och huvudet och titta och fundera på vad som egentligen sker och varför. Mycket kommer också ifrån förståelsen, att ha fått det här förklarat för mig genom andra som har poddat eller forskat eller läst böcker eller vad det nu kan vara. Och jag tycker också att när du pratar om allt det här så tycker jag att man får ännu mer… Det blir ganska tydligt att det löpningen är för dig, är ju någonting som man borde se.
Nu är vi precis efter semestertider så många går tillbaka till arbetet under de här veckorna som vi spelar in det här avsnittet i början av augusti. Och man hör ju också att det är ganska många som kanske inte är jättenöjda med sitt dagjobb, utan det är någonting man gör för att få in brödfödan, typ. Men det är för läskigt att ta det steget att kanske sälja upp sig, utbilda sig, starta eget eller vad man nu vill göra, eller byta jobb eller vad som helst.
Så man fortsätter att jobba ytterligare ett år till nästa semester och så är man inne i den lunken för att det är bekvämt och för att det faktiskt funkar, men det är inte optimalt. Och har man den synen som du har på löpning kring dig, att det behöver inte alltid vara så jävla härligt, men att
det kommer att bli bättre, eller det kommer att kännas bra efteråt, så kan man applicera det på det verkliga livet i arbeten, eller någon relation eller något annat man har, så tror jag att det hade kunnat ha gjort underverk för ganska många liv i längden. Ja, det där är en fin tanke.
Jag tänker att man kanske inte nödvändigtvis behöver sälja upp sig och byta jobb. Man kanske inte nödvändigtvis måste ha det där drömjobbet eller utveckla den där drömprodukten som man alltid har gått och tänkt på, som man inte vågar ta steget. Jag älskar inte alla mina arbetsdagar, ska jag säga, fast jag har tagit det steget.
Jag har inte skapat en produkt, men jag har åtminstone gjort mig icke-anställningsbar och är egenföretagare. Men utmaningen finns ju där och absolut, löpningen som utmaning och motståndet till den hjälper mig i alla möjliga olika utmaningar. Det är komiskt för mig, tycker jag, att prata om det.
Det är mycket snack om löpning och det är mycket content om löpning när man kommer in på min Instagram och jag identifierar mig inte överhuvudtaget som en löpare. Och återigen, löpning är inte alls någonting som jag håller på med för att jag gillar det eller för att jag vill någonting speciellt med min löpning. Det är på riktigt någonting som jag gör för att jag avskyr och springer egentligen.
Sen finns det fantastiska dagar på fjället. Jag bor bland fjäll och att få vara där ute i några timmar och springa upp på en topp, det är helt magiskt. Det är vad som kan motivera mig till att skapa den kapaciteten som jag nu har skapat att kunna löpa.
För tidigare kunde jag inte springa två, tre timmar uppe på fjället utan att helt gå sönder och bli trasig och slut av det. Vad vill du skicka med till lyssnarna som en avslutning? Har du något visdomsord? Kring löpning? Kring allt, vad som helst. Vi har ju ändå varit inne på det och det är den här utmaningen.
Jag tycker att det är en bra grej att tänka på. Det räcker väl, tänka på det. Jag tror att när det är dags så kommer det.
Saker och ting brukar landa i människors liv när tajmingen är där och när det är dags för saker och ting att landa. Så jag tror att om man funderar lite på vad det finns för utmaningar. Det skulle såklart vara någonting som leder en på väg mot sina mål eller någonting som man tror gör sig gott.
Vi kan nog nästan alla skriva under på att en promenad om dagen är bra eller en löprunda är nyttig. Att springa varje dag finns det många som säger inte är bra och det köper jag. Men att välja en utmaning som är enkel nog att man med säkerhet vet att om jag bara tar mig genom en utmaning så kommer jag klara av att göra det här varje dag.
Jag skulle vilja höra fler anekdoter från andra som har gjort det och vad de upplever. Och gärna att det inte har med löpning att göra, att det kanske har med andra saker att göra. Men utmaningar, det får gärna vara löpning också.
Men just att ta en utmaning som är enkel nog, det behöver inte vara att springa ett malat om, det behöver inte vara att jag ska skriva så här många sidor i en bok. Men någonting som man gör varje dag. Gör du 50 sit-ups om dagen? Det kan vara 50 sit-ups om dagen.
Grymt, då får man gå in och skriva till dig på Instagram där du heter? Där heter jag InBalance med Z på slutet. Vi länkar till dig och så får man gå in och skriva DM till dig om vad man har för utmaningar så du får lite uppslag till nya grejer. Det får man jättegärna göra.
Jag försöker hålla mig själv aktiv och pusha ut mycket på Instagram. Det är inte alltid jag är så snabb på att svara men det är alltid kul med uppmärksamhet. Grymt, tack för det.
Tack.
Leave a comment