Från festliv till total transformation – Sebaztians resa till extrem hälsa & disciplin

Då kör vi med Sebaztian. Jag brukar fråga vem personen är, men med dig ska jag fråga varför har man ett Z i namnet när man heter Sebastian? Jag är bara nyfiken. Är du född sådant eller har du ändrat det själv? Nej, det är faktiskt föräldrarna som har satt det Z. Det var nog lite oense mellan mamma och pappa.

Jag tror att pappa ville att jag skulle heta Leon och mamma ville att jag skulle heta Sebaztian och då ville det nog vara något lite speciellt i det namnet. Då fick du ett Z bara för att? Jajamän. Men vem är Sebastian? Vem är Sebaztian? Jag är en 23-åring, snart 24 som har testat på ganska mycket olika saker.

Allt från väldigt mycket festande efter studenttiden och även innan under gymnasietiden tills att jag blev kanske 20-21 någonstans där till att få en vändning i livet och gå helt åt andra hållet där jag inte dricker någon alkohol och inte snusar, inte någon av de här vardagliga sakerna som många andra gör och har tagit livet helt åt hälsan och gör väldigt mycket för att vara så hälsosam som möjligt. Vad var det som tilltalade i festandet och på vilket sätt? Man kan ju festa på olika sätt. Först och främst var det nog väldigt mycket där man var med kompisar och sådant.

Vi var ett grabbgäng på fem eller sex stycken som träffades i gymnasiet och där började man dricka lite alkohol och sådana saker. Jag har väl någonstans alltid hamnat i en sådan kräst. Jag har alltid haft en vapendragare.

Jag är nog väldigt nyfiken utav mig så jag tackar väldigt sällan nej till saker. Jag tycker det är kul att få testa på lite allt möjligt och ha en nyfikenhet. Det har gjort att jag har hamnat i lite dålig unggängen ibland och kanske testat saker som har gjort att man har träffat en del fel människor och sådana saker med.

Men varför jag typ fastnade i festandet tror jag är för att det blev nog bara så. Man var i den åldern och det var kul att festa. Alla kompisar festade och gymnasietiden är väl lite så generell tänker jag.

Sedan började jag jobba som plåtslagare efter studenten och jag började jobba så att jag pendlade mellan Stockholm och Borås. Jag fick bra betalt vilket gjorde att festandet blev väldigt enkelt att betala. När det redan var ett intresse så förstärktes det ännu mer.

Jag var ute och spelade i princip i två år. Jag märkte att jag började komma bort från familjen. Det blev lite andra dumheter med festandet också.

Jag började bli en människa som jag inte kände igen mig själv i riktigt. Jag har alltid varit väldigt givmild och snäll och omtänksam och väldigt familjecentrerad. Jag började dra mig bort från familjen.

Jag har haft skilda föräldrar sedan jag var nio månader. Pappa och mamma bodde på ett ställe. Det var det där sätat som gjorde att de skilde sig.

De kom inte riktigt över vad det skulle heta. Nej, de fastnade i det. Då blev det lite för mig så att jag ena stunden var väldigt mycket hos pappa till exempel.

Sedan när jag tyckte att det började bli lite dåligt eller lite påträngande där så var jag hos mamma och hennes partner ett tag och sen tillbaka till pappa. Det blev lite att man försökte fly undan hela tiden. Ganska lätt då att du säger att nu är det inte roligt hos mamma längre så nu sticker jag till pappa och så är det roligt där i två och en halv vecka för att det blir maxat.

Då låter det lite grann som att du var lite dopaminstyrd utan att du visste om det. Ja, men det kan jag nog absolut ha varit och det tror jag fortfarande att jag är. Det är bara att man har fått ändra vart man får dopaminet ifrån.

Till en början så klangade det här festlivet väldigt bra med mig. Jag tyckte det var väldigt kul att man var ute och jag är väldigt social så jag trivdes ju någonstans i det. Jag har aldrig vaknat upp och varit bakis utan jag kunde bara säga att vi kör igen.

Jag har alltid varit på bollen. Sedan märkte jag att jag började bli en människa som jag inte kände igen mig själv riktigt. Då började jag prata med en kompis som vi hittade till gymmet.

När du sa att du började bli en människa som du inte riktigt kände igen, hur kunde det uttrycka sig? Man tänker ju att det alltid ska vara så himla destruktivt med den typen av levnadssätt men det låter ju inte jättedestruktivt, till en början i alla fall. Till en början så kändes det som att du ändå trivdes och tyckte att det var kul. Ja, till en början.

Drittjandet av alkohol började ändå ganska tidigt, som i nian. Men då var det någon enstaka gång. Inte alls farligt.

Det blev lite tjafsigt hemma någon gång då. Jag har ändå föräldrar som är hyfsat strikta eller normalt strikta när det kommer till sådana saker. Och har ändå varit med i matchen.

De har också haft egna uppväxter. Så de har väl ändå koll på läget och jag har väl valt att inte lyssna alltid. Men det började nog inte så superdestruktivt.

Men som jag sa, jag har alltid lyckats hamna där det kanske är lite värre än det normala. Fästande till exempel, att det har varit lite dumheter eller andra saker som man ska försöka hålla avstånd ifrån. Jag tror inte heller att jag insåg att det var destruktivt, utan när det blev så pass mycket fästande, när det var torsdag, fredag, lördag, så resulterade det till att jag jobbade på ett brottslageri där jag inte trivdes så bra.

Så jag slutade gå till jobbet. Jag kom till jobbet och var lite hängig, lite halvfull nästan på

morgonen. För man börjar ganska tidigt, på fredagen i alla fall.

Det var under provanställningstiden, så där fick jag faktiskt inte vara kvar. Då var jag hemma arbetslös i tre-fyra månader. Då kände jag att jag är 20 år arbetslös i delen av vad som händer.

Så fick jag ett jobb tack vare min kompis som också jobbade på ett annat brottslageri, vi gick i samma klass. Vi gick på arbetsintervjuer, det gick jättebra, började där. Men det var fortfarande samma kompis som vi uppmixade med och det var väldigt mycket fästande ibland.

Så kom det till en vändning när jag kände att jag började distansera mig från mina tyskar, från min familj. Jag var irriterad, jag ville inte vara hemma. Jag var ute väldigt sent på kvällarna och höll mig borta så mycket jag bara kunde i princip.

Då kände jag väl att här tycker jag inte att jag ska vara, eller så här är inte jag. Jag kände att det blev ett mörke och så hade jag en tjej som jag träffade lite fram och tillbaka. Hon fick också förklarat för mig vilken vidrig människa jag hade blivit.

Det hade jag inte insett själv, men mot min familj och alla sådana saker kände jag att nej, vad fan. Då gjorde du slut med henne och skaffade en ny tjej som sa att du var fantastisk? Jag kände att det var extremt skönt att få bort allt klötter eller vad man ska kalla det från huvudet. Det var inget som stödde mig överhuvudtaget.

Jag började vrida och springa lite. Det kan ha varit lite självdestruktivt också för jag kände att jag behövde övervinna lite rädslor och grejer så jag sprang mitt i skogen, mitt i natten när det var kolsvart. Bara för att jag skulle bli rädd och bara sprang och sprang.

Det var nog lite underliggande hjärnspöken och sånt där också som man försökte komma undanifrån. Men även där tyckte jag att det visade sig väldigt tydligt att den här kompisgruppen som jag hade, vilka det var som ändå brydde sig om mig väldigt mycket och vilka som inte gjorde det. Jag vågade väl inte riktigt ta steget ifrån dem, men det blev på något vis tydligare vilka som fanns där.

Jag fortsatte fästa lite då och då, inte alls i närheten av lika mycket och började ändå säga nej till en kompis som jag frågade. Det är ändå intressant för jag upplevde lite samma sak där att när man säger nej, hur togs det emot av de andra? Var du tvungen att hitta på en ursäkt eller kunde du bara säga att jag vill inte? Till en början så tror jag att jag sa det generellt. Jag mår inte så jävla bra just nu, jag stannar gärna hemma och ändå var ganska öppen med det.

Sen så blev det väl mer att jag sa nej och varför jag inte ville. Jag vill inte hålla på med sånt eller jag vill inte fästa eller såna grejer. Det har nog ändå tagits hyfsat bra, men i början så frågade de väl nio utav tio gånger och sen blev det mindre och mindre.

Jag hade ju min tajta kompisgrupp i sex eller fem som var där, men när man var ute så var Borås inte superstor så man träffade ju ändå väldigt mycket. Jag har ändå bott på några olika ställen i Borås och jag skulle ändå säga att min gemenskapskrets eller de man känner är väldigt

stor. Jag känner väldigt många från sjömarken och sen gick jag på en stor skola och jag har varit lite med överallt när jag var ung i väldigt många olika ungängen.

Det är också ett perfekt sätt att maskera sitt alkoholmissbruk att vara i många olika ungängen. Det här var ändå tidigare. Jag gick ju i grundskolan till nian och från ettan till trean så hängde man ju väldigt mycket med klasskompisarna och sen från fyran till sexan så började man vidga sina vyer lite.

Man hängde lite mer i stan och sen har ju pappa alltid bott utanför stan i sjömarken så där har jag haft ett kompisgäng. Men jag gick ju inte på samma skola som dem så de hängde jag med på hans veckor och på fritiden ibland, men jag hängde som mest i stan eftersom mamma bodde där och jag gick i skolan där. Man har ändå bytt lite kompisplatser men har hållit ihop och sen när man började på gymnasiet så blev vi helt andra för jag valde en bygginriktning och jag skulle nog säga att 90% av dem på den skolan jag gick på väljer andra inriktningar.

Och innan du kommer till vändning, om du tar med dig de positiva sakerna från dig i livet istället för att bara tycka att det var som det var, vad har du lärt dig av det? Vad är det som du alltid kommer att ha med dig av att leva ett sånt liv? Jag har ju aldrig känt att jag har ångrat någonting eller gjort någonting. Jag har känt att jag har gjort någonting jag inte ska göra kanske, men jag har aldrig ångrat något. Jag har aldrig känt en ångestkänsla.

Jag har aldrig förstått den känslan om jag har pratat med någon och de säger att jag har ångest. Jag kan inte sätta mig in i det vilket tror att jag också kan se på det lite lättare än många andra. Jag vill inte straffa mig för att jag har gjort någonting dåligt eller levt på ett visst sätt utan det var så det var och jag har gått därifrån och är betydligt mycket bättre än vad jag var då.

Jag tror att man fastnar nog väldigt enkelt i en ond spiral när man är i ett sånt liv eller ett sånt sätt att se på livet när det är väldigt mycket fest och sånt. Man tänker att man har extremt mycket vänner. Man går ut på nattklubben och det finns en stor i Borås som man hängde på och du hälsar på kanske 50 personer.

Man är i samma kretsar och tänker att alla är ens vän och sådana grejer men oftast så är det bara att man hälsar på nattklubben men ser man personer på stan så är det nästan som att de tar på sig lyvan och springer därifrån. Det blir en sån falsk fasad och jag börjar märka att det här är människor och de är så ytliga och jag själv är inte det. Jag pratar gärna med alla och jag kan vara bästa vän med väldigt många.

Jag tycker om människor överlag och är väldigt naiv på många sätt när det kommer till människor. Jag tror att alla vill lika gott som jag själv vill. Det är fint och det skulle fortsätta.

Behåll synen för det behövs. Hellre att vara lite naiv och ha grundinställningen att alla människor vill väl. Jag tror ändå att de flesta människor är så.

Det har nog aldrig låtit mig ändras även om man har blivit sviken. Godhet och bättre hälsa är

mina grundprinciper och vad som behövs mer i den här världen. Det är väl därför jag känner att jag har velat satsa på det.

Jag håller på med mina sociala medier och försöker hjälpa människor till ett bättre liv. Alltid finnas det här om någon frågar om hjälp eller behöver en stund att prata. Man får alltid hålla i det goda hjärtat och sprida godhet och vänlighet så tror jag att man kommer väldigt långt på det själv också.

Var du hälsointresserad innan också eller var det någonting som avbröt dig där med att du och en kompis började gå till gymmet? När kom hälsointresset in? Jag skulle nog inte säga att hälsointresset har funnits hela tiden. När jag bytte liv eller när jag gick ifrån festan innan det så fanns det inget hälsointresserat överhuvudtaget. Jag har alltid hållit på med sporter och sådana här grejer men synen på hälsa har inte varit där.

Jag har bara varit en ungdom med mycket energi och behövt göra åt det någonstans. När började hälsobiten komma fram? Det är som du säger, det är en sak att vara 16 år och spela fotboll för att man tycker att det är roligt men hälsa är ju inte att bara träna. Jag skulle nog säga att det kom lite mer och mer.

Det är något som har byggts upp under de här åren. När jag valde att sluta dricka alkohol och sådana här saker och sen ta mig till gymmet, vilket min första gång jag någonsin tog mig till gymmet var jag och en kompis. Han hade ändå tränat lite innan och tog mig till gymmet.

Vi gick in, hittade på vikterna och gick ut därifrån för det var så jävla obekvämt. Jag hade aldrig varit på ett gym och jag var skitnervös när jag skulle in. Första gången på ett gym gick det inte superbra men några månader senare behövde jag ha revansch och då började jag träna.

Jag älskade träningen. Jag började få upp väldigt mycket träning på mina sociala medier. Det är väl också en sak som har påverkat mig väldigt mycket är att jag har sett väldigt mycket på sociala medier och det har blivit att intresset har växt och jag har fått inspiration och det har bara blivit mer och mer och jag har blivit mer hälsointresserad.

Det finns nog ingen riktig punkt när det har kommit till riktigt just det här med hälsan. Jag åkte till Thailand förra året i januari. Jag var där i två månader med en av mina närmsta vänner och även en vän som jag lärde känna i bastun när det här hälso-grejen började.

Jag var där och vi tränade och käkade bra och alltihop och man var ju ändå lite mer hälsointresserad än bara träningen där. Då hade jag också fått upp Lucas väldigt mycket på Instagram och gillade hur han käkade. Det var det här lite häftiga med lite mer kött och lite sådana saker.

Jag fick också väldigt mycket inblick i hur min kost hade varit och att jag hade köpt massa manskis, massa godis och chips och sådana saker som jag tänkte kunde vara nice. Jag låg och tittade på det. Jag bara såg mig själv som extremt jävla äcklig om jag får säga det själv.

Jag började bli lite känslosam och tyckte det var lite jobbigt. Sedan hände en annan incident och jag valde att jag inte ville ljuga mer för mig själv. Jag ville inte ljuga för andra människor heller.

Jag har nog ljugit ganska mycket i min uppväxt och sådana saker för jag har behövt skydda mig själv eller som man har hållit på med lite dumheter och varit ute och festat. Jag har behövt hålla avstånd från föräldrarna och sådant här. Jag skrev i min kornal.

Jag har den liggande här och man ser verkligen hur jag skriver ut frustration. Så som jag skrev i början till skillnad från slutet så ser man att skrivstilen är helt annorlunda. Jag skrev bara om allting.

Hur jag såg mig själv och hur jag hade betett mig och sådana saker. Jag fick en till vändpunkt. Sedan tog jag kontakt med Lucas som nu är min coach och ville verkligen satsa 300% på hälsan och inte ha den här avsmakliga bilden på mig själv längre.

Efter det har det bara fortsatt att utvecklas och här vi är idag har det bara fortsatt. Två dagar efter byggde jag ställe. Jag åkte till en annan stad i Thailand.

Det var min sista vecka själv innan jag skulle komma hem till Sverige igen. Efter det här hade jag fått någon form av vändning. Jag tränade thaiboxning varannan dag och gymmet varannan dag i Thailand.

Jag sprang fram och tillbaka mellan mina träningsställen. Jag bodde kanske två kilometer från gymmet och två kilometer från fightgymmet. Jag träffade en kille som heter Jimmy, en tysk kille där.

Vi tränade ihop och träffades på Muay Thai-gymmet. Vi började prata lite om livet. Vi gick på en middag ihop och pratade om livet, träning och hälsa.

Det blev lite mer intresse på att ta det seriöst. En eller två dagar efter det gick jag med Lukas coaching. Jag skrev att jag ville gå med så fort jag kunde och komma hem till Sverige och ta hälsan mer seriöst.

Då hade jag tittat på honom ett bra tag och sett hur hans levnadsrätt var. Jag tyckte att han verkade väldigt intressant. Han hade samma sätt att se på saker som jag.

Han blev en väldigt bra kompis med den tyska killen. Vi umgås än idag. Vi har sagt att vi försöker träffas minst en gång per år och göra en resa ihop i en vecka.

Han har en campingvän. Vi åkte runt i Sverige förra året och fiskade i nio dagar. Återigen med hälsan.

Det har bara växt när jag har varit med i Lukas community hela tiden. Jag har ändå gimmat i fyra år nu. Det här året har jag gjort större förändring både mentalt och fysiskt än de tre åren innan.

Då har det varit allt som ingår i det här. Det har varit maten som jag sa, hur kosten ser ut. Det är en whole food kost som vi förhåller oss till.

Vi vill ha gräspetat kött, frigoende höns och inget processat. I alla fall 80% av tiden. I början var det väldigt svårt för mig med coaching.

Jag ville få det till en bra vana. Då fick man den här allt eller inget mentaliteten. Vilket inte var superbra heller.

Det fick jag lära mig att hantera. Är det en fas som man måste gå igenom? Allt eller inget-fasen? Jag tror att jag själv vet att jag behöver det i alla fall. Jag behöver vara 100% för att kunna lita på mig själv.

Att jag inte faller tillbaka. Det tror jag var lite samma när jag slutade dricka alkohol. Nej, jag kommer inte att dricka en droppe.

Idag kanske någon gång då och då, fem gånger på ett år kanske, ta ett glas vin om man är ute och äter med tjejen eller träffar familjen. Några sådana saker. Men det är inte i närheten av samma nivå.

Men jag tror att allt eller inget-mentaliteten är nog bra om man har någon som kan hjälpa en att inse att man är i det också. Det var som han som coach sa till mig att så här kommer du inte kunna ha det. Du måste kunna äta med din familj även om de bjuder på tacos.

Du kan inte sitta och äta din matlåda med ditt gräspetade kött. Du kommer aldrig kunna leva så. Det är ingen livsstil utan då är du på en diet och det är inte det vi vill komma till utan vi vill ha en livsstil som faktiskt fungerar.

Då kommer man till ett läge där vi är ohälsosamt, tänker jag. Precis. Jag märkte att jag skulle äta på kvällen med familjen för då bodde jag hemma i början på året.

Då märkte jag att det påverkade mig mer negativt, maten. Jag blev lite stressad över att jag vill inte äta den här jävla skiten och sådana saker. Då blev inte själva matstunden så trevlig heller.

Men när jag sen kunde ändra på det och ändå njuta av maten så kändes det som att maten gjorde mindre skada på mig också när man ändrade den mentala biten kring det. Jag är helt med vad du menar. Det är en fråga som jag kan ställa mig ibland också.

Även fast många är hälsointresserade så får hälsa inte heller gå i överstyr. Ja, det kände jag väldigt mycket i början när jag började med coachingen. Hur overwhelming, jag vet inte vad det heter på svenska, men hur mycket allting blev.

Jag skulle helt plötsligt äta på ett visst sätt. Jag skulle meditera varje dag. Jag skulle grunda mig varje dag.

Jag skulle ta en kall dusch, träna. Allt bara kom som en bomb och jag kände att det här är för

mycket. Jag fick pussa igenom den tiden lite tills att vissa av vanorna faktiskt satt så jag kunde förlita mig på att nu sitter det här.

Så tror jag det är med det mesta. Oavsett vad du gör så kommer du nog behöva göra det tills man intalar sig själv eller känner sig själv trygg i det. Man går ur en comfort zone på något sätt.

Du kommer inte kunna förändra någonting om du inte är villig att förändras. Men som du säger att man ska absolut inte låta det bli ohälsosamt och det hade jag lite svårt med i början när det var allt eller inget mentalitet. Vart är du idag någonstans? Idag känner jag att jag har väldigt bra kontroll på det.

Skulle tjejen stå och laga mat och jag vet att hon kanske använt en nonstick stekpanna med plaststekspade. Och kanske typ rapsolja och nudlarna. Väldigt många djupa ämnen där man kan gå in på.

Men det förstår väldigt långt ifrån vad jag själv äter. Ostruk då? Nej, verkligen inte. Jag kanske kan bli lite grinig.

Vi har ju en bättre stekpanna och vi har en träskrivning så vi kan väl använda dem istället. Men ändå respektera att när jag har faktiskt stått och gjort mat till mig så får jag äta den. Jag kommer inte dö.

Och det är väl samma sak om man äter med familjen eller sådana saker. Jag kan koppla det lite till att det finns en kille på Youtube som man tittar väldigt mycket på som reser runt i olika stammar och visar den delen av världen. Och han säger det att jag är en resenär.

Jag kan inte komma här och döma någon eller förändra någons levnadssätt. Utan när jag kommer in i den här stammen då får jag leva som dem för de välkomnar mig. Och lite sån mentalitet tänker jag att man får vara på sakerna.

Jag kan inte komma till en annan familj eller några familjekompisar och kräva att de ska laga mat som jag äter eftersom det är väldigt utanför normen. Sen hade jag väl önskat att alla på något sätt kunde ta lite ifrån det jag gör. För jag själv mår mycket bättre än vad jag gjorde innan.

Och jag har ju trott i hela mitt liv att jag har mått bra. Även fast jag testade och var inne i en mörk period så har jag aldrig känt mig hälsosam. Jag har aldrig känt att jag är ur form eller sådana saker.

Jag har alltid trott att jag har mått väldigt bra tills jag insåg hur bra man faktiskt kan må. Det är det bästa tror jag. Att man fortsätter må så bra så kommer folk runt omkring dig se det och på så sätt kommer det smitta av sig.

Till slut så kanske någon till och med kommer fråga. Jo men så är det. Jag är väldigt mycket sådan att om det funkar något för mig så vill jag gärna hjälpa andra.

Jag är väldigt lösningsorienterad som människa och vill verkligen hjälpa alla andra. Så när jag började märka vilken förändring en kalldusch på morgonen gör för mig. Då började jag säga till hela min familj och min tjej att du måste ta en kalldusch.

Du måste bygga bättre. Det var samma sak med maten och alla de här grejerna. Jag har ju märkt det att ju mer avstånd jag har tagit och bara fortsatt fokusera på mig och leva som jag lär.

Så har det istället kommit frågor. Istället för att jag har stött bort dem och de tycker att jag är en pain in the ass som bara tjatar om hälsa hela tiden. Så kommer de faktiskt att fråga om det är någonting.

Bättre att attrahera än att jaga helt enkelt. Men är det någonting om man blir intresserad av din resa och hela den biten och vill få tips och tricks av dig. Delar du med dig av det någonstans? Jag har ju mina sociala medier där jag har filmat min livsstil innan.

Lite hur jag har levt och träning och sådana saker. Men nu har jag gått över till att jag faktiskt vill förmedla någonting och lära saker. Så är det någon som är intresserad när man då kan titta på mig och faktiskt lära sig någonting.

Samtidigt som jag själv vill bli säkrare på det jag gör och lära mig mer djupgående saker i ämnena. För jag kan stå och göra grounding till exempel och märka skillnad. Och jag har en träningsklocka där jag ser också stor skillnad på min sömn.

Jag gör det innan jag går och lägger mig. Men jag kan inte liksom djupdyka 300% i ämnet heller. Så det är någonting jag vill bli bättre på.

Och därav ska jag prata på sociala medier och sådana saker. Så kommer jag också behöva göra research. Jag kan inte stå och hävda massa saker som jag inte kan backa.

Sen finns det ju inte forskning men det finns väl vissa studier.