Föräldraskap, skyldigheter och rättigheter med Aida Reva

Men vi kör igång nu och så kör vi med Aida idag. Och så här kanske, jag måste ju lika bra säga det på en gång att jag brukar vara ganska oförberedd men jag tror att det här har jag varit struktansvärt oförberedd på. Jag bjöd in dig att vi skulle spela in ett avsnitt sen när vi väl kommit till avsnittet så tänkte jag, vad fan var det jag ville prata med dig om.

Så det här får bli litegrann vad det blir. Jag har en grundtank i alla fall men vi får se vart samtalet tar vägen. Jag ser fram emot det.

Jag är säker på att vi kommer komma fram till någonting bra. Men som vi nämnde innan vi satt igång, att vad jag tror för att få ett hälsosamt samhälle så behöver vi ett eget ansvar, eller vi behöver ta ett eget ansvar. Och jag tror att vi någonstans, det är klart att man kan ta ett eget ansvar över sig själv och sitt eget beteende men jag tror att det är ganska viktigt att vi i dagens samhällsklimat överför det som förälder och i barnuppfostran.

Och då tänker jag bara, du har två småbarn och är högst aktiv mamma. Vad är din syn på barnuppfostran överlag? Jag kommer från en old school balkanuppfostran. Och om man inte vet vad det är så är det extremt strikt.

I många fall får man en smäll eller två, eller fler. Det är mycket regler, du måste vara bäst på allting i alla lägen annars blir det konsekvenser. Så det är vad jag kommer ifrån i min grund.

Det är ingenting som jag använder på mina barn på något sätt. Jag har valt att göra på ett helt annat sätt. Men däremellan, jag är nog mycket mer strikt än många är idag.

Jag anser att det här ansvaret för barnen och barnens uppfostran har på något sätt försvunnit ut i eten och lagts på andra typer av auktoriteter så som skolan, eller vad det nu är, BVC och olika typer av experter. Jag tror nog att det aldrig har varit så lite eget ansvar som förälder som det är nu. Om ett år är jag 40 år, så jag har sett några generationer.

Jag måste säga att det går inte åt ett bra håll, det gör det inte. Jag säger inte att det sättet som jag växte upp på var ett så bra sätt. Det var många saker som jag behövde fixa till och läka i efterhand.

Men jag kan säga att det jäklar lärde mig ansvar. Så det som jag gör nu är en blandning av både mycket stort ansvar tidigt i livet men extremt mycket värme. Jag tror också att du har fått med dig respekt för det äldre som jag tycker inte finns men som jag tycker man brukar få från de länderna där nere.

Jag vet inte hur det ser ut idag, men min samma har också en tjeckispappa som också har varit ganska sträng och hård och väldigt ställd. Hon ser inte upp för gamlingar i bussen, så hon fick veta det på ett eller annat sätt. Ja, det där skojar man inte med i Valkan.

Och det är fortfarande så. Respekt är en av de första sakerna. Jag fick lära mig väldigt tidigt att du talar liksom inte ifall du inte har blivit tilltalad av någon som är vuxen.

Du avbryter definitivt inte någon som är äldre än dig. Är det någon äldre än dig så ska du erbjuda fika eller vad det är. Du ställer dig upp ifall du sitter på en plats där en vuxen borde sitta.

Sådana saker. Nu när jag pratar om det så låter jag som en dinosaurie. Jag hör ju mig själv.

Men jag kan säga att det där är någonting som faktiskt borde finnas kvar idag. Jag ser ju, inte för att jag åker buss särskilt ofta, men de få gånger som det händer så är det liksom, jag ser en gravid kvinna stå upp och ingen reser på sig. Alla glor in i telefonerna, gamlingar försöker hålla fast för glatta livet och nu sitter massor med dräggiga ungdomar och sådär.

Varje generation har ju sina problem men jag tycker att det är nog smutsigare än någonsin vad gäller det där. Vad tror du att det påverkar hälsan hos individen och föräldrar idag? För det här som jag tycker kan bli lite löjligt, att man är jävligt hälsosam idag med att äta kosttillskott, gå på gymmet, gå tiotusen steg, sova nio timmar och sådär. Men jag tycker att man är fruktansvärt ohälsosam med könsroller, dels hur man är som förälder, dels hur man blir accepterad av att bli pratad om av barnen.

Jag tror också att det ställer upp till, jag vet inte om det kan ställa till hormonellt, det blir ändå en skev syn på läget. Som min pappa, nu är inte min pappa världens manligaste man, men i mina ögon så är han ändå en man som är född på 50-talet. Han är fortfarande en man och han har fortfarande den energin och utstrålningen.

Och på det planet rent psykiskt så känns han väldigt sund och hälsosam och mår bra. Sen brottas han med andra problem, men det är något annat. Men just det mentala känns väldigt sunt.

Ja, de byggs ju inte så längre riktigt, på gott och ont. 50-talisterna, de är stenhårda. Dels för att de var en generation av de här bebisarna som lämnades för att gråta ensamma i mörkret, för att på den tiden så tyckte man att gråta ut-metoden skulle göra bebisar självständiga.

Det i sig är helt vidrigt, om man frågar mig. Men däremot så, uppsidan av det hela, på den sidan så hade alla en tydlig roll i samhället. Det är inte som nu, där barnen går igenom en lång, lång skolperiod och sen så kan de plugga gender studies och sådana här saker.

De har ingen tydlig roll. Vad ska du göra? Ja, det vet man ju inte. Du kan bli vad du vill, fast du behöver inte ta något ansvar.

Alla får höra att de kan bli vad de vill och alla har alla möjligheter. Men det här med skyldigheter kommer inte i lika hög takt. Därför går alla ut där och sen så bara, jag kan bli vad

jag vill och här spelar jag in videor på TikTok där jag dansar omkring i fem år planlöst sådär.

Min och din pappa, min pappa är sexitalist och han är också stenhård. Han har andra problem, men han är stenhård. Där fanns ju, det var ju tydligt med ansvar.

Tanken var ju att växa upp och sen så bildar du en familj. Du tar hand om familjen och sen tar du också hand om din åldrande familj. Det var en väldigt tydlig roll.

Återigen, allt jag säger här, jag säger inte det för att jag säger att man ska göra så för alltid. Jag säger bara att vi är nu mitt i en period där det här är övergång till någonting annat. Men den här övergången är så otroligt förvirrande för alla.

Det här med att ha ansvar och en tydlig roll. Det är ett stort ansvar i tidig ålder att behöva ta hand om en familj. Det var ju mycket tidigare förr.

Det är inte det nu. Jag tror att det där är problemet också. Det finns ingenting att ta ansvar över längre.

Du behöver inte ens ta ansvar för dig själv. Om du är fet och du mår utbildad så är det inte ditt fel utan då är det samhället eller läkaren som har failat dig eller skolsystemet eller någonting. När börjar ditt eget ansvar? Men hur gör man åt det? Om det är så det ser ut, vad kan man då göra åt det? Om man tänker på vad barnen fostrar när man ska någonstans.

Som du säger nu, att det är en övergång till någonting annat. Men eftersom det är vi som är de vuxna nu, om vi ska ta ansvar precis som våra föräldrar. För det är väl någonstans ändå, tänker jag, att de stämmer mellan 30 och 50 år som ändå ska ta ansvar för samhället, tycker jag.

Vis ut riktningen till de nya unga vuxna och barnen som kommer. Vad kan vi göra för någonting? Ett av de största problemen, det är att vi har inte tid med barnen. Med våra egna barn, våra egna familjer, som det fanns för då när din och min pappa var.

De var och jobbade och mamma var hemma och uppfostrade barnen och lärde dem dessa värderingar. Familjen var viktig och man tar hand om, när pappa kommer hem så är det mat på bordet och man tar hand om familjen. Men om man bara tittar på hur barnen har det nu.

De skickas iväg till förskola när de är typ minus ett år. Så tidigt som möjligt. De är pyttesmå.

Kvinnorna ska ha någon sorts karriär och jobba för någon annan. Mannen är såklart ute och jobbar också. Och sen så kommer alla hem.

Efter att ha pendlat och handlat och allting så är alla hemma klockan sex. Ungarna har varit i förskolan eller skolan längre än de vuxna har varit där. Kommer hem helt exhausted.

Sen så behöver de få ihop den här lilla tiden, de här två timmarna som är kvar innan barnen måste gå och lägga sig. Så ska på något sätt hela familjen hinna umgås. Städa, laga mat, prata om dagen och allas känslor och vad allting har hänt.

Det händer givetvis inte. Och alla är skittrötta, arga. Och sen så ska man kasta in barnen i sängen.

Och sen börjar man om igen imorgon. Man behöver inte gå in i det särskilt mycket för att förstå att det är fullkomligt galet. Och jag tror att det här är otroligt dåligt för den mentala hälsan.

Först framför allt för barnen. De får inte den här kopplingen till mamma och pappa. De har inte den här känslomässiga tryggheten.

För hela den tiden spenderas ju på främlingar på förskolan. Eller skolan är andra vuxna som berättar för barnen vad man ska tycka, tro och tänka. Och sen när man träffar mamma och pappa så är de arga och stressade och vill bara att man ska gå och lägga sig.

Och ingen får ut någonting av det. Det är ohälsosamt för hela familjen, både känslomässigt och mentalt och allting. Jag har också en annan take på det som jag tycker att jag kan se nu.

Du kanske inte alls håller med mig om detta. Men jag tycker ju att det inte heller finns någon uppdelning mellan vuxenvärlden och barnvärlden. Som det var förut, att det var ändå tydligt, som du sa nu också, att det fanns inte på kartan att du skulle prata med vuxen om du inte varit tilltalad.

Så är det ju inte idag. Idag avbryter ju barnen när vuxna pratar. Jag vet inte riktigt.

Jag kan tycka att… Nu utgår jag från pappor. Jag är en pappa själv, så jag kan relatera själv. Men jag tycker att många pappor i min närhet och som jag ser beter sig själva som barn när de är med barnen.

Förstår du lite var jag vill komma någonstans? Det känns som att man kanske har för lite tid med barnen. Och när man väl är med barnen så tycker jag att man sänker sig till en så låg nivå. Att man ska leka eller vara på samma villkor.

Men jag tycker någonstans att man ändå ska ha en separation. Precis som du sa också. Det var mer tydligt vilken plats man hade i samhället förut.

Nu ska alla få vara vad man vill. Så tycker jag också att man bör ha en familj också. Man vet vem som är pappa, man vet vem som är mamma, man vet vem som är storebror och man vet vem som är lillebror.

För då blir det en tydlig… Man har någonting att förhålla sig till. Jag tror att det kan vara det som är problemet. Jag håller faktiskt med dig mycket i det.

Pappan är ju… Pappan ska ju vara ledaren i hushållet. Pappan är ju ett överhuvud. Då menar jag inte på alla de här konservativa sätten, men den huvudenergin är ju pappan.

Utan att bilda sig en sån här konstig gammaldagsbild av vad det betyder. Men på sätt och vis är det det. Pappan är ju huvudledaren i hushållet.

Om barnen beter sig illa mot till exempel mamman, då är det pappan som kommer in där och säger du är not on my watch. Sådär beter du dig inte. Det där är din mor, du ska respektera henne.

Det där är en pappas roll. Jag kan också förstå att en del pappor som är borta hela dagarna och jobbar den här lilla tiden som familjen får tillsammans, jag förstår att man inte vill lägga den tiden på att disciplinera och vara en tråkig pappa som bara sätter regler och skäller på alla. Jag fattar ju det.

Det är också det som är problemet med att allting är uppdelat så som det är när familjen får så lite tid tillsammans. Men pappan ska sätta tonen för hur saker och ting. För att pappan är ju den som står för struktur, regler, disciplin.

Mamman är ju den här som är omhändertagande och varm och ger trygghet och hjälper barnen med allt det känslomässiga. Pappan har en annan roll. Och det här har också suddats ut väldigt mycket.

Jag tror att en del av problemet är det här med det som man kallar föräldraledighet. Det har blivit att nu ska vi ha 50-50, eller så har vi så här, eller så börjar du, eller så börjar jag. Utan att tänka på att en bebis, de första tre åren, så är mamman extremt viktig för barnen och borde finnas där hela tiden.

Och innan någon hoppar på mig så blir jag ofta anklagad för att skambelägga mammorna. Jag säger hur det borde vara. Inte att du är dålig om du inte gör så.

Utan många har inte alternativet. Så är det ju. Och det är ett systemfel, det är inte nödvändigtvis.

Men jag tycker ändå att man har ett ansvar att anpassa sig efter barnens behov. Speciellt bebisar. Bebisar ska inte vara på förskolan.

De hör inte hemma där bebisar vet inte ens om. De första månaderna. Att de är en separat person från mamman.

Så mamman står ju för alla de här sakerna och därför borde mamman vara där hela tiden. Och jag fattar att pappor också vill vara föräldralediga men det är inte det som är det viktiga precis i början med en bebis. Pappan är mycket viktigare senare.

Efter tre år. Och det här är ingenting jag har hittat på själv. Det kanske låter så att jag sitter på min kammare och fantiserar ihop hur barn borde ha det.

Men jag läser barnpsykologi, jag läser utvecklingspsykologi dels för att jag vill veta vad som är bäst att göra. Det var länge sedan jag var bebis. Jag läser de här sakerna och det är fruktansvärt intressant för mig.

Och det är väldigt tydligt och all forskning visar att mamman är den viktigaste människan för

en bebis. Det är först vid 3-4 års ålder när barn kan hoppa runt och leka och börja ta risker och sådana saker. Där är pappan ännu viktigare.

Och det här missar vi. För vi vet inte längre vad våra egna bebisar behöver. Utan vi litar på massa konstiga böcker och auktoriteter i olika saker och har missat våra roller som mamma och pappa.

Ja, och så tror man att man inte kan hjälpa till som pappa. Det är ju det som blir skevt, som du säger. Då ska man ta hälften.

Du hjälper bara till om du också är föräldraledig. Ja, precis. Om jag säger att du ska vara med barnet i tre år, då finns det väldigt mycket andra saker som du behöver hjälp med i hushållet som du inte hinner med, som pappan kan göra för att det ska bli en fungerande familj.

Så jag tror att det blir så skevt. Det blir också konstigt att pappan ska vara föräldraledig för att mamman ska åka och besikta bilen. Ja, exakt.

Det är ju lite så. Det blir väldigt skevt. Alltså pappans roll, speciellt det första året när mamman har fött barn.

Pappans roll där är att ta hand om mamman. Mamman tar hand om bebis, pappa tar hand om mamma. Och allting runt omkring.

För att mamma behöver då läka. Tillsammans med att ta hand om bebisen och läka. Det är vad den tiden ska gå ut på.

Pappans tid kommer senare. De flesta pappor tycker inte det är särskilt roligt. Bebisar vill ju leka och sådär.

Men de är för små och pluttiga. De ska bara amma hela den tiden. Det är när de blir tre år.

Då de verkligen vill brottas och leka och göra de roliga sakerna. Det är då det är farsans tid att glänsa. Men han är ju familjens provider.

Han är ju överhuvudet. Han är ju den som ser till att det blir trygghet i familjen. Att mamman kan läka, bebisen kan växa och att familjen funkar som den ska.

Därför är det just nu så förvirrat mellan mamma och pappa. För båda jobbar. Båda är providers. Sen kommer båda hem. Sen tjafsar de om vem som ska tvätta. Vem som ska diska.

Vem som ska göra de här sakerna. Man lägger tid på helt meningslösa konflikter. Alla är arga, stressade och sura.

Det är inte så det ska vara. Då blir det fakta. Ja.
Sen tror pappan att han är mamma. Sen går det åt helvete hela vägen. Det kan man ju

korrigera nu tydligen.

Jag menar det. Tänker ni mycket på det här? Har ni hittat en roll som har landat helt naturligt? Eller har ni aktivt lagt upp ert eget sätt att vara som familj? Innan jag träffade min man så ville jag inte ha barn. Jag var väldigt… Man kan säga att jag var ganska smittad av det här woke mind virus.

För jag växte upp när allt det här började bli så himla modernt. Jag ville vara värsta. Alltså karriär, boss bitch, allt sånt här liksom.

Som tur är. Och det passade mig bra. För att de få tidigare förhållanden som jag hade det var inte direkt någon som jag ville ha barn med.

Så det bekräftade i och med mig. När en kvinna inte vill ha barn eller vara… Kommitta sig till en viss nubben. Det är för att det finns ingen tillit där.

Du är inte stark nog för att jag ska kunna slappna av. Det där är feminina och maskulina. Felpartner, kort sagt.

Ja, precis. Men sen så träffade jag Benny, min man. Det var som en signal som bara gick av i huvudet.

När jag träffade honom tänkte jag Men gud så bra. För att han har barn. Då kommer han inte bry sig om det.

Då slipper jag hålla på liksom. Inte för att jag ens ville dejta någon med barn överhuvudtaget. Men det blev så.

När man träffar rätt så träffar man rätt. Men sen så… Sen så sa jag det. Jo, vi ska ha barn.

Eller det var så jag sa. Vi ska ha barn. Och han är redan trauma från tidigare.

Så vi satt oss ner och så pratade vi om det här. Självklart ska vi ha egna barn. Och då satt jag och sa Hur ska det här fungera? Vad är det bästa att göra när man gör så här? För jag visste någonstans Jag vill inte stoppa en liten bebis på förskolan.

Det visste jag ju från början. Och sen började jag researcha alla de här sakerna innan. Och jag visste att Det kommer bli ett rent helvete Om vi inte är överens och barnen redan är här.

Så vi tar och går igenom de här sakerna. Och det var många Tuffa samtal. Där vi fick snacka ihop oss.

Och där kom vi fram till att Vi vill egentligen samma sak. Men jag visste inte då Att jag ville ha barnen hemma så länge. Så att även om man vill samma sak i början Så kan det ju förändras på vägen.

Jag var inte beredd på Hur man förändras fullkomligt som människa När man har skaffat barn.

Så när jag hade den här lilla bebisen Då sa jag till Benny Hon kommer inte börja på förskolan när hon är ett. Inte när hon är två.

Förmodligen inte tre heller. Vi får se. Och han bara Okej.

Och då blev det så för att Då kom vi in i de här rollarna. För jag hade det så naturligt från min uppväxt Att ta väldigt mycket ansvar. Så han tog hand om oss Medan bebisen var liten.

Och så fort jag hade läkt så tog jag ju hand om Hela huset och Barnen och allt sånt här. Gräsklippning och servarbilen gjorde han. Så det blev att allting i huset Har jag koll på Så han bara kan komma hem Och umgås Då behöver han inte komma hem Har du tvättat kläder? Bitch please Det ska vara omhändertaget I min värld så är det någonting Jag är ju här.

Jag är ju hemma. Och det är inte så att det är Lugna och sköna stunder När man är hemma med barn så Men låt oss välja De sover rätt mycket Du kan lösa saker hemma Du kan tvätta och diska Det har inte gått Men det är bara att tänka rent spontant Som jag också har hämtat Barnsen på förskola Och de är ju katastrof Barnen Jag måste ju tänka mig att för honom så blir det tvärtom Nu kanske de är trötta av andra saker Men de är ju inte katastrof när han kommer hem Klockan sjutton Då måste de ju ändå åka ut Jag kan ju nästan tänka mig att de längtar Efter pappa sista timmen För att de vet att snart kommer pappa Och då blir det ett ganska glatt återseende Ja precis Och det här är en så stor del Av det för att när han kommer hem De har fått äta De har fått ta sin daynap De har fått leka De behöver inte följa något schema De bara gör det som de vill De är utvilade Är utsövda, de har inte Överstimulerats av 20 andra barn Och allt möjligt Så När de hör att han kommer hem Då springer de till dörren och så är de jätteglada Och sen så kan han Bara umgås med dem Det är inget kaos runt omkring Allting är färdigt för att han ska komma hem Och de ska umgås Och bygga sin relation Så Det låter väldigt klassiskt Och det är det ju på det sättet Men det är det sättet som har funkat bäst Hittills Det funkar bäst Och nu jobbar jag ju jättemycket också Så det är därför jag kan göra alla de här Jäkla poddarna och grejerna Men det gör jag på kvällen När han har kommit hem och när han umgås med dem Då är det Då sticker jag iväg, jag tränar Jag gör mina saker och allt sånt här Så man får bara anpassa sig efter barnens ålder Mentalt Hur mår ni i familjen? Nu utfrågar jag dig Men du är ju precis i I den sitsen Som jag tycker är intressant Som jag tycker inte fungerar idag Helt fantastiskt Det är verkligen helt fantastiskt Och jag Jag har vänner som också har barn I dessa åldrar Och jag ser hur de har annorlunda Upplägg och annorlunda liv Alla har inte möjlighet att vara hemma På det här sättet som Som jag har varit Och jag Alltså Jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste vara Att slita upp sin Ettåring Upp ur sängen tidigt i åttan Det är mörkt ute Alla är sura på varandra Om man ska ta sig igenom en sån Hemsk morgon då egentligen alla behöver sova Och speciellt bebisarna Sen bara skicka iväg ungen Till några främlingar Och de kan inte sprata och förklara Vad de behöver, de saknar sin mamma Jag är Jag fixar inte det Så jag sa det direkt Jag kommer inte lämna det här huset Förrän de är tillräckligt stora för att prata För sig själva Min fyraåring Hon går på förskolan Säg typ 10 timmar i veckan När hon känner för det Jag frågar henne varje morgon, vill du gå och leka idag? Ja, nej ibland vill hon Ibland vill hon inte, hon tycker det är jätteroligt Men hon kan prata, hon kan säga ifrån Hon kan

återberätta allting Jag känner mig väldigt trygg med att hon kan gå och leka På en plats med Lite mindre grupper, men min tvååring No way, inte en chans Inte en chans att jag stoppar henne någonstans För hon kan inte berätta Och du tycker att det är ett delavgörande Man ska inte gå på en ålder Utan man ska gå på deras Vad heter det, deras utveckling, vart de är någonstans Så att de kan återberätta Eller förstå Förstå innebörden med att vara borta i fem timmar Från sitt hem Det tycker jag Barnpsykologin säger minst Tre år Precis som vi vuxna människor Är också i olika faser Det går inte att säga att en tjugoåring är redo För detta och detta, det går inte att säga Vi är olika människor allihop, barn är exakt likadana En treåring kanske är Jätteredo Medan en annan treåring Kommer inte i närheten av Redo för att han eller hon är fem år Så att det är Man måste verkligen följa barnen Om man nu väljer att skaffa barn, bara följ barnet Gör allt du kan för att anpassa Jag var villig att flytta ut härifrån Och skaffa ett mindre hus Och nedgradera hela mitt liv Bara för att vara hemma med barnen Så Ja, jag tror att felet är där Att familjer hinner inte vara familjer Och inte kanske göra de upphovsoffringarna Som du säger nu också För det tycker man också ska lyfta Att som förälder Så måste du göra uppoffringar Väldigt mycket, det känner ju jag själv också Sen jag var pappa Och nu också Bonuspappa Inte en spänn av Alla pengar jag tjänar Går till mig Jag är fine med det Men jag vet ju om att allting jag gör Är till de andra i hemmet För att de har dyrare grejer Alltså de har andra saker Jag behöver inte nya kläder Det där är en pappa Det är energin, det är det som är en pappa Du beskriver exakt det som en pappa är Så är min man också Han kommer hem Sen bara okej, men nu ska vi gå och handla allting Så så handlar vi mat Sen handlar vi alla kläder som barnen behöver Sen så köper han en present till mig För att han tycker att jag har slitit hemma med alla jobbiga barn Så mycket Och sen så går han med trasiga skor Och jag bara, men handla till dig själv Han bara nej, jag är sistill Jag kommer att handla till mig själv när det finns tid Och när det finns utrymme för det Men det är verkligen Han kommer hem, han har jobbat, allting till alla andra Och sen går han tillbaka till jobbet och gör om Hela den grejen Det är pappa alltså Grejen är också, för det blir liksom inte heller Det är klart att det är en uppoffring Men det är att jag tror att man såhär Automatiskt tappar Intresset till att ha Jag förstår vad du menar litegrann Jag har inte det suget längre Jag gör det jag mår bra av på dagarna, jag ger det de behöver och sen får det liksom lösa sig och jag mår ganska bra i den bilden och jag känner inte heller någon missumsamhet att ni får köpa massa grejer. Du ska gå till frisörerna och fixa håret för 2000 spänn, ja det är roligt. Ja, det är klart att du ska.