Från prestation till balans – sanningen om hälsa, identitet och att våga möta sig själv

Men då kör vi med Susanna Swedberg och jag tänker att du kan få börja berätta vem du är. Gud, vem är jag? Alltså jag brukar alltid försöka möta den här frågan med vem är jag just nu i livet. Och jag är just nu en väldigt nyfiken och upptäcksökande person som testar sina vingar utomlands, jobbar med coaching, hälsa, träning, kost, livsstil, online.

Håller föreläsningar både online och i Sverige, arrangerar retreats. Alltså jag gör lite allt möjligt, pluggar psykologi och är väl egentligen en livsnjutare i grunden som försöker skapa de bästa förutsättningarna för mig själv att leva ett så härligt liv som möjligt. Så du blir ganska mycket strängad på din lyrare om man säger så.

Definitivt. Var det planen eller har det bara blivit så och kan du ibland uppleva att du själv blir rörig? Alltså jag växte upp i en familj där utbildning var väldigt viktigt. Jag såg framför mig hur jag skulle skaffa ett heltidsjobb och jag kommer ihåg när jag fick mitt första heltidsjobb när jag var 25.

Jag började gråta för jag var så glad för det var liksom ett livsmål för mig att få mitt första riktiga jobb. Och när jag satt där på kontoret och man tjänade en bra lön och man gör någonting som är tillräckligt sysselsättande och kul så var det ändå en känsla där underliggande att det är inte det här jag ska göra resten av livet. Och under tiden på resan där så flyttade jag till Halmstad från Göteborg för att börja plugga.

Läste maskiningenjör i tre år och började jobba i byggbranschen. Och under den här perioden så väcktes mitt intresse för träning som egentligen inte hade varit speciellt stort under mina ungdomsår. Så jag har aldrig varit en tränande individ som liten.

Jag brukar säga att jag gick på dans en gång i veckan. Det var den fysiska aktiviteten jag hade. Men så började jag då med träning.

Jag träffade min dåvarande partner som också jobbade med träning. Och det roliga var att han kunde ju ha en mycket mer flexibel vardag än vad jag kunde. För jag var ju låst på ett kontor varje dag.

Och där väcktes min dröm om att äga min egen tid. Och då i och med att träningsintresset utvecklades så läste jag PET-utbildning. Jag började jobba som tränare.

Jag skaffade ett halvtidsjobb på ett lager istället. Och successivt så började jag bygga min egen verksamhet och utveckla det på alla möjliga sätt. Genom då inte bara coaching utan också föreläsningar.

Och sen över årens gång så har det blivit retreats. Och sen så har intresset för psykologi väckts. Så då började jag plugga det istället.

Så att allting har utvecklats under tiden i samklang med att jag fann min passion och det jag faktiskt brann för. Vilket var välmående och hälsa. Fick du någon konflikt där i början när du ändå lagt ganska mycket tid och energi på att plugga och att det var viktigt på utbildning? Det var det definitivt.

Alltså jag skulle nog säga både en extern och en intern konflikt. För att man har levt med den värderingen så himla länge att man ska ha ett riktigt jobb inom sig. Och det var ganska svårt att modellera om den bilden i sig själv.

Och också såklart utifrån. Mina föräldrar har ju haft kanske inte stora invändningar på mina livsval på det sättet. Men det har ju varit ett ifrågasättande.

Ska du verkligen förkasta den här utbildningen? Men så jag ser det idag så är det ju att jag hade inte kommit in på min psykologiutbildning som jag idag använder om jag inte hade gått maskiningenjörsutbildningen från början. Så jag tror också väldigt mycket på att saker händer ju i en viss ordning och man växer in i olika faser i livet där man är redo för olika saker. Så att jag behövde flytta hemifrån, läsa maskiningenjör, träffa min dåvarande partner och väcka det intresset för att det skulle kunna bli som det är idag.

Ja, jag tror att det är viktigt att man lyfter det lite grann. För ibland, och det kan jag känna själv ibland också, att jag har kastat bort så många år på skit eller vad man säger. Varför gjorde jag detta i fem år? Det borde jag inte ha gjort utan gjort det här istället.

Men jag tycker att det är viktigt att ha med sig att man behöver ha den mognadstiden i att komma till nästa plateau eller nästa steg. Eller inse att det här var kanske ingenting. Sen tänkte jag också så här att du nämnde att du ville äga din egen tid kontra att vara anställd.

Är det så härligt som man tror att det ska vara att vara egen och äga sin tid? Eller är det bara det att man kan flytta runt tiden lite grann och att arbetstimmarna måste ändå göras på något sätt? Jag skulle säga att jag är en person med väldigt hög arbetsmoral och har alltid haft, oavsett vilket yrke jag har haft har jag gått in med 100%. Det som var dåligt på en vanlig arbetsplats var ju att det inte alltid uppskattades av kollegor som inte hade samma höga arbetsmoral. Vilket gjorde att jag också märkte att på de arbetsplatser jag var så blev jag mer slarvig och jag blev långsammare och jag jobbade inte utifrån min fulla kapacitet.

Och när jag då startade upp mitt eget företag så var det som att den arbetsmoralen hängde med lite in i min egen verksamhet. Vilket jag insåg. Men gud jag är ju den sämsta anställda någonsin.

Jag säger att jag ska sitta och göra träningsprogram men ändå sitter jag och kollar på Instagram. Och det som jag har insett med att vara egen är ju att det är ett helt annat ansvar. Om jag inte jobbar så tjänar jag inga pengar.

Men jag har inga problem att jobba sent en lördagkväll. Jag har inga problem att ha möte tidigt, sent på dagen. Jag brukar säga att den tiden jag schemalägger det är ju det jag väljer att göra.

Och jag väljer de tiderna oavsett vilken tid på dygnet det är. Men jag väljer ju också likväl vilka dagar jag vill vara ledig. Och det är ett utbyte som för mig landat väldigt bra.

För att jag gillar inte att ha ett strukturellt schema där det är samma sak varje dag. Varje tisdag är det ett pass där. Varje onsdag är det någonting där.

Utan jag trivs bättre i det lite flödande. Nu till exempel är jag på resande fot. Jag har haft en väninna här som sällskap.

Och då kan jag jobba i kapp ganska mycket inför att hon ska vara här. Så jag har kunnat vara mer ledig under dagarna vi har spenderat tillsammans. Och nu när vi spelar in det här idag så är det ju en onsdag.

Och jag vet att jag kommer jobba från idag till tisdag när mitt nästa sällskap kommer. Och jag skiter i om det är lördag eller söndag. Det är bara en dag.

Och den friheten för mig är så himla värd. Att det gör ingenting att det kanske då kostar lite mer i att vara ansvarstagande i att få in jobb. Och göra de sakerna som krävs för att kunna leva den här livsstilen.

Men jag förstår ju att det inte är för alla. Utan det är någonting man väljer och vill man göra det så tror jag man känner det. Tillitsfrågan är det hela då.

Var den också på plats direkt? Eller har den kommit också mer med tiden? Någonstans så upplever jag dem nu när du berättar att du lever i ett flöde. Så har du ganska mycket tillit till att företaget också ska fungera bra? Eller är det bara som jag… Alltså det är nog en mix i tilliten till att gör jag jobbet så kommer jag att få in de jobben som jag vill få in. Och det handlar ju mer om en tillit till mig själv.

Att jag tar ansvar för att jag kommer göra det jobbet som krävs. Och det är ju tror jag någonting som alla kan jobba på successivt hela tiden. Jag behöver kanske snarare jobba med tilliten att jag inte behöver jobba så mycket som jag tror att jag behöver jobba.

För att det funkar ändå. Och att jag vet att jag har en kapacitet. Att behöver jag dra in jobb eller behöver jag göra de här sakerna för att det ska gå runt så löser jag det.

Och jag är ju snarare en person som kanske fastnar i att övergöra saker. Och får ganska mycket döttid som är följd av det i förhållande till att man sitter nästan och letar efter nya arbetsuppgifter. För att man landar inte in i den tilliten.

Medan för mig är det snarare en tillit i att om jag tar ett steg tillbaka från mina arbetsrelaterade

uppgifter. Går ut och har en superhärlig dag. Kanske cyklar eller springer eller simmar.

Solar, badar, tränar. Där kommer kreativiteten till mig. Så att när jag sen sätter mig vid datorn och ska börja producera ett nytt upplägg eller koncept eller vad det nu skulle kunna vara.

Då kommer det mer i ett flöde genom min egen skapande kraft om man vill kalla det för det. Så att den tilliten behöver jag ständigt påminna mig själv om. Det handlar inte alltid om att sitta vid datorn och jaga.

Utan ibland handlar det om att ta en ledig dag och komma tillbaka till arbetsuppgifter. Och göra dem ordentligt och få den här kreativa energin påfylld igen. Där behöver jag nog ta ett lärdom av dig.

Jag har lite problem som du har också. Jag sitter för mycket och jobbar 100%. Men som du säger att 80% kanske är god enough.

De där sista 20% man lägger är ganska tidsmässigt bortkastat. Vilka är det som kommer till dig och vad vill de oftast ha hjälp med? Jag har ju länge jobbat med detaljorienterad träningscoaching. Så i många år var det det som folk kom till mig för att få.

I ett program där jag lägger upp träning vecka för vecka. Jag insåg väl någonstans, jag skulle säga att det här kanske är snart tre år sedan. Att jag var ganska klar med den biten.

Inte för att jag inte tyckte det var kul och givande. Men för mig, och nu pratar jag inte utifrån att det är så för alla. Utan för mig landade det i att jag gör inte människor till bättre människor.

Genom att säga att de gör bra knäböj. Det är bra att de går och gör sina knäböj. Men de blir inte bättre människor av det i det stora hela i sitt liv.

Problemen i vardagen försvinner inte. Det här var någonstans i kombination med att jag började läsa psykologi. Där det första året fick mig att lära känna mig själv mycket bättre.

Det andra året fick mig att förstå min omgivning mycket bättre. Det tredje året tryckte man bara igenom för att få igenom sin examen med ett arbete. Nu har jag också valt att läsa master detta året.

Där man nästan får göra allting igenförs fördjupat. Jag tycker det är väldigt intressant hur när man jobbar med den inre resan. Så faller bytar som kost och träning på plats på ett annat sätt.

Det kommer mer ur vilja. Det kommer mer ur en längtan. Det kommer mer ur ett förhållningssätt som sträcker sig längre än en tio veckors period innan sommaren ska komma i form.

De klienterna som kommer till mig är ju de som oftast i mitt flöde har förstått att det är det jag förespråkar. När man kommer till mig idag så ligger livsstil som en grund och fokus. För det är det jag har ändrat min coaching till.

Men man får också hjälp med träningen. Man får hjälp med kosten. Man får hjälp med sina rutiner.

Men det inre arbetet och att sitta med sig själv om det är så att man skriver en dagbok på morgonen. Mediterar och kör breathwork. Uppmärksammar olika konflikter och saker som händer i sin vardag.

Försöker möta sig själv i det. Det ligger någonstans som kärnan hela tiden. Jag märker och det är mycket till full av min egen resa.

Jag har tävlat i fitness och jag har tävlat i crossfit. Jag har haft väldigt mycket yttre fokus och mycket prestation i början av min träningsresa. Det var som att jag stod där och vägde mitt lägsta och var mitt mageraste.

Jag tycker ändå inte om mig själv. Så jag brukar säga att det spelar ingen roll hur bra kost och träningsprogram du har. Om du ändå inte har lärt dig att acceptera och tycka om dig själv precis som du är oavsett.

Det är där jag vill börja med människor. Det är självklart att du ska få känna dig stark och se ut på ett visst sätt. Men vi måste börja i rätt ända.

Vi måste börja med själva acceptans och förståelse för vilka vi är. När vi gör det upplever jag att då löser vi upp ganska mycket knutar kopplade till destruktiva beteenden. I för mycket aktivitet eller för lite aktivitet.

Eller för mycket energi eller för lite energi. Och så blir det en bra balans genom det. Så jag kanske inte är coachen man kommer till och säger att jag vill bli expert på detta.

Utan snarare jag vill hitta en balans som jag kan leva i för resten av mitt liv. Så det är också det jag brukar säga. Jag vill vara den sista coachen du behöver.

Jag vill lära dig grunden som du behöver förstå om dig själv. Och det kanske inte är så insäljande att man inte ska behöva förlänga sitt abonnemang i halvår. Du får gå en försäljningskurs efter att du gått en psykologi kurs.

Men då kommer du också till… Jag hade en reflektion om mig själv. Men vad är det jag säljer då? Om jag säljer… Du lär känna dig själv. Det är att jag säljer också perspektiv.

Det kommer alltid komma situationer. Det kommer komma nya händelser i ens liv som det kan vara skönt att ha någon att bolla och prata med. Och där vet jag att jag är en väldigt trygg punkt för mina klienter.

Att de kan alltid ringa mig och prata med mig om precis vad som helst som händer genom livet.

Och det är det som blir att det blir långsiktiga samarbeten oavsett. Men rent coachingmässigt, kost och träning så behöver de inte skaffa en ny coach för de vet vad de ska göra.

Jag tänker också… Nu ska jag inte vara sån. Men jag tänker att just kost och träning. Coacher som är så nischad in på det.

Det finns väl olika nivåer på det också. Men där tror jag att AI kommer kunna ta över en del av utbudet. Så att de coacherna som faktiskt finns kvar och gör något vettigt måste fördjupa sig.

Och ge det ett mervärde för att lägga upp ett kostschema idag. Det kan ju typ vem som helst nästan göra. Ja och jag tror också, någonstans vill jag säga tyvärr, att det är väldigt många coacher som sitter och skapar AI-program till sina klienter.

Som kanske behöver något som är mer personligt. Och det är väl där jag tycker att jag utmärker mig. I att varje klient jag tar in, om jag förstår mig rätt i det här, kostar väldigt mycket energi.

För att jag vill skapa det bästa möjliga upplägget för den individen. Inte utifrån att göra tre gånger tio benspark, för det har jag läst i en studio att det är bra. Och att KPT säger att det funkar för att bygga muskler.

Men det är inte den endaste människa i världen som har fått en bra insikt i en benspark, skulle jag vilja påstå. Men lär dig att göra ordentliga knäböj, absolut. Och kanske du behöver en coach som förklarar och beskriver hur du ska tänka och göra.

Men återigen, för att komma fram till det jag pratade om förut, det fastnar väl lite i knäböjsexemplet här. Men det är klart att du kan lära dig väldigt mycket av dig själv genom endast en knäböj. Jag vet hur mycket jag har lärt mig av mig själv och min kropp genom en knäböj.

Att ta i och utmana och disciplin. Man står där vid stången och är nästan lite rädd för vikten. För att man vet hur jävla tungt det kommer att vara.

Och där växer man ju också som person. Och det kan ju bygga en styrka i att ta i tag i det. Klarar jag det här, då kanske jag också klarar den här utmanande saken i någon annan del av mitt liv.

Som känns lika tungt och jobbig, men kanske mer mentalt snarare än fysiskt. Och där behöver ju coachen komma in. Där behöver ju jag ha en coach att göra de kopplingarna.

För det är ju det som är svårt. Jag har en i mitt liv som också har tävlat i fitness. Och har varit jätteduktig och gjort stora framsteg med sin träning på det sättet.

Men lider jättemycket av mentala utmaningar. Och jag har också sagt det till honom. Du kunde göra sådana framsteg med din träning.

Så för dig borde det inte vara några problem. Eftersom det är drivet i dig. Du måste bara hitta den

kopplingen till att hur ska jag komma ut med min mentala obalans.

För hans driv är det ju uppenbarligen inget fel på. Om man kan ändra sin kropp och träna på så hög nivå som han gjorde. Tycker jag också om det är rätt eller fel.

Men i min värld så är det lite grann att man bara behöver förstå. Har man det i sig eller har man det inte i sig. Jag tror att det som är väldigt vanligt i, om vi vill kalla det för bodybuilding världen.

Om vi tittar på den fysiska aspekten av människor. Så är det väldigt många som man har mött i sina dagar. Som har den här fantastiskt stora välutvecklade fysiken.

Men man kan förstå att det är en stor skyld för ett väldigt litet barn. Eller vad man ska säga, något sårat på insidan. Att bygga muskler, att stå i gymmet och se tuff och cool och stark ut.

Det ger ju omgivningen en uppbild av en. Av att man är så stor och stark och farlig eller vad man nu skulle kunna vara. Och stabil.

Men det blir ju också en falsk sanning för en själv. Du skulle kunna knäppa mig på näsan hur enkelt som helst om du bara sa rätt saker. Och det är väl där någonstans jag också har hittat en skicklighet i mitt coachande.

Att när människor delar med mig det de upplever i sitt liv. Så har jag förstått att jag har en förmåga att pinpointa det som egentligen skaver. Som kanske inte har med någonting annat att göra än just det som de behöver jobba med.

Och kan man då börja prata om det och erkänna det för sig själv. Majoriteten av mina klienter är kvinnor. Så många kvinnor är så fruktansvärt obalanserade i sin maskulin och feminin energi.

Jag har också varit det. Och som en följd av att jag har varit det så kan jag också vägleda andra kvinnor i att bli mer balanserade i det energiförhållandet inom sig själv. För att en kvinna som är en kvinnlig kropp med kvinnliga könsorgan och kvinnliga hormoner och kvinnligt allting.

Går in för mycket i en maskulin energi. Vilket vi gärna får lov att vara. Både män och kvinnor är i sin maskulin och feminin energi till olika delar.

Men de blir för mycket i vår maskulin energi och aldrig kan luta sig tillbaka i det mjuka, det softa, det känslosamma, det varandet. Vare sig i vår relation eller i jobbet eller i livet. Alltså hur ska vi då bli balanserade? Och den här obalansen ter sig i uttryck i mental ohälsa.

För vi känner oss otillräckliga. Vi är i prestationen hela tiden. Ja det maskulina är prestation och struktur och det här.

Och vi behöver det som kvinnor med. Men vi behöver framförallt kultivera den feminina essensen i oss. Den feminina energin i att vara i det kreativa.

Vara i det flödande. Vara i ett icke-presterande varande. Och med de klienterna som jag kunnat pinpointa det här på väldigt tydligt.

Och får in dem på mer, om vi vill kalla det för feminina praktiker. Det behöver inte vara att man står i en blommichool med fint hår. Utan det är mer såhär.

Vad kan du göra i din vardag som inte kräver prestation? Kan du lägga dig ner i soffan och ligga där och vara okej med den obekväma känslan av att du tror att du behöver göra någonting. Och jobba med acceptansen av att du inte behöver det just nu. Det tog mig själv år att komma till den.

Det är lugnet på insidan. För att det var det här inredrivet hela tiden. Att prestera, skapa, göra.

Det var liksom där jag fick min bekräftelse. Både utifrån och i mig själv. Men jag hade aldrig fått bekräftelsen i att jag är okej som jag är om jag bara är.

Och det fick jag träna på i mig själv. Det där kan jag säga att vi pratar mycket i vårt hemma. Vi driver företag ihop, jag och min partner.

Och hon upplever ibland att hon blir frustrerad över att hon tycker att jag är så duktig på att jobba. Att jag går till jobbet där jag är strukturerad och jobbar och jobbar och jobbar. Och då upplever hon sig själv lite mer rörig.

Och får hela tiden prata ganska mycket om det. Vi har väl också någonstans landat i att och förstått att hon behöver mer tid hemma. Att kanske inte göra någonting.

Och att mer hitta det. Då mår ju hon bättre. Och så försöker vi också skapa arbetsuppgifter till henne som kanske är mer Kolla finns det, vi hittar trender.

Skapa en bild, mer kreativt på det sättet. Och så har hon lite tråkiga bokföringsuppgifter som hon får göra. Jobbar du också? Ja, och då blir det.

Men det behöver fortfarande nästan påminnas till henne varje dag. Man faller lätt in i prestationsångesten ändå. Även fast vi har det som ett upplägg så måste vi ändå prata med henne varje dag.

Det är okej för dig att du går hem mycket tidigare än jag. Och typ inte gör någonting. Hon diskar och lagar mat.

Det blir ganska tydligt manligt och kvinnligt i vårt familjeliv. Men jag tror att det är sunt. Jag tror att vi måste förstå att vi är olika.

Det betyder inte att kvinnor inte kan ha maskulentdominanta jobb eller tvärtom. Utan vi behöver förstå att vi är födda med en biologi som vi behöver ha hänsyn till. Det tog jättelång tid för mig att vilja acceptera.

Jag älskade att vara med grabbarna och träna. Upp och ut och fram. Varje gång jag kände lite svårmorgon.

Nej det är fel, jag måste upp och ut. Träna på det med mig själv. Är det okej att sova till sju på morgonen.

Du måste gå upp halv fem varje dag. Även om jag personligen älskar att gå upp halv fem. Sätta mig i mörkret, skriva i min bok, börja jobba tidigt.

Känna att jag nästan är klar vid nio. Jag älskar den känslan. Men jag har märkt också som ett tillägg till det här.

När jag slutade med mina p-piller. Som jag också förstod. Gjorde mig mer maskulindriven.

Vilket också skapade en obalans. När jag slutade med dem så behövde jag möta mig själv i min feminin energi. Mycket mer tydligt skulle jag nästan vilja säga.

Det fanns ett större behov av det. Jag behövde träna om min relation till mig själv. Det jag också vill säga i det du beskriver.

Man sitter hemma där och man ska inte göra någonting. Och så kommer de här jobbiga känslorna. Det är ju där den personliga utvecklingen sker.

Okej, vad är det nu för känslor som kommer? Vad är det för tankar som uppenbarar sig? Inte tro på dem som en massa sanningar. Utan bara notera dem. Kanske skriva ner dem.

Var kommer de härifrån? Är det så här jag vill leva mitt liv? Vad kan jag göra istället? Hur vill jag göra? Och hur vill jag möta mig själv i de här stunderna på ett konstruktivt sätt? För när jag hamnar i mina stirr. När jag känner den här prestationskänslan. Då kan jag bryta mig själv med att till exempel börja städa.

För att det är någonstans ett kreativt flöde i det. Det är egentligen att man är klar lite när man är klar. Det är klart att man kan göra det mer och mindre noggrant.

Men jag tror du förstår vad jag menar. Att jag bryter loss mig från prestationen. Och ur det kan jag landa på soffan efteråt.

Och känna att nu kan jag vara i den här stunden. Och inte känna stress. Typ idag hade jag en sån dag.

Jag satt här på morgonen och var superproduktiv och kreativ. Och hade massa möten. Och så ville jag ladda om min energi för den här stunden.

Vi skulle prata. Och jag måste ut på en promenad. Jag måste bara få ventilera min hjärna litegrann.

Och få lite frisk luft att röra på mig. Och det är ett sånt motstånd. För jag borde sitta vid datorn och göra en massa grejer.

Men Susanna, nu behöver vi komma loss härifrån. Vad gör jag då? Jag plockar i ohandling runt mig först. Och sen när jag har kommit ur det där mentala stirret av prestation.

Då märker jag så här. Nu är det lite rent och snyggt här. Nu kan jag gå ut och känna att när jag kommer hem.

Så kommer jag inte gå in i ett ytterligare. Ja, jag måste fixa stirr liksom. Utan då kan jag som jag gjorde här nu.

Lägga mig en stund i solen. Köra en breastwork. Landa i mig själv.

Göra mig mentalt redo för nästa aktivitet. Istället för att det ska gå liksom. Att jag sitter och gör en jättestressig uppgift här nu innan.

Och så kommer jag in i det här mötet. Och är liksom helt spridd i tankarna. När jag kanske egentligen vill vara samlad.

För att kunna uttrycka mig utifrån en plats i mig. Som jag känner är sam. Och hur hamnar man i sådana lägen? För det är en ganska stor insikt att komma dit.

Alltså vart börjar man någonstans? Du har ju jobbat länge med detta. Och lär ut det till andra människor. Men det blir ju.

Jag skulle säga att. På något sätt eller vis. Börja föra en dialog med sig själv.

Som inte bara är på insidan. För det är väldigt spännande med tankar och ord. Alla ord vi har lärt oss.

Är ju ord som vi har lärt oss. Men om vi inte kan några ord. Så betyder det ju inte att vi inte känner, tänker och tycker saker ändå.

Som en liten bebis som inte kan uttrycka sig. Den har ju jättemycket känslor och upplevelser inom sig själv. Men den kan inte ge uttryck för det.

Så vi har liksom lärt oss ett vokabulär med ord. Och det är de vi kan använda. Men när vi har allt det här i huvudet.

Så blir det väldigt spretigt. Det blir inte så konkret. Det var lite intressant ändå.

Jag tror att det kan bli en begränsning då. Alltså med tiden som vi växer upp. Och ju mer ord vi lär oss.

Att det blir en begränsning i hur vi uttrycker oss. Och vad vi känner. För att vi inte kan förstå vad man menar lite grann.

En bebis vet ju det. Jag förstår vad du menar. Men jag tror däremot att det snarare är tvärtom.

Vi har inte ett tillräckligt brett vokabulär. För att kunna beskriva den enorma mängd. Känslor, tankar och upplevelser.

Som vi har på insidan. Så jag tror att alla kan relatera till det. Jag gör det jätteofta.

Ibland så känner jag bara så här. Jag vet inte riktigt vad det är jag känner. Men det är en väldigt tung känsla på insidan.

Som jag inte kan sätta ord på. Och så har ju Instagrams algoritmer läst ens tankar. Så man går in i flödet och börjar scrolla.

Och allting som man läser är ju bara så här. Det här är jag just nu. Och jag tycker det är så vackert.

Hur någon annan kan sätta ord på en känslo. Genom musik, genom en text. Genom vad det nu än är.

Så jag tror att vi någonstans egentligen behöver utveckla vårt vokabulär. För att kunna uttrycka den enorma komplexitet vi besitter på insidan. Det betyder inte att det är lätt.

Nej, det är svårt. Vi måste försöka. Och nu känner jag att jag kommer in i massa trådar här.

Jag vill runda av först det här med skrivandet. Jag tror att när vi får ner orden på pappret. Så blir det mer konkret för oss.

Det är det här jag känner. Det är det här jag tycker. Det är det här jag tänker.

Om vi kan kombinera det med att läsa mer litteratur. Med mer komplexa ord. Kanske till och med på engelska.

Som är väldigt mycket mer uttrycksfull. Så blir det också ett verktyg för oss. För att förstå vår inre värld.

Och om vi också tittar på ord. Så är det väldigt spännande hur många ord vi kan. Men sen är det någon person som har satt vissa ord i en viss ordning som gör att du förstår någonting eller förstår dig själv på ett bättre sätt. Och det blir ju den här otroliga känslan av dopamin på insidan av en insikt. Men den insikten är inte mycket till värde om vi inte sätter oss ner och reflekterar kring hur är det här relevant i mitt liv.