Den brutala sanningen om förändring – varför vi fastnar och hur vi tar kontroll igen

I detta avsnitt möter vi återigen Staffan Stridsberg i ett djupt, ärligt och tankeväckande samtal om förändringens psykologi. Varför vill vi förändras – men väntar ändå på “rätt tillfälle”? Varför är så många stressade, utbrända och fast i liv som de själva inte valt?

Vi pratar om medveten förändring, rädslan för förlust, destruktiva relationer, sociala medier, ekonomisk stress och den inre livsgnistan vi ofta begraver. Staffan delar sin syn på varför utbrändhet inte handlar om arbete – utan om riktning, mening och identitet.

Du får även ta del av hans modell för förändringsprocessen: från förnekelse till uppvaknande, självrannsakan och handling – samt varför tid och uppmärksamhet är de två viktigaste valutorna för ett nytt liv.

Ett avsnitt för dig som känner att något måste förändras, men som inte riktigt vet var du ska börja.

Vill du påbörja din förändringsresa? Du hittar Staffans länksida här

Följ oss gärna på Instagram på @biohackbalance och joina vår Telegramkanal HÄR.

Biohackpodden, i samarbete med BiohackBalance – en webbshop och plattform för livsstilsoptimering.

Transkibering Den brutala sanningen om förändring – varför vi fastnar och hur vi tar kontroll igen

Så, Staffan Stridsberg, andra gången. Andra gången, ja. Hur känns det? Jo, nej, det känns väl rätt, tycker jag.

Det känns väldigt roligt, för jag tyckte om att prata med dig förra gången också. Och som jag sa då i det avsnittet var att du är en person som har funnits där ute. Men första gången jag träffade dig var ju då när vi spelade in förra avsnittet.

Just det. Och en väldigt bra bild av dig, så jag tycker att det ska bli roligt att prata med dig igen. Trevligt att få vara här en gång till.

Apropå det där med att jag har funnits någonstans i etern och bakgrunden. Det påminner mig om en händelse för många år sedan när jag jobbade som musiker på heltid. Jag tror det var på Café Artist i Karlstad.

Det var en kvinna som kom fram till mig. Vi hade paus mellan det första och det andra sättet. Hon kom fram till mig och sa, du är som Jesus, sa hon.

Ja, okej. Ja, vi har hört talas om dig, men det är aldrig någon som har sett dig. Det är en jävligt bra liknelse.

Exakt så. Så var det den gången. Känner du dig som Jesus? Nej, inte ett dugg faktiskt.

Jag har nog lite mer att leva upp till i så fall. Jag vet inte om det går. Du kommer med upplysning och förändringstankar, så det kan väl ändå vara en… Jo, kanske något åt det hållet.

Leverera någon form av inspiration i alla fall, det är ju min ambition. Inte tala om för folk vad de ska göra, hur de ska tänka, hur de ska leva sina liv. Utan försöka inspirera och leverera någon form av information.

Som de förhoppningsvis kan ha nytta av, men det är ju deras egna val i så fall. Att göra något av det. Hur tänker du då, vad för information? För det går ju lite emot vad många andra kanske tänker.

Att man ska inspirera vad de ska göra så att en förändring kommer igenom på det sättet. Om vi säger så här då, leverera något form av verktyg eller någon form av information som jag har grävt fram. Forska i, använt själv.

Och sen paketera den informationen på ett underhållande, pedagogiskt sätt. Och leverera det, så att ingen ska behöva läsa en enda mening två gånger. Det är min ambition i alla fall.

Inte behöva läsa om någonting för att förstå vad jag menar. Tydligt och enkelt. Enkelhet är en nyckel till så många saker här i livet.

Vi människor har en tendens att krångla till allt. Av olika anledningar förmodligen. En anledning är ju att man vill verka bättre än andra.

Och då kan man ju använda ett mer avancerat, krångligt språk va? Det tycker jag brukar vara ganska talande. Ju svårare de pratar, desto mer korkade brukar de vara. Ja, för det går ju att maskera sin dumhet i fina ord och uttryck va? Men när man skrapar lite på ytan så kanske det inte finns någon substans eller personlig erfarenhet bakom de här ordena som har levererats.

Så de som kan förklara för en femåring, som en femåring förstår det. Det är egentligen de som har fattat grejen. Ja, kan du förklara någonting på ett enkelt sätt.

Så är det ofta, i alla fall för mig, ett tecken på att du har djupdyke i det. Du har personlig erfarenhet av det. Du har tänkt till kring det.

Och då tror jag att det blir lättare att förklara någonting på ett enkelt, pedagogiskt sätt. Så sorterar du bort all oväsentlig information i din förklaring, i din pedagogik. Allt som man inte har nytta av, det sorterar du bort.

Och så behåller du bara essensen, det viktigaste, kärnan. Och så förklarar den på ett så pedagogiskt sätt som möjligt. Så det är en optimering i sig? Det är en optimering, en slags informationsoptimering.

Och det är någonting som jag strävar efter. Men det innebär ju att, om jag nu ska prata om ett ämne som förändring till exempel. Som vi pratade om sist jag var här.

Då får du göra ett jäkla forskningsarbete i, vad är förändring egentligen? Du får ju bryta ner det i atomer och bitar. För att försöka göra det i alla fall, så gott det går. För att förstå förändring, mekanismerna bakom.

Försöka praktisera det själv, så du har personlig erfarenhet. Alla har ju förändrat någonting i sitt liv va? Och det gör vi hela tiden, men vi kanske inte gör det medvetet. Jag tänkte precis där, hur många medvetna förändringar har man gjort? Och hur många medvetna förändringar har gemene man gjort? Ja, och det är en bra fråga att ställa till sig själv också.

Och det är ju det som är själva grejen med förändring. Att göra medveten förändring. Du strävar emot ett mål.

Och du har även delmål längs vägen va? Du har kartlagt vilka stenar som du behöver flytta ur vägen, vilka hinder. Det kan finnas för att nå det här målet, den här förändringen. Eller den här förbättringen då, av livet.

För det är ju det vi alla strävar efter egentligen, till syvende och sist. Att göra vårt liv lite lättare att leva och lite behagligare. Att sätta lite guldkant på tillvaron i den mån det är möjligt.

Det vore ju fett att träffa någon som vill göra det sämre. Ja, men det är ju väldigt många som gör det sämre. Jo, men de vill ju inte.

Nej, de vill inte det. Men vi gör det. Vi har alla gjort det.

För vi vet inte vad vi håller på med. I någon mening skulle det där fenomenet, att man gör sitt liv sämre fast man inte vill det. Det skulle gå att jämföra med… Hade du Nintendo när du var liten? Ja.

Jag menar, vi har väl alla satt i något spel i det här Nintendoet. Vi fattar inte ett skit av vad det är vi ska göra. Vi kan inte engelska så bra.

Vi förstår inte vad det är för textremser vi läser. Vad det är för hintar och ledtrådar vi får i spelet. Utan vi bara yrar runt där i någon buska och så springer vi in i något monster.

Eller någon fiende. För vi vill ju ändå spela och se vad som händer. Men vi vet inte vad vi gör.

Och så slutar det med att det blir game over. Och så får vi börja om. Jag anser att det går att jämföra lite med att spela ett spel som man inte har någon pejling på.

Och så gör vi tyvärr ibland med våra liv. Och då blir det game over. Och då får vi börja om.

Det är en fin riktning. För innan vi började prata så pratade vi om lite andra saker. Då nämnde vi bland annat att man lever i en simulation.

Då kommer du väldigt in i det simulationstänket som jag tror starkt på. Du gjorde en fin tv- spels jämförelse med det verkliga livet. Du stödjer ju min simulationsteori.

Ja, precis. Vi håller ju i kontrollen. För att fortsätta på det här förändringsspåret.

Allting är i ständig förändring. Hela tiden. Dag och natt.

Nu börjar det på att bli vinter. Då blir det hart på vägarna. Med en massa konsekvenser på det.

Allting är i ständig förändring. Vi förändras. Vår kropp förändras.

Vår hälsa blir sämre eller bättre. Och så vidare. Allt är i ständig förflyttning.

Och vi kan inte göra någonting åt det överhuvudtaget. I så fall måste vi vara stendöda. Ligga på kyrkogården.

Då står tiden stilla. I någon mening i alla fall. Fast omvärlden fortsätter förändras.

Även om vi inte utvecklas. Det är en förändring. Eftersom vi blir sämre mot vad omvärlden är som går framåt.

Det är en typ av förändring. När mer förändras ingenting. Då tappar du mark istället.

Och man vägrar åka med i förändring. Men allting är i ständig förändring. Och då kanske man kommer fram till.

Någon gång i livet. Förhoppningsvis att det är bättre att ta handkontrollen. Om vi fortsätter på tv-spels liknelsen.

Det kanske är bättre att ta handkontrollen. Och försöka ta lite kommando. Över riktning.

Vart vi är på väg. Istället för att låta spelet spela sig självt. Jag tror att var och en behöver komma till någon slags insikt.

Många skulle säkert anse att jag gör jättemycket. Kanske. Men hur medvetet strävar man efter en förändring i en viss riktning? Det är ju det som är frågan.

Vart vill du i ditt liv? Vad har du för drömmar och mål som du vill uppnå? Vad är ditt livssyfte? Vad är det du strävar efter? Och där tror jag att. Speciellt med människor som har kommit upp lite i åldern. Kanske i våran ålder.

40-årsåldern. Även 30-årsåldern. De här klassiska krisåldrarna som vi har pratat om förr.

Det ligger någonting i att man säger att det är krisåldrar. För det händer ju någonting i sinnet. Ja och det har hänt så mycket grejer.

Det har varit så många snedsteg och saker som har gått åt helvete. Och man har blivit intvingad i olika boxar. Längs med olika stigar och intvingad i olika gränder.

För att kunna överleva. För att försörja sig och så vidare. Och för varje sån här påtvingad situation.

För att fortsätta leva en månad till. Och kunna betala hyran. Äta sig mätt och så vidare.

För varje sån påtvingad situation. Så tror jag att vi tenderar att lägga våra drömmar. Som vi en gång hade.

De här stora ambitionerna. De blir djupare och djupare arkiverade. Längre och längre ner i källaren.

Och sen så ligger de där till slut. Och glöms bort. Som gamla skriftrullar i urner.

Som är begravda någonstans i en grotta. Så tror jag att det kan bli med våra drömmar och mål. Som vi en gång hade.

Våra ambitioner. Den här gnistan, elden. Som vi kanske hade i tonåren.
Jag ska förändra världen. Jag ska göra något stort. Jag ska bli journalist.
Jag ska bli läkare. Och så slutar det med att man jobbar på JICA. Det är inget fel med det.

Men lite så är det ju att man tappar bort sig. Ja, för att man är tvungen att få vardagen att fungera. Man är tvungen att göra det som krävs av en.

För att man inte ska hamna på gatan. Och till slut tror jag att det är väldigt lätt att ge upp. Man söker inte efter något speciellt livssyfte överhuvudtaget.

Utan det rullar på. Och det här som jag försöker göra med förändring. Mitt projekt.

Det är ju att jag vill försöka hjälpa människor. Och blåsa liv i de här drömmarna. Målsättningarna igen.

De kanske inte är de samma som de var för 20 år sedan. Men det kanske finns andra drömmar och ambitioner. Som är möjligt att uppfylla.

Eller i alla fall verkar i samma område. För det här tänkte jag mycket på för några år sedan. Att den och de mål du hade.

Eller det du drömde om. Eller vad du sysslade med mellan 10 och 15. Det tror jag man ska kolla ganska mycket ifrån.

För jag tror det var en ganska ren och fin kärna. Att försöka hitta tillbaka. Vad tyckte jag om när jag var 12 år gammal.

Jag tyckte om att cykla mountainbike. Och läsa om att göra en kropp. Jo men det gjorde jag.

Vad är det då? Det är ändå någon form av idrott. Det är lite hälsa i det. Det kan ändå gå in lite i det.

Äventyr också. Ja äventyr. Ja precis.

Det går ändå lite in i vad jag gör idag. Även fast jag inte är mountainbike cross. Som jag trodde jag skulle bli när jag var 12 år gammal.

Jag har inte cyklat på 10 år. Det är väldigt långt ifrån. Men man tenderar ändå att vara åt det hållet.

Mer åt det hållet än om jag hade jobbat kvar. På korvfabriken som jag jobbade på när jag var 26. Den gnistan som du hade då.

Att du ska bli mountainbike-proffs. Det är ju den gnistan som behöver få börja pyra igen. För det är ju inte bara en gnista.

Det är ju vår livsenergi det handlar om. Om vi nu ska gå in på lite existentiella grejer. Vår livsenergi.

Vår inre eld. Och i den finns ju vår passion. Drivkraft.

Att jag ska göra det. Handlingskraft. Det som gör oss till människor. Ja, precis. Och att vi kan utföra stor dåd. Om vi vill.

Och det är ju det här som jag vill försöka tända i människor igen. Jag tror det är så många som är på väg att bli utslocknade. Det känns hopplöst.

Jag träffar ju människor hela tiden som de kanske inte säger att allt är meningslöst och hopplöst. Men de ger något slags sken av det. De känner att de kommer ingenstans.

Det är bara ett gnetande och knotande ur hand i mun. Och så rullar dagarna, månaderna och årena på. Vi pratar ganska mycket hemma häromdagen om utbrändhet.

Att folk är utbränd till väldigt hög grad idag. Jag har i alla fall ökat de sista 20 åren kontra de 20 åren innan. Och man skyller ofta på jobbet.

Att man är utbränd på grund av jobbet. Och då tänker jag, det stämmer inte. Det kan inte stämma.

Det kan inte finnas en människa på denna jord som är utbränd idag i ett västerländskt samhälle på grund av jobbet. Om man tänker på hur vi jobbade förr. När du gick upp klockan sex och ut på åkern.

Och jobbade till klockan nio på kvällen hela dagarna. Då jobbade du mycket. De var ju inte utbrända.

Varför? De jobbade dubbelt så mycket. Hade mycket mindre fritid. Bodde mycket sämre.

Men det fanns ingen utbrändhet. Även fast de jobbade så mycket. Och sex dagar i veckan och så gick man på kyrkan på söndagar.

Nu jobbar vi åtta timmar per dag. Fem dagar i veckan. Två helt lediga dagar.

Och ändå kommer vi att säga att vi är utbrända på grund av jobbet. Så jag köper inte att man kan bli utbränd av jobbet. Utan jag tror att man blir utbränd av vad man gör utanför jobbet.

Och att det är en tristess. Eller att man har målat in sig i ett ekonomiskt sits. Eller att livet bara går på.

Att man kanske får ångest över att det inte var som man ville att det skulle bli. Och så vidare. Jag tror att utbrändhetskänslorna grundar sig i det.

Men det kanske uttrycker sig att det är jobbet som gör att det slår över. Och så tror man att det är jobbets fel. Just det.

Får jag bara tillägga en grej i det här. Apropå arbetsplats. Jag har pratat med en del som jobbar inom vården.

Och det verkar som att det är väldigt mycket kaos. Det brister i så många saker. Det är dålig organisation.

Det är kakaforum på så många arbetsplatser. Som i sin tur skapar stress. Men det är ju någonting som hör systemet till.

Kanske inte själva arbetsuppgifterna tar hand om de äldre. Till exempel ge medicin eller laga mat. Själva systemet, hur personalen rings in.

Att det är en massa konstiga förändringar om organisationer. Chefer som kanske inte kan kommunicera. Det finns jättemånga komponenter.

Så det verkar vara väldigt mycket kaos. Inte bara inom vården utan väldigt många andra arbetsplatser också. Jag har fått det intrycket av människor jag har pratat med.

Då är det inte arbetet i sig egentligen. Då är det relationerna i arbetet som gör att det blir snurrigt. Jag tycker att även i det privata.

Om du ska ringa någon myndighet. Det är väldigt svårt att få tag på någon människa. Det är köer och telefonsvarare.

Konstigheter i byråkratin. Det är svårt att kommunicera idag. Det i sig tror jag kan skapa en del kaos och stress.

Jag tycker att människor överlag har svårare för att kommunicera med varandra. Det är någonting i kommunikationen människor emellan. Jag kan hålla med dig där du säger.

Det är nog väldigt mycket i privatlivet som gör att yrkeslivet blir lidande också. Jag tror det. Jag fattar vad du säger med att man har en dålig chef.

Det är omstruktureringar och kaos. Det handlar om relationer som finns i jobbet. Hur det är uppbyggt.

Att man beskyller arbetssysslorna eller jobbet gör mig utbränd. Om vi jobbade för så mycket och till och med jobbade för vår överlevnad. Då var vi inte utbrända.

Man måste ta med sig och ställa dem mot varandra. Vad är det som skiljer dem åt? Om jag jobbar så mycket mindre idag. Om jag har så mycket mer fritid idag.

Hur kan jag vara mer stressad än vad människorna förr var? Jag har själv funderat på det där många gånger. Min morfar fortfarande levde. Han är död sen ett par år tillbaka.

Jag kunde fråga honom ibland hur det var förr i tiden. Jag är uppvuxen mitt ute i skogen. Det är en mil till närmsta samhälle.

Det samhälle som ligger en mil bort, Munkfors. En mil söderut. Där fanns alla fabriker.

Hjärnverk och allt förr. Det sysselsatte jättemånga människor. En av fabrikerna var min morfars springpojk.

Det innebar att man var tvungen att ta sig dit en mil. Oavsett om det var snö eller blå klockor som stod i full blom på ängarna. Det fanns andra som bodde i närheten av mitt föräldrahem.

De gick en mil dit och sen hem. Då var det inte bara arbetsinsatsen. Då var det kanske tolv timmars dag.

Nog långt tillbaka i tiden. De skulle gå dit och gå hem. Det hade människor aldrig mäktat med idag.

Det skulle vara under all värdighet om någon skulle leva under sådana omständigheter. Jag har funderat på hur de klarar av det utan att gå sönder. Utan att gå sönder på andra sätt.

Förslitningsskador möjligtvis. Skälsligt och psykologiskt. Där mådde de nog bättre.

Det är där vi i dagens samhälle går sönder först. Det kan vara redan innan människor har gått ur högstadiet. Som de är trasiga nu för tiden.

Och till och med utbrända. Jag har träffat ungdomar, 14-15 år, som är utbrända. Förra veckan hade vi med Hampus.

Han är 27 i dag. Han berättade i avsnittet att han var 24-25 år och hade varit utbränd. Det var inte jag när jag var 24-25.

Det var bara 20 år sedan. Det är något underligt som pågår i samhället. Frågan är, vad är detta underliga som förstör människor? En del kanske skulle säga att det bara är smartphones och sociala medier.

Jag tror att det är en för enkel förklaring. Det kan säkert vara en del av problemet. Men det måste vara något mer.

Det är väldigt svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det blir så komplext med så många komponenter så jag tror att det är det.

Ekonomi är ju också alltid en del i NMV. Det var det ju förr också såklart, men det är mer det konceptionssamhället har vi drivit på det någonstans så mycket. Ja, och det är ju väldigt mycket vi ska ha nu för tiden.

Jag menar det går ju inte att betala räkningarna utan en telefon till exempel. Vi kanske behöver en dator också. Alltså bara där är det ju en enorm utgift.

Det är så mycket som behövs för att livet ska kunna fungera. Jag vet inte, livet känns syntetiskt på något sätt nu jämfört med när jag själv var i 15-årsåldern. Problem som folk pratar om nu och lever i, det var ingen som nämnde någonting.

Ta det här med stressen till exempel. Folk är stressade trots att det finns inget att vara stressad för. Det finns någon slags grundläggande stress som hela tiden äter på människor.

Det är som att det är någon giftig gas i luften, osynlig gas som gör folk stressade. Stresspandemi, att stressen smittar av sig på något sätt. Det har jag tänkt på jättemycket.

Det är som att det är något i luften som vi andas in. Det är nästan något som vi alla går och drar i oss varje dag. Och så är vi stressade utan att riktigt veta varför.

När jag var liten såg jag ingen som var stressad på det viset. Jag kände inte av den stressen över huvudet. Det var inte den här hetsen kring allting.

Det var inte så rörigt att gå i en affär som det är nu. Nej, det håller jag med om. Det är något i atmosfären.

Jag var inne på Torp innan jag kom hit till studion. Det är något som tröttar ut mig, något fruktansvärt. Jag vet inte riktigt vad det är.

Det finns ju någon som menar att det är all strålning som finns överallt som skulle kunna vara en bov i det här dramatet. Jag vet inte. Det kan vara så.

Jag själv har inga bevis för det men det är strålning överallt. Det är trådlösa internet, telefonmaster och grejer överallt. På ett sätt hade det varit konstigt om vi inte skulle vara minsta påverkade av det.

Ja, det låter mer otroligt att det skulle gå oss förbi helt. Frågan är, vad är det som gör oss så sjuka? Om vi knyter anledning till förändring, med din vägvisa kan man ändå göra någon form av förbättring utifrån? Jag har försökt att kartlägga det med själva förändringsprocessen. Det har varit ett jäkla forskningsarbete. Jag har kommit fram till att förändringsprocessen kan brytas ner i flera olika steg. Varje steg har sina utmaningar. Som ett exempel på det första steget handlar det om att bryta sin egen omedvetenhet.

Alltså ignoransen inför ett problem. Låt säga att man har problem med något slags missbruk. Det kan vara alkohol eller någon substans.

Vi kan ta alkohol som ett exempel. Det är väldigt lätt att leva i förnekelse kring det. Man ljuger för sig själv.

Det är ett sätt att upprätthålla alkoholintaget och missbruket. Det blir de här lugnerna. Man säger att man inte har så stora problem.

Du drack ju minst 20 öl igår. Det kan man finföra på en social tillställning. Det kan vara vilka ursäkter som helst.

Man ursäktar sitt eget beteendemönster. Det behöver inte bara vara alkohol. Det kan vara precis vad som helst.

Det är på något sätt att man lever i förnekelse. Första förändringsfasen handlar om att vakna upp ur slummen. Ta av sig ögonbindeln för att man är blind för sitt eget beteendemönster.

Jag har försökt att kartlägga steg nummer två i förändringsprocessen. Det är något slags uppvaknande. Medvetenhet.

Erkännandet. Om jag har något problem börjar jag erkänna det. Då sätter det igång nya processer som gör att man kanske börjar ta tag i det här problemet.

Jag har försökt att kartlägga den här förändringsprocessen. Ta fram ett material som är så pedagogiskt som möjligt. Vem som helst ska kunna använda för att bryta sina egna mönster.

Men det krävs att den som ska ta del av materialet vill det. Vem som helst kommer inte att ta till sig det här. För de som fortfarande lever i förnekelse eller tycker att det är inget problem.

Jag har inga problem. Det är alla andra som har problem. Det är inte till dem jag vänder mig överhuvudtaget.

För där är det en stor stoppskylt. Det är de som aktivt söker efter någon slags förändring. Klarhet i sitt eget liv.

Som vill något annorlunda. Som dessutom tror att de kan få ett annat liv. Det behöver inte bara ha med problem att göra det här.

Det kan handla om det vi var inne på tidigare med drömmar och mål. Hur ska jag överbrygga de här hindren som jag har i mitt liv? För att sätta planen i verket. Förändring kan ju vara så mycket.

Men själva förändringsprocessen ser ungefär likadan ut för alla människor. För det är ett visst antal steg som du måste gå igenom. Och det är ett visst antal frågor som du måste ställa till dig själv.

Och svara ärligt på för att komma vidare i förändringsprocessen. Vad kan det vara för typ av frågor? En väldigt grundläggande fråga som var och en bör ställa sig. Hur högt värderar de sin egen hälsa? Det är ju en fråga.

Och sitt eget liv. Framförallt sin egen psykiska hälsa. Och när man börjar ställa en sådan fråga till sig själv.

Då innebär det per automatik att det finns ett antal stressfaktorer. Det krävs ju trots allt ganska mycket av en att svara ärligt på den frågan till sig själv. Där har du ju en utmaning.

Det är ju det absolut svåraste i hela förändringsprocessen. Att svara ärligt på de här frågorna. För att vi har alla en tendens att försköna vår situation.

Att det är nog inte så farligt. För att vi skäms kanske inför oss själva. För att vi inte har kommit längre.

Eller för att vi känner oss värdelösa. Att vi inte har lyckats. Och att vi är sämre än alla andra.

Där kommer ju sociala medier in i bilden lite grann igen. Där kan vi ju på Instagram se vilket otroligt fantastiskt liv alla har. Med sina resor och dyra sportbilar.

Det perfekta familjelivet. Och den totala lyckan och dynamiken överallt. Och de bilderna i sin tur är ju förmodligen väldigt förskönade.

För att ge ett visst intryck utåt sett. Så är det ju. Men det är lätt att glömma bort det.

Och så jämför vi oss. Vi är ju matade hela tiden via sociala medier. Med andras helt fantastiska liv.

Men det framgår ju aldrig. Till exempel när man ser de här otroliga bilder från Hawaiiresan. Som grannen har gjort.

Hur mycket de kanske har bråkat mellan bilderna. Det framgår ju aldrig. Och det kan vara bra att bära med sig.

I minnet också. Att det kanske inte är alltid som det verkar. Nej och det tror jag man behöver påminna varandra om hela tiden.

För även fast man har pratat om det. Så är det fortfarande lätt att glömma bort det när det väl gäller. Och även fast man vet om.

Jag vet om att det är så. Men när jag ser bildjäveln ändå på Instagram. Så känner jag fortfarande en uns av misslyckande.

Eller att jag är sämre än dem. När jag i andra sekunder kan komma på att det är bara en bild. Så även fast man vet om det.

Så triggar den sociala mediebilden dig under medvetet. Även fast du har kunskap om att det är en show bara. Bilden är ju kodad med någon form av information.

Om jag nu får uttrycka mig så. En av de grejerna är att de är där men inte jag. Jag sitter här och lider i snön.

Någon går under kokospalmerna och är lycklig. Det är ju där bilden signalerar. Om vi inte är helt och fullt medvetna om det.

Det är lätt att glömma det som sagt. Så kommer vi uppfatta den bilden som att de har lyckats. Jag har inte gjort det.

Det där är inte bra för självförtroendet och självkänslan. Speciellt inte om vi redan har ett helvete. Har det kämpigt.

Det blir bara ytterligare en indikation på att jag är dålig. Och alla andra har det bra. Jag blev lite bortkodrad i den där diskussionen.

Hur hamnar vi här? Det vet jag inte. Samtalet tog oss hit. Det var frågan.

Frågan att ställa sig själv. Vad är mitt liv och min hälsa värd? Och kartläggning av stressfaktorerna. Det är faktiskt ett kapitel i det här materialet.

Kartläggning av stressfaktorer. Det finns några huvudområden där. Ett är ekonomi. Ett är relationer. Ett är boende. Och sen jobb.

Jobb och ekonomi är väl ungefär samma sak. Du kanske har ett jättebra jobb eller ett jättedåligt jobb. Du har ett jobb som du trivs med.

Men ekonomin är fortfarande i ras för dig. Eller tvärtom. Du har en jättebra ekonomi.

Fast du hatar ditt jobb. I de här fyra huvudområdena så finns de här enorma stressfaktorerna som vi behöver kartlägga och försöka göra någonting åt. Det här är något som alla människor kan relatera till.

Hur det ser ut på ens jobb. Har man inget jobb så blir det stressfaktorer på sitt sätt. Relationerna.

Är de konstruktiva eller destruktiva? Trivs du där du bor? Kanske vantrivs något fruktansvärt där du bor. Du kanske bor i en lägenhet, i ett kaoshus. Då är det enorma stressfaktorer.

Kartlägga allt det där och försöka hitta… Det måste jag avbryta. Vid några av mina tillfällen i mitt liv har jag bott på ställen i hus där det har bott folk direkt i trappuppgång eller i närheten.

Som har gett mig lite ont i magen.

Jag vantrivdes inte i hemmet. Men man vantrivdes lite grann precis utanför. Man kunde möta på de här personerna som gav en lite ont i magen.

Det är ingen skönt känsla där heller. Det är ganska jobbigt. Jag har själv haft sådana grannar.

Nu är det länge sedan jag hade det, tack och lov. Men jag har bott i lägenheter också. Där man får ringa både polis och störningsskådare med jämna mellanrum.

Man känner sig som någon jäkla telefonväxel. Det blir en sån oro och stämning. Sen möter man de här i trapphuset eller strax utanför.

Eller vid containern när man ska slänga skräp. Då möter man de här som man har varit tvungen att ringa polisen på. Det blir en oro.

Tänk om någon vet att det är jag som ringde. Då ska man vara orolig för hot av både ena och andra. Det blir en vantrivsel utan dess like att bo och existera på det viset.

Så kanske man är tvungen att göra det ett tag till. Hur ska man hitta en strategi för att stå ut med det innan man hittar ett annat boende? Så det ingår också i själva förändringstänket? Vårt hem ska vara vår trygga borg. Man kan hitta en strategi till att stå ut? Antingen stå ut eller få tummen ur änden och göra något åt det.

Alla situationer är individuella. Då gäller det att hjälpa människor att titta på deras egna livssituation. Och kanske erkänna att det finns problem.

Öppna upp truten och föra dialog. Annars går det inte att hjälpa någon i ett coaching sammanhang.

För det pratade vi idag om också lite grann, mycket tillbaka blickar till mina egna diskussioner jag har med privatliv. Men just det där med, som jag också funderade lite grann på, att folk kanske vill ha förändring. Men det som egentligen kommer före förändring, det är ju mindset.

Som jag tror också är problemet, att jag kan förändra mig när jag börjar se att det har förändrats. För så är det lite grann vad jag menar, att man väntar lite grann på att någonting ska hända. Du vill ha ett tecken.

Ja, bara det. När bara det här är på plats, då kan jag börja till exempel. Det är bara vad som helst.

Jag har varit sjuk mycket, jag har gått och bevikt. Bara jag blir frisk, då ska jag börja äta bättre, för då kan jag börja träna. Istället för att bara, men jag är sjuk nu, men jag kan ju lika förbannat äta bättre.

Så att jag äter i alla fall nyttigt. Så det är på plats när jag kan börja träna, till exempel. Men då sitter man liksom så här, men när bara min skada har gett med sig, då ska jag börja träna.

Och då ska jag börja äta bättre, och då ska jag börja sova bättre. Men fram till dess så ska jag inte göra någonting. Jo, men tror du inte att det där kan ha att göra med att folk vill ha en trygghetsgaranti på någonting? Ja, säkert.

Jag vill ha en garanti på att det är värt att göra det här. Men får du den garantien i någonting annat du gör i livet? Nej, det finns inga garantier på någonting. Det är ju samma sak om du går till ett jobb i 40 timmar i veckan i fyra veckor.

Sen får du betalt. Men det är ju ingen garanti att du får betalt. Men du gör det ändå för att du gör det.

Förmodligen så kommer du med 99,9 procent säkerhet att få betalt, men det är ingen garanti. Så varför behöver du ha en garanti i din förändring då? Ja, det här tror jag kan vara en svår nöt att knäcka också. En av de nötterna tror jag är vår naturliga förändringsobenägenhet som människa.

Vi är lata av naturen. Det är ju därför vi har uppfunnit grävmaskiner och datorer, både rena och andra, som gör livet lättare för oss att leva. Lastbilar, så vi slipper dra kärdarna manuellt.

Från början fick vi hästen. Vi drar kärdarna så vi slarpar göra det. Vi har hela tiden uppfunnit olika saker och ting som gör att vi behöver göra mindre. Sen är det inte en förändringsobenägenhet utan mer lathet. Lathet kan vara många uppfinningars mode och fader. Vi är ju lata, det är därför vi har överlevt.

För att vi är lata, det är ju en av våra miljönas strategier. När vi inte jagar mat så ska vi hushålla med energin. Det är ju basic.

Förändringsobenägenheten, däremot, den tror jag har mer att göra med rädslan för förlust. Om jag ändrar på någonting så kanske jag blir av med någonting. Förändring är ju sällan möjlig utan någon slags förlust.

För om det skulle kunna komma in någonting nytt i ditt liv, uppstå någonting nytt, så behöver ju det här nya få plats. Vilket då innebär att du förmodligen är tvungen att rensa bort någonting. Jag menar, du kan ju inte plantera nya blommor i en kruka som redan är full.

Utan du är tvungen att rycka upp de gamla döda blommorna, det som är uttjänt, med rötterna och fylla på med ny milla. Och sen plantera de nya blommorna i den krukan. Det är ju samma med vårt liv.

Vi behöver kanske rensa bort någonting för att det ska bli ett utrymme till att plantera en ny situation. Och det innebär ju förlust. Att någonting får stryka på foten.

Och det kan vara relation. Det kan vara vår trygghet på något sätt. Att vi får leva under osäkra ekonomiska förhållanden ett tag innan det här nya har slagit rot.

Så kan det ju vara om man ska starta en egen business till exempel. Det blir ju väldigt svårt att jobba heltid på det gamla jobbet samtidigt som du ska starta din nya business. Jag menar, dygnet tar ju bara 24 timmar.

Det är ett utmärkt sätt att göra om du inte vill lyckas med det nya businesset. Då kan man göra så, ja. Men då kommer du tillbaka till ruta 1 ganska snart.

Och lösningen på det är kanske att du behöver gå ner ordentligt i tid på det här jobbet. Eller kanske till och med säga upp dig. Och det då i sin tur innebär ju en slags otrygghet.

Att leva under osäkra omständigheter ett tag innan det här nya kan slå rot. Och det är otrevligt, det är obehagligt. Och det är väl på det här viset att många vill inte ha ett sånt här obehag i form av ovisshet.

De vill veta vad de har, för de vet ju inte vad de får. Och då finns det ett naturligt motstånd i det, i oss alla. Och det motståndet kan vi antingen gå emot eller så kan vi vika oss för det.

Om vi viker oss för det så blir det ingen förändring. Att förändra sitt liv, eller förändra sig själv. Ta bara det här med att ändra sin uppfattning om någonting.

Då är du tvungen att erkänna att du hade fel. Och det är ju lite skämmigt. Och när du väl har erkänt att du har fel, då måste du släppa dina gamla åsikter.

För de är inte värda någonting, för du hade ju fel. Och så måste du anta en ny åsikt som är korrekt kring det här ämnet. Men då måste du erkänna att du hade fel.

Och låta stoltheten och högmodet stryka på foten. Och det kan ju vara jobbigt. Speciellt om man har satt sig själv på höga hästar.

Ja, det är det som är problemet. Att vi kanske sätter oss på lite höga hästar. För mycket.

Ja, och tyvärr är det väldigt lätt att göra det. Så det här med förändring är samtidigt en övning i ödmjukhet. Att kunna erkänna att jag hade fel.

Jag har haft fel uppfattning. Jag har gått runt i min egen fantasivärld här. Det är kanske fem, tio, femton år.

Och trott att det här är sant. Att min verklighetsuppfattning är sant. Jag har trott på mina egna lugner.

Om vi nu tar det här med missbruket igen. Jag ljuger för mig själv för att kunna upprätthålla det här. Nästa steg då är att titta på varför har jag missbrukat.

Vad är det jag försöker döva? Vad är det som finns där i mig som är så jobbigt att jag måste bedöva mig själv? Då är det ett jäkla grävjobb i det också. Att ansaka sig själv och erkänna både det ena och det andra. Hur skrämmande är inte det? Det är jobbigt.

Det gör ont. Vilket också gör att en del aldrig kommer att göra det. Det gör för ont.

Förändring är stor städning av sitt inre. För att du ska komma framåt. För att du ska få ett annat liv.

Det innehåller så många olika komponenter. Det är individuellt beroende på vad det är för problematik som man vill övervinna. Eller vad man har för målbild.

I vissa fall handlar det om att du aldrig får upp staketet kring tomten. Du skjuter på det. Du vet att du borde göra det.

Det borde göras. Det skulle ha varit klart redan förra sommaren. Men du hittar på en massa anledningar och tittar på tv istället.

Varför är man på det viset? Det intressanta är att man följer in ganska mycket. Det är därför man vill ha det bra nu. Du vill inte ha det bra i mars.

Om fem månader. För du vet inte. Och ingenting går så fort så vidare.

Du är inte vinner på Eurojackpot eller någonting. Eller treklövern på Triss. Det är inte säkert att det blir bra i alla fall.

För du kanske får köpjäveln av de pengarna. Allting har ju villkor. Du vill uppnå det här.

För att du ska kunna uppnå det är det ett visst antal villkor som behöver uppfyllas. Du behöver göra vissa grejer. Det tar tid.

Det är en process som betalas i två olika valutor. Det ena är tid och det andra är uppmärksamhet. Det är två existentiella valutor som du måste betala med för att få din förändring.

Tid och uppmärksamhet. Du måste ge någonting uppmärksamhet. Du måste rikta din uppmärksamhet, ditt fokus mot någonting.

Låsa an på det målet som är en målsökande missin. Kommer det någonting i vägen så måste du väja för det på något sätt. Om du inte kan flytta det ur din väg.

Hålla det fokuset till varje pris. Ett annat problem med förändring är att vi låter andra människor förstöra förändringsprocessen. De frästar oss med olika saker och ting.

Vi tappar det här fokuset. Då kommer vi in på relationer. Relationer, ja.

Då är frågan hur ser en människas relationer ut? Behöver de här relationerna försvinna? Är de destruktiva? Håller de en människa tillbaka? Av enkelhet kan vi ta det här med missbruk igen. Det är inte helt ovanligt att någon som missbrukar har ganska destruktiva relationer. De är inte friska.

Nej, förmodligen inte. Det är inte helt ovanligt att man umgås med folk som också lever i ett missbruk. Det är hemma, det är igenkännbart.

Det är inte alltid så, men det är inte helt ovanligt. Om du då ska sluta missbruka, då går det kanske inte att fortsätta umgås med människor som har ett aktivt missbruk. Det kommer inte dröja länge innan du själv är tillbaka.

Ska du sluta supa och hela tiden umgås med folk som dricker? Det är ju en frästelse. Du försöker lägga ner och lever av hållsamhet. Dina vänner säger att du inte ska ha en pilsnär.

Det går inte. Då behöver då relationerna avslutas. Det där missbruket är ju som ett ganska extremt fall.

Men jag tror att det är mer vanligt att man tror det. Här behöver man också vara väldigt sann mot sig själv. För när du förändrar dig och ditt liv blir förändrat, så stämmer ju inte någon annans människas bild som de har på dig.

Då måste de omvärdera sina åsikter kring dig. Då kommer du tillbaka till den enda innan. Då hade jag fel om den här personen.

Då måste jag omvärdera och ta till mig ny information och se på den här personen med andra ögon. Som du sa, det är ju aldrig roligt att omvärdera och erkänna att man har fel. Då är det lättare att dra tillbaka den människan som försöker förändra sig så att den stämmer överens

med min världsbild.

Det är en enklare val. Då behöver jag inte göra någonting med min information. Då behöver jag bara ta tillbaka den människan.

Ska du verkligen sluta ditt jobb för att plugga till någonting helt annat? Det tycker inte jag. Det kommer inte bli bra med din ekonomi. Det är ju som med vanliga frågor.

Ska du verkligen flytta till en annan stad? Då stämmer ju inte min världsbild över att du ska bo där jag bor. Men om du flyttar till en annan stad så säger man konstigt. Det är ganska vanligt.

Föräldrar kan till och med hålla tillbaka sina barn. Ska du verkligen plugga på en skola i Umeå? Även fast den har precis den linjen som du vill gå. Är det inte bättre att du pluggar i Trollhättan som ligger 25 minuter bort och läser någonting annat för då får jag ha dig nära.

Sådana problem måste man ju också ha. Ska jag verkligen ha kontakt med min familj om de försöker hålla tillbaka mig? Varför gör de på det sättet? Eller så bör du bli en person som öppnar upp för att andra ska ha utrymme till att kunna förändra sig. Just det.

Bara det du nämner nu är ju en enorm process. Eller det är en stor sak att processa i sig själv och föra den här dialogen med sig själv. Ska jag låta dem hålla mig tillbaka eller inte? Vad är för- och nackdelarna med att sticka? Vad är för- och nackdelarna med att stanna? Det är ju jättetufft.

Är man då ung, som det är med skolexemplet. Om vi utgår från en relativt ung människa som ska börja plugga. Är man ung så finns det inte så mycket livserfarenhet.

Man har inte så mycket skinn på näsan. Man kanske inte har så mycket att skjuta ifrån. Då är det inget att jämföra med.

Då är det ovisst så inåt helvete. Och spelar man då på lite dåligt samvete och manipulerar lite grann. Det är kanske väldigt lätt att få en ung, oerfaren människa att följa.

Det här är ju sådana grejer vi får bemöta hela tiden. Och vi gör det hela tiden. Och vi utsätts för det hela tiden.

Så verkligheten är ganska komplicerad. Och det är komplicerat att förändra någonting. Det är jättesvårt att göra det.

Men jag tror att det går. Om man har nog stark vilja till att förändra. Och rätt verktyg.

Och det är just precis dem som jag försöker ta fram. På ett så pedagogiskt sätt som möjligt. Och det är det enda jag kan göra.

Ta fram ett verktyg. Jag kan sätta en skruvmejsel i din hand. Och säga att den här mejseln är ganska bra.

Men du är tvungen att skruva själv. Jag kan inte göra det åt dig. Så det är där den egna viljan kommer in i bilden.

Och du nämnde förut att ingen annan kan göra jobbet åt en. Och så är det med det här. Att människor måste vilja ha en förändring på riktigt.

På riktigt själva. Inte bara prata om det. Det är många som pratar om att de vill att livet ska bli annorlunda.

Och de längtar efter någonting annat. Och de säger att fy fan för det här skitlivet. Och jag önskar att det vore si eller så istället.

Och så stannar det där. Alltså det stannar vid orderna. Men orden måste övergå i handling.

Och det är det som är det svåra. Att sätta igång förändringsprocessen. Och inte bara prata om det.

Jag kommer att tänka på en annan grej. En ganska symbolisk bild. Man rullar runt på Facebook.

Jag minns inte om jag nämnde det här sist. Men det är en sån där bild som man rullar runt på Facebook. Ibland Instagram också tror jag.

Det är två eller tre skelett som sitter på en parkbänk. Och så brukar det stå någonting i stil med att de väntar på sina fruar. Och handlar.

Men om vi stryker det med fruarna. Så skulle det lika gärna kunna stå att de här tre sitter och väntar på bättre tider. Eller att det här tecknet ska komma.

Att förändringen ska komma så att jag kan göra någon förändring själv. Eller när det är rätt läge. När jag inväntar det här tecknet.

Och ska man sitta och vänta på bättre tider. Och på det här tecknet innan man sätter igång. Då blir det som på den bilden.

Man sitter där på parkbänken tills det bara är ett skelett kvar. För de bättre tiderna kommer förmodligen aldrig. Utan det är något man skapar själv.

Så är det. Och då är det lite bra avslutningsvis nu också. De som nu har lyssnat på det här och känner att man vill ha lite hjälp på vägen.

Då är ett steg till att komma igång med någon form av förändring. Det är att ta kontakt med dig. Och vart gör man det någonstans? Jag har en länksida.

Jag har ingen hemsida. Den är inte ens under konstruktionen. Jag kommer att börja med det i skarven.

Då kommer jag att börja bygga min onlineplattform. Men än så länge så finns det en länksida.

Har du möjlighet att lägga upp en länk till den? Ja, den finns i avsnittsbeskrivningen.

Då lägger vi in den länken där. Då kommer människor till min länksida. Där det finns lite nyheter och lite information.

Och det finns möjlighet att skicka in sin mejladress. För att prenumerera på mitt framtida nyhetsbrev. Som också kommer inom kort.

Och det kommer att finnas en community framöver. Och det kommer att finnas en massa saker. Som människor kan ta del av.

Och jag kommer att börja med föreläsningar online. Via Zoom. Inom kort.

Men det blir nog inte fram efter årsskiftet. Så in och klicka i och fyll i sin mejladress. Så blir man uppdaterad på det sättet.

Precis. Fyll i mejladressen. Namn och mejladress inne på min länksida.

Och sen så lägger jag in er i mitt kommande nyhetsbrev. Det är det absolut bästa sättet. För då har vi direktkommunikation.

För sociala medier är inte direktkommunikation. För att det är så mycket som går förlorat i flödet. Så in och signa upp där.

Och vänta på nyhetsbrev. Så kommer förändringen 2026 då. Jag jobbar häcken av den just nu. Varje dag. För att i ordning ställa det här. Så från och med januari.
Så kommer det börja handla massa grejer. Skoj. Tack Staffan.
Tack så hemskt mycket.

Tandkräm Superwhite 100 gram Biomed

Creatine 400 g NXT LVL

Methylene Blue 1% 100 ml NXT LVL

Tandkräm Charcoal 100 gram Biomed

Tandkräm Calcimax 100 gram Biomed

Liposomal NMN 60 kapslar Purovitalis Longevity

6-pack Omega-3 Premium Citron 300 ml ArcticMed

3-pack Omega-3 Premium Citron 300 ml ArcticMed

Omega-3 Premium 300 ml ArcticMed

Beach Waves vård och styling för lockar 100ml Naturavit

Den brutala sanningen om förändring – varför vi fastnar och hur vi tar kontroll igen