Ronny Wulf är tatuerare, andlig vägledare, tidigare verksam inom missbruksarbete och beskriver sig själv som en modern schaman. I avsnittet berättar han om sin personliga resa, sina livserfarenheter och sitt arbete med människor i lidande.

Vad menas med modern schamanism i avsnittet?

Modern schamanism beskrivs som ett sätt att arbeta med inre utveckling, närvaro, andliga traditioner och mänsklig läkning i en modern värld. I avsnittet diskuteras hur gamla andliga perspektiv kan samexistera med dagens samhälle och teknologi.

Hur kopplas avsnittet till biohacking och longevity?

Avsnittet kopplar biohacking och longevity till djupare frågor om rädsla, döden, mening och livslust. Samtalet lyfter att hälsa inte bara handlar om optimering, utan även om balans, glädje, självinsikt och relationen till det mänskliga.

Varför är gränser viktiga när man hjälper andra?

I avsnittet diskuteras vikten av att kunna hjälpa andra med empati utan att förlora sig själv. Gränser, ansvar och självmedvetenhet blir viktiga för att kunna vara ett stöd för andra människor utan att själv gå sönder i processen.

Ronny Wulf om andlighet, smärta och att hjälpa andra

Q: Vad handlar avsnittet med Ronny Wulf om?

Avsnittet handlar om Ronny Wulfs resa genom andlighet, smärta, missbruk, meditation, healing och transformation. Samtalet berör även modern schamanism, livsglädje, döden och hur man kan hjälpa andra utan att tappa bort sig själv.

I detta avsnitt av Biohackpodden gästas vi av Ronny Wulf – tatuerare, andlig vägledare, före detta missbruksarbetare och självutnämnd modern schaman. Vi pratar om hans resa från black metal-scenen, ångest, utbrändhet och beroende av bensodiazepiner – till meditation, healing och ett liv av att hjälpa andra.

Ronny delar öppet om den existentiella krisen som ledde till avgiftning, en stark utanför-kroppen-upplevelse och hur yoga och meditation blev starten på en inre transformation. Vi pratar om relationen mellan döden och longevity-kulturen, varför många jagar hälsa av rädsla – och hur man istället kan hitta mening, balans och livsglädje utan att fastna i extremism.

Vi berör också:

Vad modern schamanism är och hur den kan samexistera med dagens teknologi
Att hjälpa andra utan att förlora sig själv – gränser, empati och professionellt ansvar
Kroppens och själens balans: fasta, kost, kött, raw food och faran med spirituell perfektionism
Döden som lärare och varför livslusten är den starkaste andliga kraften

Ett djupt, rått och mänskligt avsnitt om skugga, ljus – och vägen däremellan.

Följ Ronny Wulf på instagram

Följ oss gärna på Instagram på @biohackbalance och joina vår Telegramkanal HÄR.

Biohackpodden, i samarbete med BiohackBalance

Transkibering Ronny Wulf om andlighet, smärta och att hjälpa andra

Så kör vi med Ronny Wulf, då undrar man ju flera saker nu. Dels undrar jag, precis när jag startade nu, jag känner ju dig lite sedan innan, men Wulf, är det ditt, är det ett riktigt efternamn eller ett taget efternamn? Ja intressant, jag fick en fråga igår också, ja det är ett riktigt efternamn, det är från farmor och farfars sida, det är ett tyskt efternamn. Det betyder varg, med gammal stavning på varg från Tyskland.

Så det är en ganska stor släkt av att förstå och mycket intressanta, men det är mitt riktiga namn. Och så har ju Marcus Mygard pratat länge om att han vill ha med dig i podden och jag frågade honom precis nu innan också, varför vill du ha med Ronny i podden och vad vill du veta om honom egentligen? Och det enda han sa att han ville veta då var, har du någon koppling till Millenkollet? Till Millenkollet? Ja, vi är ju jämnåriga med varandra, flera av dem har ju tatuerat sig i den här tatueringsstudion som jag hade förr i tiden. Mycket gemensamma vänner, några av dem hälsar upp på museet på stan och sådär, men det är inga människor som jag umgås med.

När Millenkollet började sitt band här i Örebro, då var jag inne på dödsmetall och black metal. Så Millenkollet då för mig, det var ju liksom ABBA. Det var såhär, nej fan, skatepunk, vad fan är det där för något? Ja, jävla tröntar liksom, men de är ju störtcoola, jag är ju jätteimponerad av dem.

Faktiskt är det ju en del av Örebros stolthet, verkligen. Det är kul att se dem. De har jobbat hårt, så det är verkligen inga killar som bara har haft tur, de har verkligen kämpat.

Coola, men vem är Ronny då? Nu har vi avverkat allt viktigt. Ja, men Ronny, jag är 45 år idag nu när vi sitter här och pratar. Jag växte upp i Hällefors, en liten ort här utanför Örebro.

I sociala medier så målar jag upp mig själv med titeln shaman, primärt. Jag har ett stort brinnande andligt intresse, det har jag haft ända sedan jag var liten. Det var det passionerade okkultism och andar och döden och allt det där när jag var liten.

Sen har jag haft lite upplevelser som har gjort att det där har blivit starkare i mig under åren. Men jag började min yrkeskarriär ganska tidigt, jag började som 16-17-åring, som lärling i en tatueringsstudio. Sen vägde jag tatueringsstudios, tatuerade konstnär, det är väl det jag har varit sedan start.

För ungefär 11 år sedan så bestämde jag mig för, det är en lång historia, men livet dansade i otakt med mig. Eller jag dansade i otakt med livet, vilket gjorde att jag fick ta ett nytt beslut, vad fan ska jag göra med mitt liv? Det slutade med att jag började jobba inom missbruksvård, en missbruksvård som är lite annorlunda. Jag har primärt jobbat för privata bolag och jobbat med människor med svåra psykiatriska diagnoser och problematiker.

Antingen medfött eller sådant som har blivit konditionerat genom deras uppväxt eller traumatiserade. Och sen på det då grovt missbruk, heroin och amfetamin och tabletter, mycket tablettmissbruk har jag jobbat med. Så det är väl det jag har gjort de senaste tio åren, primärt jobbat professionellt med det.

Just nu i talande stund så jobbar jag på hemtjänsten här i Örebro. Jag jobbar på landsbygd, så jag sitter och åker hem till äldre människor och myser med dem och hjälper dem med det de behöver hjälp med. Men nu inom kort så kommer jag börja jobba med ett liknande yrke det jag har gjort förut.

Men det är väldigt mycket sekretess och så kring det, för att skydda människor och sådär. Men jag kommer fortsätta med att hjälpa människor i lidande. Och det är väl det som är min grej.

Så det är väl kortfattat. Är det ditt brinn? Hjälpa människor? Är det där du känner att det är det jag ska göra? Ja, det är det. Vart kommer det ifrån? Från början så kom det från djupaste avgrunden av mig själv, faktiskt.

Sen har jag fått kraft i det från att studera antliga traditioner. Så jag har sprungit på under åren. Det finns ett koncept som kallas för bodhisatt.

Där man refererar till en människa som har frigjort sig själv eller blivit frigjord av smärta genom livet. Frigjord från, för att använda lite skumma termer, från livets bojor. Då har jag valt att istället för att leva ett liv fri från bojor så väljer man att gå tillbaka och försöka hjälpa andra människor att frigöra sig från sina bojor.

Om man nu övergripande försöker förklara vad bodhisatt var traditionen är. Så det är väl där, i min privata sfär, i mitt privatliv, du kan ju se statyn i bakgrunden här på min axel. Det är en bodhisattva-staty, så i mitt privata sfär så är jag någon form av buddhist.

En liknande person skulle man kanske kunna kalla det för. Just det, för den där statyn som du har där, den är ju ändå en klassisk, men man tänker ju bara att det är en annan version av buddha. Men då är det liksom en, den har en riktig betydelse.

För den ser man, om man går in på indiska så ser man ju typ, man ser den. Och fort man går in på en thai-restaurang, så är det inte en buddha-statyr de har, så är det ju typ den som du har, en avtolkning av den. Och det är en, vad säger man på engelska, eller svenskar skiter i engelska termer, det blir så jävla ostigt att sitta och svänga med engelska ord.

Men det är ju en tjänare, så den passar ju restaurangen för den tjänar folk där. Sen tycker jag att det är kul att hjälpa människor, det är ju alltid roligt att se när det går bra för någon. Det är ju jätteroligt.

Sen känns det ändå så här, när det går åt helvete så känns det ändå på någon vis som han eller

hon eller vi gjorde i alla fall vårt bästa. Och inom det området jag har jobbat i, när det går åt helvete, då dör ju folk. Det är döden som jag menar att det går åt helvete.

Så länge man inte dör så finns det en chans kvar. Men när döden knackar på då får man ju koppla på andra tankar, andra tankekoncept. Och försöka, inte ursäkta det och bortförklara det, men acceptera vart det är någonstans.

Och sen får man ju jobba med anhöriga sen runt det. Och det är också, det låter sjukt att säga, men det är också kul. Jag kanske egentligen menar givande.

Ja, jag tror det. Det blir liksom, vad ska jag säga, det är fint att följa en människa. Hjälpa honom, och sen så trillar han upp in.

Och så kan man hjälpa de anhöriga genom att hjälpa dem att få någon form av återkoppling med personen. Utifrån ett existentiellt perspektiv. Vi har mycket att lära oss av döden.

Det har vi. Och vi har blivit lite för rädda för döden. Och helst nu när vi sitter och pratar i en hälsopod där det fetaste uttrycket just nu är longevity.

Och det är ju egentligen tvärt emot. Det är ju någonstans en rädsla för döden för att man vill leva så länge som möjligt. Eller leva så bra som möjligt så länge man kan.

Men någonstans så grundar sig väl ändå det begreppet i någon form av dödsrädsla, tänker jag. Ja, jag tror tyvärr, tyvärr så tror jag att det är så i majoritet kring den rörelsen, eller den energin, eller vad man nu ska kalla det för. Men jag tänker också att det är så här, jag skulle ju vilja leva så länge som möjligt.

Alltså fanns det, kom någon och sa hur länge vill du leva då? Jag skulle lätt säga 3000 år. Ge mig 3000 år, fan vad kul det skulle vara. Men det är för att jag tycker det är kul här.

Men det är inte så att jag, alltså döden för mig, som koncept är inget som direkt skrämmer mig. Det som skrämmer mig i koppling till döden, det är att den kanske skulle kunna vara smärtsam och fylld av lidande. Det är där döden blir läskig för mig liksom.

Men ja, det är en rädsla som, den får man ju jobba för att hålla kvar, den rädslan liksom. Vilket är kanske ganska korkat ibland, men jag förstår att man gör det. Men jag tror att om man kan vända på perspektivet, det tror jag är viktigt.

Jag vill leva så länge som möjligt för att jag tycker det är kul att leva och fränt. Så det är nog en jävligt fin grej du tog. Det här är nog jävligt bra att ha med sig framöver.

För det kommer ju bli en bransch som kommer växa. Och den kan nog bli jävligt destruktiv om primärfokus handlar om att vi gör det här för att vi är rädda för att dö. Alltså då kan det nog skena iväg rätt bra tror jag.

Fan tankefan Martin. Jo men det är ju alltid, vissa påstår ju sig ha en sund relation till att leva

länge. Men jag tycker ju ändå att man inte kanske har det alltid.

Då kollar vi på Brian Johnson som kommer upp lite nu och då hit och dit. Det är ett uttryck som också trycker på sitt don’t die-koncept. Och som verkligen går all in med att man ska leva länge.

Men han ser ju helt sjuklig ut. Tack för att du säger det. Jag tycker också att det ser weird ut.

Jag får en jättekonstig magkänsla. Vad är det som händer här? Men du sa att du dansade otakt med ditt liv. Ja.

Det här är intressanta kopplingar. Du liksom jag var ju också väldigt mycket inne på dödsmetall. Vi är ju ungefär lika gamla.

Så någonstans där slutet 90-början av 2000-talet. Mycket dödsmetall och mycket black metal. Och det var ju då alla de här tuffa black metal-människorna fortfarande levde och var aktiva på riktigt.

Det var true black metal. Exakt. Och dödssjukningar och kyrkbränder och mord och hela den biten.

Så du kom ju från en mörk värld som tonåring. Men jag kan tänka mig att liksom jag så tyckte du inte att den var speciellt mörk. Är det något du kan säga nu efteråt 20 år senare? Hur reflekterar du till den tidsperioden? Jag börjar med att säga att jag har reflekterat mycket över det här.

Framför allt också jag har en god vän. En av mina äldsta och närmsta vänner som vi lärde känna varandra under den tiden. Och vi frågar oss än idag ibland, vad var det där egentligen? Men jag kommer ihåg när jag var liten.

Vi fick parabol-antenn hemma på hustaket. MTV och TV1000 blev headbangers-boll och TV1000 på natten därefter återspelade man in. Så det blev ju liksom en sorts jävla boost av massa hormoner.

Först och främst så kom ju hårdrocken. Pantera och Metallica och allt det här var ju coolt. Men sen i slutet på headbangers-boll, på den tiden, då var det alltid fokus på duds och black metal.

Och när jag såg de här killarna som framförde sina låtar i videos och live-konserter. Jag kunde på något vis associera till den där ilskan som de uttryckte. Jag ska inte säga att jag levde i ett utanförskap när jag växte upp, men jag växte upp med att man tittade lite på min familj.

Det var den som blev sistvald på djupan. Jag var den killen som ingen ville dansa med. Jag hade svettiga händer och var lång och klumpig.

Jag var inte bra på fotboll eller hockey. Så när duds-metallen uppenbarade sig framför mina ögon så var jag bara wow, dit ska jag. Men sen har jag alltid haft ett sinne för saker och ting som är vackra.

Och i mörker kan det finnas vackra ting också. Och på något vis tyckte jag att hela uttrycksformen i black metal och duds-metaller på det sättet var fascinerande. Om man tittar på omslag till popalbum så var det en sol med ett äpple nere i hörnet och en fjäril som flaxade runt.

Och på Cannibal Corpse-omslag så kunde jag sitta i 40 minuter och studera det. Och så försöka rita det. Hur har de ritat såhär brutalt och vem har gjort det här? Så det var hela konceptet, hela livsstilen attraherade mig på något vis.

Sen när jag blev lite äldre så åkte jag på Hultsfred. Där märkte jag en jättetydlig skillnad på de som gick på Skatepunk-konsertern kontra hur jag upplevde det när jag gick på Dark Funeral. I teaterladan.

För mig var det som adrenalin och spännande. Man var ju lite yngre då och så titta på de här gubb-grabbarna som var i 20-årsåldern med sina långa hår och skägg och allting. Det var ju det coolaste jag visste.

Jag gjorde en septon piercing i näsan för jag ville se ut som Rob Flynn med Sheen Head. Titta på kortidag när jag hade den där i näsan. Jag såg ut som en idiot och där gick jag runt och trodde jag såg ut som Rob Flynn.

När jag växte upp så var manligheten runt omkring mig jävligt bufflig och tuff. Jag växte upp med stora brorsor och vi boxade på varandra. Min farsa var kroppsbyggare och verkstadsarbetare och mina farbröder var detsamma.

Det var naturligt för mig på något vis. Det tog ganska många år innan poletten ramlade ner. Jag klippte av med dreadlocksen och tog av med dödskallarna.

Jag fattade på något vis att det där är inte jag längre. Det var ett långt svar på din fråga. Det älskar jag.

Det som är intressant för det jag vill komma vidare till. Jag avstickade i huvudet att du nämnde Cannibal Corpse. En av de kändaste personerna som öppet uttalar sig om affirmationer och spiritualitet.

Om man pratar kändisar så är Jim Carrey en av de tio som är mest öppen med sin syn på livet. Han är ett stort Cannibal Corpse-fan. Så coolt.

Om det finns någon koppling där. Du kallade dig shaman nu. Du levde i otakt för tio år sedan.

Du kommer från black och dödsmetall. När svängde det över från död och förintelse till att börja fundera på det spirituella? Kanske någon form av balans med ljus i det hela? Jättebra fråga. Tack så jättemycket.

Så här. Jag var lite för långrandig nu. Jag hade gasen i botten.

Jag tävlade i Thai-boxning. Jag hade en liten flicka. En liten dotter.

En mamma och en styrson som närmade sig tonåren. Jag hade en tatueringsstudio fylld med tatuerare. Jag gick in i väggen.

Jag fattade inte att det var det som pågick. Jag trodde att jag höll på att dö. Jag trodde att jag höll på att få en hjärtinfarkt.

Det där sjukhusbesöket slutade på akutsyk. Vilket slutade med att jag fick gå hem därifrån med en kartong Sobril som är benzodiazepin. Jag hade inte en aning om vad det var överhuvudtaget.

Jag kände till hash och schack. Och så visste jag att heroin var för luffare. Så jag hade ingen kunskap överhuvudtaget.

Jag blev supertorsk på benzodiazepiner. Satt fast i det i två år. Benzon blir man väldigt inbubblad.

Det blir väldigt avstängt. Ja, man blir nästan som en zombie. En emotionell zombie.

Vilket jag gick runt och var i två år. Det här är rätt sjukt. Jag kommer ihåg att jag satt på balkongen.

Ringde min dåvarande, min dotters mamma, och frågade var de var. De bara, vi är hos mina föräldrar. Det är midsommar.

Jag bara, va? Men vad gör ni där? Varför har ni inte sagt något? Vi frågar ju dig. Du vill inte med. Jag kommer inte ens ihåg det.

Så där och då, när vi lade på, så bara, vad fan är det här? Det är midsommar. Jag har missat det totalt. Så det resulterade med att jag tvingade dem att lägga in mig på avgiftning.

Och när jag var på avgiftningen så hade jag en utanför kroppen upplevelse som var så verklig, Martin. Så det var nästan lite läskigt hur verklig den var. Det var ju inte narkotika fritt på avgiftningsavdelningen, vilket är fascinerande.

Jag blev erbjuden droger. Det här är liksom helt stört. Men flera gånger om dagen, varje dag, på avgiftningen då blev jag erbjuden allt från morfintabletter till cannabis.

Vilket var helt bizarrt. Så jag tvingade dem att skriva ut mig. De ville inte skriva ut mig.

Då sa jag att när jag skrivs ut härifrån så kommer jag gå till lokala tidningen och berätta allting jag upplevt här. Så släpp ut mig, för här ska inte jag vara. Så jag släpptes ut.

Jag kom hem till en ganska omtumlad familj. Dels för att, vad fan gör du hemma nu? Typ, du skulle ju i väg på behandling och såna där grejer. Så det var en svår situation att komma hem till.

Men jag kommer ihåg att när jag var på väg hem så var jag jätteglad. Och när jag kom hem då, jag hade ju nyktrat till och så vidare. Och när jag kommer hem och ser vilket skick min familj var i. Och då menar jag hur de, inte hur de var då och hur de hade det.

För de hade jättebra, mamman tog jättebra hand om allting. Hon var helt fantastisk i det här. Men hur deras, hur det kändes när jag mötte dem, nykter, liksom.

Vilket, ja det var en hemsk upplevelse. Och på kvällen så var de på övervåningen och skulle nattas. Och jag var på nedvåningen och satt då på golvet.

För att jag hade lagt märke till mig då att jag hade blivit jävligt stel och lite, ganska överviktig under de här två åren. Så jag kände liksom att jag måste tillbaka till min fysik som jag hade när jag tävlade i Thaiboxing. Så jag satte mig på golvet och skulle börja stretcha, liksom.

Och under bordet så ligger det lite böcker och lite skit, liksom. Och där ligger en sån här liten pocketbok om yoga. Och bara för att ha någonting att läsa medan jag sitter och stretchar så tog jag den.

Och längst bak i den boken så var det instruktioner hur man ska göra för att meditera. Så att jag läste det där och bara, vafan, det är inte svårare såhär. Så jag gjorde så.

Och sen kom mamman till min barn ner. –Vad gör du? –Jag sitter här och provar med det. Hon bara, men du har ju inte sagt nåt. Jag har ju ropat på dig.

Så där och då fattade jag att det hände nåt när jag gjorde så där som det stod i boken. Och där och då föddes kärleken till yoga och meditation. Kort därefter, eller jag vet inte hur långt efter, men vi lyckades hitta tillbaka till varandra.

Jag och familjen började bli i balans och så där. Och då berättade de för mig att i tatueringsstudion som jag hade, under de här två åren som jag var i princip en pillernarkoman, så hade de andra drivit studion utan att jag fattade i princip. Så jävla illa var det, liksom.

Och då berättade de för mig att det spökade i studion. Och jag bara, okej, va? Jag var intresserad av mysticism och såna här saker, men jag trodde inte på det. Jag hade en väldigt stark uppfattning om att allting var mind.

Så jag skrattade lite grann, men de berättade vad som hade hänt. Och det hade varit riktigt, för dem då, läskiga upplevelser för alla i studion. Även mina tatuerare hade blivit skrämda så att de hade sprungit därifrån utan att släcka och stänga av musiken.

De hade bara låst och dragit. Så hela den här historien kulminerade i att de beställde dit ett medium som ska komma dit. Det här är länge sedan.

Men ingen vågade möta upp det här mediumet, så då fick jag göra det, för jag trodde inte på det här. Det var för att jag inte hade upplevt det. Så jag följde med mediumet där.

Där kommer det också en lång historia på det, men jag gör den kort. Det här mediumet och jag, hon blev sen som en lärare, kan man säga, för mig. Och när hon började lära mig lite saker, framför allt om mig själv och så där, så till slut så kom jag till ett stadie där jag höll på att bli tokig.

Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och min dotter låg på armen och sov. Och så slog det mig att jag bara, vad fan är mina tankar? Och Andas tankar? Är det här min dotters tankar som ligger bredvid mig nu som jag känner eller är det någon ande eller är det jag eller vad fan är det här? Så mitt i natten skriver jag ett meddelande till min mentor att jag håller på att tappa det. Du måste hjälpa mig.

Det här funkar inte. Du måste lära mig mer. Det hela slutade med att hon till slut skickade mig till en healer.

Och det var också så här, vad fan är det för nånting? Så förklarade hon lite grann vad det var. Och jag fick en ganska fördomsinspirerad förbild av vem han skulle vara. Men när jag träffade honom, när jag väl kom hem till honom och träffade honom, så var det liksom, han kunde lika gärna ha stått ute i skogen och huggit ved eller kört grävmaskin eller han såg ut som vem som helst.

Men den här mannen då, jag vill inte säga hans namn nu för jag vet att han vill vara privat och så. Men han är en, i mina ögon, ett helgon som går på jorden. Han är, han betyder så mycket för mig i alla fall.

Och han tog mig an ett antal månader, så där. Det började bli mer och mer stabilt för mig. Jag började få lite mer balans.

Samtidigt började mitt ego växa lite grann. Det fattar inte jag då, men han fattar det. Så jag började liksom, okej, nu börjar jag få kläm på det här.

Shit, fan, jag kanske kan bli ett sånt där tv-medium eller nånting. Du vet, den där delen i min hjärna börjar vakna till, så där. Så jag kom till honom en förmiddag och så satte vi oss ner.

Vi satt alltid en stund och pratade innan han började healingen, så där. Han bara, hur mår du, Ronny? Jag bara, jag mår bra, så där. Han drev på, liksom.

Han bara, är du hundra procent? Är allt bra? Jag bara, ja, allt är kanon. Wow, finns det ingenting som du är arg för? Finns det ingenting du kan komma på som gör dig irriterad? Jag bara, nej, nej. Han bara, ingenting, så där.

Jag bara, jo, i och för sig. Och då, på den här tiden, då var det jävligt mycket med, vad heter det, svininfluensan. Vaccinet och det där, då.

Och jag bara satt ner, då, för att man försökte ju… Ja, det var ju som det var. Det var ungefär som under coronan, liksom. Och jag hade då i familjen lite stök kring det här, för jag ville inte att barnen skulle få det här vaccinet, liksom.

Så att det var lite… Så då stoppade han mig där och bara, men du, hur känns den här ilskan? Jag fattar liksom inte vad han menar. Jag bara, vad känns? Vad menar du, liksom? Ja, men hur känns den? Jag bara, nej, men det är inget särskilt, så där. Och jag kommer ihåg det här så väl.

Säger han till mig så där, ställ dig upp, Ronny. Och så ställde vi oss upp, så ställde han sig framför mig. Sen sa han så här, han bara, stå still nu, men föreställ dig att du går genom en folkmassa.

Och alla du möter i den här folkmassan är i vägen. Du måste flytta på dem. Hur gör du? Visa mig med kroppen hur du gör när du flyttar på de här människorna som är i vägen.

Och jag bara frös. Jag bara stod där och bara… Va? Och direkt då kom jag ihåg från när jag var liten sen, när man skulle ha teater i skolan. Du vet, man skulle vara pepparkaksgubbe och allt det där skiten.

Liksom, du vet, det bara brann i huvudet på mig. Det fanns inte i min tankevärld att jag skulle kunna stå framför honom och låtsas att jag knuffar människor. Där kände jag mig jätteutsatt, för det var bara han och jag.

Det var bara han och jag, djupt in i skogen i en stuga. Så varför var jag rädd? Det är skumt. Sen han bara, okej Ronny, släpp det.

Skräm mig nu. Skräm mig nu. Jag bara, va? Vad menar du? Han bara, okej, jag börjar.

Sen stod han och bara tittade mig i ögonen. Sen gjorde han en min med ansiktet som var läskig. Alltså, jag blev på riktigt, jag bara, wow.

Jag höjde till, shit, vad fan. Då var det ju min tur. Jag stod där med dreadlocks och hela skalliga grejer och skittuff.

Men jag kunde inte göra det. Jag kunde inte låtsas skrämma honom. Så jag bröt ihop huvudet där framför honom totalt.

Jag kapitulerade totalt. Och jag tappade förmågan att stå. Så han fick ju catcha mig.

Och då vände han upp mig på britsen, la mig på rygg på britsen. Sen höll han händerna på mig. Jag kände hans varma händer och då lugnade jag ner mig och så blundade jag.

Sen kom jag ihåg hur det kändes som att jag hade ett hårstrå i halsen. Jag hade munnen stängd, men det kändes som att jag hade ett hårstrå i halsen. Och jag försökte hantera den där känslan av hårstrå, så jag försökte svälja lite.

Men till slut, jag bara, fan, jag måste hosta till. Så jag hostade till lite grann. Och precis när jag hostade till så känns det som att det här hårstrået dras ut lite grann.

Jag bara, vad konstigt det där var. Men då hade jag munnen stängd efter hostningen. Och då kände jag smak i munnen.

Jag kände smak som jag aldrig har känt förut. Det påminner lite om ruttet… Hur doften av ruttet ägg. –Nähe.

–Ja. Grejen var att det slutade inte, det fortsatte klia i halsen. Så jag hostade till igen, och då öppnade jag mina ögon, för jag ville liksom… Jag bara, vad är det som händer här? Du ger mig healing, förlåt.

Och jag ligger här och hostar. Då ser jag hur han står med sin ena hand kanske 30 centimeter ifrån min mun. Och det ser ut som att han drar ut en tråd ur min mun.

Grejen är att det känns också som att han gör det. Så när jag ligger där och gapar och tittar på honom så ser jag bara hans lugna ögon. Han bara, det är lugnt Ronny, andas bara.

Och så står han där och drar. Det känns som att han drar ut världens längsta hårstrå i min hals.

Fast det är inget hårstrå där.

Och när sista stumpen av hårstrået kommer ut så är det… Jag bara skriker, jag måste kräkas, jag måste kräkas. Han bara, det är okej, det är okej, kräks bara. Så han tar tag i mitt huvud så här, så vrider han huvudet åt sidan.

Och då ska jag spyra, liksom. Men det som kommer är bara rapgas som smakar ruttet ägg, liksom. Och det slutade inte, det var liksom inte en rap utan det var liksom… Ja, det måste ha låtit hetsjukt, alltså.

Och det pågick under en bra stund. Tårarna bara spruta och jag grät och det harklade och hade mig. Sen lugnade det ner sig.

Ja, så nu pratar vi och grejer kring det där. Och så när jag satt i bilen och åkte hem så sitter jag och tittar i backspegeln och ser mig själv i backspegeln, liksom. Och bara, wow shit, vilken clown.

Alltså, det var så här, vad fan ser jag ut så där, liksom. Och så kom jag till studion, parkerade utanför studion och ser att jag inrett… Alla mina skyltfönster med bara en massa dödskallar och allting sånt där kliver in i studion och det manglar Dimo Borger i studion. Och jag bara så här, wow shit, vad är det här, liksom? Vad har jag skapat, liksom? Men det här lugnade ju ner sig sen, så klart.

Och jag menar, jag fann mig i det, liksom. Men den dagen, det var inte så att jag landade i oh shit, vad dum jag är, jag har lyssnat på dödsmetall. Utan det var mer så här, vad fan var det där som hände? Så klart så blev det ju för mig då, tillsammans med frågan vad fan var det som hände, blev det ju också att kan jag göra det där? Finns det mer? Kan det där hända mig igen om jag lägger mig på britsen hos den här mannen, liksom? Och det är på något vis börja, det är sökandet, liksom.

Vad? Vad fan? För mig så är det väldigt tydligt att han tog ju bort ganska mycket negativitet från dig. Jag har också varit med om healing. Det jag också har känt luktar av unket och gammalt och ruttet, att det är ganska tydligt när en healing verkligen går igenom en kropp, att det är det som uppstår för att det skit försvinner.

Exakt, exakt. Det kallas ju för, till Latinamerika, det är Brasilien och Peru, och där är ju healing- traditionerna fortfarande väldigt starka sen ur minnestider. Och då vet jag att Bergsfolken, eller, alltså, det finns två namn som är ganska, vad ska vi säga, de som man oftast använder på den här negativa energin.

Bergsfolken, Quechua och de här, där kallar de det för Hucha, nere i djungeln på blötmarken inne hos ayahuasca-shamanerna, och där kallar man det för panema. Och det är ju, vad ska man säga, i den fysiska världen, i ett rum, en bostad, motsvarigheten till den här energin som vi drar ut när vi helar, den fysiska motsvarigheten till det är ju damm. Och damm är liksom rester utav energi här, så att den här hucha, eller bad vibes, eller mojo, eller vad man nu ska kalla det

för, det är ju precis som du säger, det är skit man drar ur.

Och det kan vara allt från dåligt tillagad mat till en traumatisk upplevelse, tror jag. Det är i alla fall min uppfattning hittills. Massa skit som man har samlat på sig genom livet.

Yes, yes. Så rent där, hur viktigt tycker du att det är att folk skulle ägna sig åt sånt där? Om du tänker nu att det här är en hälsopod, många som lyssnar ändå kanske bryr sig väldigt mycket om sin fysiska hälsa. Och i din värld, nu säger jag din värld, men i den spirituella världen, där bryr man sig väldigt mycket om den kärlsliga hälsan.

Jag tycker att det är inte jättemånga som gör både och, och har författat kopplingen att båda två är jävligt viktiga att göra. Korrekt. Det är synd.

Det är synd att det är så. Och det behöver, jag tycker att det behöver… Det behöver ändras på ganska snabbt, för annars tror jag att vi kan hamna i en återvändskräm till slut med det här. Det är jätteviktigt.

Det jag fick lära mig av den här mannen som jag har berättat lite grann kring, han var ju väldigt, väldigt, väldigt noga med att vara jordad och sköta min kropp och min hälsa, och han förklarade vad som händer om man dricker för mycket kaffe, för mycket energidryck och äter på oregelbundna tider. Han kunde väva ihop det där åt mig så att jag kunde förstå att… Ah, för att upprätthålla en schysst bioelektronik, eller vad man nu ska kalla biokemiska processer i kroppen och så, de spelar in på de andliga aspekterna av kroppen. Och vice versa.

Och vice versa. Exakt, exakt. Jag var ju tre månader i Gambia för 2018, och jag åkte dit utan vaccin.

Jag hade inte med mig nånting. Jag hade med mig lite ashwagandha. Men jag tog ingen vaccin eller nånting åt mig händerna.

Jag levde med vilda djur och jag levde med befolkningen på bygden. Och jag drack vatten från marken. Jag var inte sjuk en enda sekund där.

Men idag, nu, om jag skulle boka en biljett och åka dit lite mer med semester-vibe i kroppen, då tror jag nog att jag skulle behöva ta hjälp för att skydda mig. För det är naivt att tro att man kan upprätthålla god hälsa genom att bara upprätthålla god energi, om man säger så. Det går till en viss del, men förr eller senare så bränner man batterierna.

Jag har gjort det två gånger i mitt vuxna liv. Jag har bränt mina andliga batterier, och då har jag blivit sjuk som fan. Just det.

Vad har du gjort då? Hur kan du bränna dem? Det skiter i fundamentala kroppsliga saker som att sova i tid eller sova tillräckligt, äta korrekt. Under några år jobbade jag för ett företag där jag hade hand om väldigt problematiska människor och jobbade med det väldigt mycket. Flera dagar i sträck, sen var jag ledig några dagar och jobbade i sträck igen.

Under den tiden jag jobbade var jag så jävla fokuserad på mitt jobb. Läsa av situationer, läsa om människorna, förutspå vad som kanske kommer att hända. Jag glömde bort att äta.

När alla hade gått och lagt sig på kvällen och sov, då skyndade jag mig till pizzerian precis innan stängning, köpte en kebabtallrik, tryckte den, sov några timmar och sen upp igen och körde. Jag levde på en gudomlig kraft. Till slut låg det stopp.

Då kissade jag blod och hade jävligt svårt att hålla tankarna i en rak linje. Så det är en av tillfällen. Jag gillar ju någonstans när folk har misshandlat sin kropp så extremt.

Man lär sig jävligt mycket av det på det ena och det andra sättet. Exakt. Det är därför du är där du är idag.

Dels för att du har misshandlat den med droger och sen även på ett annat sätt. Du får ju bra insikter av det. Ja, jag tycker det.

Hur ser det ut idag? Hur mycket tar du hand om… Om vi återgår till den fysiska kroppen, hur mycket lägger du ner på din fysiska kropp idag? Är det en stor del eller är det bara nånting? Jag tänkte faktiskt på det nu på morgonen. Jag förstod nästan att den frågan skulle komma. Jag har fått den lite grann förut.

Jag tänker inte så mycket på det, för det är nånting som är självklart för mig. På morgonen börjar jag alltid med att mjuka upp kroppen. Jag står alltid still först en stund.

Det är en sak jag lärde mig av den healing-mentor jag hade för många år sedan. Jag står bara rätt upp och ner tills jag hittar mittpunkten i kroppen. Det kan ta nån minut.

Jag brukar sätta på en podd och bara lyssna och titta rakt ut och vänta till jag hittar mittpunkt. När jag hittar mittpunkt står jag en stund på vardra ben, så jag står på ett ben. Jag står en liten stund, sen blundar jag och står på ett ben och försöker hitta balansen.

När jag hittar balansen på båda mina ben när jag blundar brukar jag börja stretcha kroppen. Sen duschar jag, borstar mig, tvålar mig och så slår jag över på kallt vatten. Det är den rutin jag alltid har.

Upp, känna kroppen, skrubba den och kyla ner den för att kicka igång den. Sen har jag mina små kapslar som jag äter. Jag äter D-vitamin och alltid en B-komplex för att alltid få i mig fett.

Mitt tips är att alltid ha fett hemma och bra smör i kylen. Du kan bara äta det rätt upp och ner i munnen. Så är det bra.

Jag kan inte säga att jag lägger all min tid. Det gör jag inte. Allt jag äter och hur jag rör mig är närvarande nästan hela tiden i min vardag.

Du verkar ändå ha byggt in det som en rutin. Det är inget som du går runt och säger att du är hälsosam. Det här funkar.

Ditt intresse är inte din hälsa i den bepekelsen. Det är det som jag är lite rädd för, att många säger att hälsa är mitt intresse. Det är också lite fel när man tänker på det sättet.

Tack, Martin, för att du säger det. Det är precis så som du menar. Det är kul när det dyker upp nya grejer som jag kan prova.

Det är en del av mitt liv. Jag kan ta en kväll och trycka i mig en påse ostkrokar. Då kompenserar jag det dagen efter.

Jag har ett motto som förr, innan det här blev en del av mitt liv. Om jag köpte en påse ostkrokar så var det alltid att jag måste dricka också. Sen bara, vad behöver jag ha något mer sött till för att jämka upp? Det blev alltid en påse ostkrokar.

Nu går jag till affären och vill undan mig nånting ikväll. Ska jag ha nåt snacksigt, salt, eller ska jag ha nåt sött? Jag brukar köpa glas. Jag älskar att äta glas.

Och jag älskar ostkrokar. Här och då köpte jag en påse ostkrokar, men då drack jag vatten till det. Och sen fastade jag på morgonen och väntade med att stoppa i mig någonting nytt till jag hade skitit ut ostkrokarna, så är du med. Så jag försöker jobba lite sådär. Allt skit man stoppar i sig, det måste ju kroppen ta hand om.

Och jag tror att kroppen klarar otroligt mycket mer än vad vi förstår. Men är man inte dum i huvudet när det gäller det där, då kan man komma ganska långt med att kunna fuska lite ibland. Ja, men ger den lite rätt förutsättningar och återhämtning så kan man också göra lite avkall.

Precis som när du går tillbaka till Brian Johnson, eller finns andra människor runt om i världen som är så jävla hälsosamma. Och man märker att när du började bli så jävla hälsosam så ser du mindre hälsosam ut nu än vad du blev då ohälsosamt. Det säger lite grann att det stiger en åt huvudet på något sätt, att man målar nästan in sig i ett hörn.

Ja, det är ju så. Till exempel då de där åren när jag var mycket med den här Healing Mentor så fattade jag att jag måste byta kost. Och då gick jag över till celleridrinkar och sådana där saker.

Och det var ju långt innan den där medium-doktorn började prata om sina celleridrinkar. Jag körde ju raw food där under en ganska lång period. Och sen så sa den där gubben till mig att nu måste du sluta, nu måste du äta lite annat också Ronny, för nu börjar du bli för smal.

Det syns på dig att du är klen. Jag bara, va? Han bara, du åker bil Ronny, om du ska någonstans och det är långt och du är hungrig som fan och det enda som finns är McDonalds, vad gör du då? Nej, jag väntar till nästa dag. Han bara, jaha, jag hade ju åkt in till McDonalds.

Jag bara, va? Ja men det är energi, du måste ha energi. Och sen sa han det, du måste börja äta lite annat nu. Du måste börja äta sånt som har yang i sig.

Okej, vadå? Ja, kött till exempel. Vad med kött? Jag är andlig, bla bla bla. Han bara, ja men det finns andliga människor i Afrika, det finns andliga människor i Djungeln, det finns andliga människor i Bergen, det finns andliga människor som fanns för 2000 år sedan, det finns andliga människor idag som kan åstadkomma fenomen som inte ens går att greppa när man ser dem.

Dagen efter så sitter de och äter grillat vårtsvin i djungeln. Så vem fan är du? Jag bara, ah, okej, sorry. Det blev väldigt wake up call för mig.

Och det där har ju följt med mig sen. Så när jag börjar se de här nya trenderna som börjar florera lite på internet, man ska bara äta gräs eller såna här saker. Och så kopplar man det till andlighet. Och jag tänker, då kan jag slå ett slag för det eftersom det här är en hälsopodd och så. Jag kan tänka mig att det finns människor som har ett andligt intresse som också lyssnar och kanske, för att vi pratar nu, dieter, om man nu tar andliga hardcore dieter, de har oftast ett syfte. Precis som en meditationsövning har ett syfte.

När man sätter sig ner och gör en andningsteknik så är man ju inte i meditation när man gör andningstekniken. Utan det är ju när du kliver ur andningstekniken och är i stillheten, det är då du är i meditationen. Det där är viktigt att lyfta.

Andning och meditation är två särskilda saker och man gör dem av olika anledningar. Det är viktigt att ta koll på det. Det är jätteviktigt.

Och då blir det också… Säg till exempel att du vill gå in i… Vi bara tar ett enkelt exempel som alla skulle kunna göra. Man bokar en tid för att vara en vecka på ett vipassarna-retreat. Då äter man ju inte kebabtallrik innan man åker dit.

Det bästa för att göra det är att förbereda kroppen på vad som kommer skall. Du ska dricka vatten och äta en gång om dagen. Börja vänja kroppen vid det.

Det är ofta det man gör när man går in i hardcore-dieter. Oftast handlar det om att dra ner matsmältningsprocessen så att den inte blir lika viktig. Just för den kommande stunden.

Då du ska vara i en meditation eller göra ett ceremoniarbete eller en healing eller någonting sånt. Men när människor tar de här hardcore-dieterna och kopplar på dem på sitt vardagsliv- så kommer det funka ett tag. Har man ätit skit kanske ett helt liv och sen är man 30 bast eller nånting sånt- och så börjar man äta raw food.

Du kommer må jättebra. Nått år kanske om du har tur. Men till slut kommer det börja äta upp dig.

Det kommer börja bli dåligt för dig. Jag förstår att många kanske bara, va nej men jag har ju ätit i flera år. Det där är jävligt viktigt att komma ihåg.

Man kan inte ta alla de andliga koncepten och koppla dem på ett vardagsliv. Man kan inte leva i Sverige i ett normalt samhälle och leva som om man bor i en grotta i Himalaya. Det går inte.

Du kan göra det ibland, men inte alltid. Precis som du sa, det är också intressant. Man kan känna sig väldigt frisk ganska många år.

Det kan vara 5, 6, 7 år också. Men det kan tyvärr, och det här veganismen som är det spirituella- stör ut hormoner ganska mycket. Det kan bli fel.

Helst också när man hittar spirituellt eller andlighet när man är runt 30. Då får man inte äta kött, för det är inte tillräckligt high vibe att äta kött. Och så går det över till vegansk kost.

Ungefär samtidigt, några år innan du ska gå in i klimateriet som tjej. Och så har du grundat på

en vegankost i flera år, gå in i klimateriet. Det kan fucka hälsan alldeles för mycket.

Då blir det dumt. Och då blir det det här som du också lite grann var inne på. Man är jättespirituell och jätteuppkopplad och jätteduktig på att ta hand om sin själ.

Men man är det så pass mycket som man glömmer bort sin fysiska kropp. Och man glömmer bort, som jag gillar att du säger, att jag tycker om att leva. Det är därför jag vill vara på jorden, för jag tycker om mitt liv på jorden.

Då får man en balans i det hela som känns jävligt sund och trevlig. Ja, det är det. Jag tänker att folk bara, vad är det som är så kul att leva? Vad är det som är så mycket hemskt? Följ nyfikenheten lite grann.

Det finns så jävla mycket där ute som är så spännande och så far out som man kan ägna sin tid åt om man har tråkigt hemma och är ensam. Så det är ju fantastiskt bra det där. Men det blir ju också lite motsägelsefullt, för det beror ju på lite vad man har för livsåskådning och så där.

Men om jag tar från mitt perspektiv. Jag anser ju att allt på något vis har en… För mig så är allt i den här fysiska världen skapt ifrån en urkälla. Då kan man titta ur ett vetenskapligt perspektiv, materiellt vetenskapligt perspektiv och se att det verkar vara så.

Så forskningen talar om för oss att det är så. Och då blir det lite så här, om vi nu säger att allt liv här på något vis är fyllt av någon form av ande och så vidare. Det finns ett sorts andeligt kretslopp.

De flesta andliga traditioner och de flesta människor kan nog kanske köpa in sig på att det tycks finnas ett kretslopp i livet. Vi har reinkarnation och såna här saker som är hur mycket som helst. Om man då går in på affären och så ser man kött som ligger på köttdisken.

Jag förstår också att det djuret där har nog fan inte haft det nice innan det hamnar på köttdisken. Men vad är det som säger då till exempel, och det här perspektivet kommer från en grej som jag ska förklara snart. Vad är det då som säger att det är någonting fel att du, som en godhjärtad, kärleksfull och fin högvibrerande människa, varför skulle inte det då vara något fint att du som kan värdesätta det här avlidna djuret, ta hem det, tillaga det med kärlek, tillaga det med uppskattning.

Kanske tänka, skicka en tanke på. Kanske till och med om man är väldigt andlig och lite spacey att man kanske till och med kan koppla upp sig på det här döda djurets själ. Och liksom, jag värdar dig.

Tack för att du kom hit. Tack för att du har genomgått det här lidandet. Nu är du en måltid för mig.

Tack allt skapelsen runt omkring mig. Nu äter jag dig med värdnad. Då har du ju gjort någonting annat.

Då har man ju följt den andliga principen. Men när man dömer det, jag ska inte äta det där köttet för jag tycker att det är fel. Säg det till någon som är lidande och svältande i ett fattigt u- land någonstans.

Du ska inte äta den där apan som du har skjutit med pilbågor för det är taskigt. Det är elakt. Det funkar inte.

Så här förstår jag. Det är skillnad på en jägare i djungeln och köttindustrin i Sverige. Men ändå.

Det här är en tanke som har varit med mig under lång tid. Det kan inte vara fel. Det måste ju… Det kan inte vara fel.

Och sen hittar jag en uråldrig sekt som praktiserar en tradition i Indien som kallas för Aghori. Och där har de ju det här perspektivet. Och bara lite kortfattat.

Vi ska inte snöa in för mycket på det. Men till exempel en Aghori sadhu. Det är de här ganska läskiga yogamunkarna med långa dreadlocks.

Och de har en dödskalle som de äter och dricker ur och sådär. Och de lallar runt. Indiana Jones. Ja, exakt. De killarna liksom. Och de bor ju där man krimerar människor runt Varanasi.

Runt Varanasi, vilka Agnes där. Och då har de ju de här kastsystemen och hierarkierna. De är vilka som får brinna där och sen puttas ut i älven.

Sen finns det de som har lägre kast och som man bara puttar ut i älven direkt. Och sen finns det de som inte ens man puttar ut i älven vid den platsen. Utan man lägger dem bara någonstans och så får de flyta iväg.

Jag har ju aldrig varit där själv men jag har ett nära och kära och så vidare som har varit där som berättar att det kan komma en kropp av en död bebis och flyta förbi. Men det har gjort det i tusentals år. Det är en tradition där.

Det är naturligt och inget konstigt för de här människorna. Såklart är det smärtsamt och en hemsk upplevelse. Men på något vis är det en annan acceptans för det där.

Men Aghorisadhus uppgift då, de stryker ju runt på de här strandbäddarna. Nedanför de här heliga krimeringsplatserna också. Och i deras tradition så är det så att om det kommer en kropp flytande där som de kan ta in till stranden så är det deras förkunnade uppgift att visa värdnad för den här kroppen.

Så de tar in kroppen till stranden, tvättar av den, gör den fin och ren. Lägger den i rätt kompassriktning, då säger man vädersträck så att huvudet är riktat mot norr och så vidare. Smyckar ut kroppen och så sätter de sig på kroppen om det är möjligt i bäckenbenet och mediterar.

Och det de gör är att de drar upp den sista kvarlevande pranan som finns i den döda kroppen. Och så drar de pranan genom sin kropp och skickar upp den till himlen för att där och då hjälpa den här själen som var i kroppen att kunna få möjlighet till att stiga i den här reinkarnationsstegen. Och en av de sista grejerna de gör är att de tar en liten, liten bit från skinnet eller liknande från den här människan och så äter de det för att den fysiska kroppen också ska få passera genom dem.

Och det här är ingenting som alla har kommit på i föregår utan det här är något som har pågått i tusentals år här och givetvis kan man göra bedömningar på det här och ha tankar och åsikter om det. Men om man bortser från dem och ser det mer ur ett fågelperspektiv så blir det så här, visst det är brutalt och det ser hemskt ut och så men ganska intressant också på något vis. Och de har ju en, det finns ganska mycket filosofier och läror och så kring den här traditionen som är jätteintressant att ta till sig som inte alls är makabra som jag precis beskrev nu men jag har lite det tankesättet när jag äter kött idag att jag försöker se det på det sättet och då känns det bättre.

Och jag mår bra av det. Och djur tycker om mig, djur gillar att gosa med mig och jag gillar att gosa med djur. Och det finns någon som säger att djur kan inte ty sig till människor som äter andra djur, men det är inte min upplevelse alls.

Nej, det är det verkligen inte. Det ger en bra perspektiv i alla fall. Jag har en sista grej bara som jag tänkte ställa innan vi snöade iväg på allt annat.

Men du pratade där i början om att du gillar att hjälpa människor. Är det lätt att hålla balans där? Alltså att du gör det av rätt anledning? För folk brukar ju liksom säga att jag gillar att hjälpa människor antingen så gör man det så pass mycket som man gör avkall på sig själv så att man sätter de andra före hela tiden så att man själv hamnar i dålig hälsa eller att man går in i väggen eller tar på sig för mycket eller känner för mycket eller sådana saker. Eller så finns det ju de som hjälper andra för att fostra sitt eget ego som inte heller, den är ju ännu mörkare.

Är det svårt att ha den balansen? Jag kan ju tänka mig någonstans att du har allting i dig. Någonstans så hjälper man ju andra trots allt för att man ska må bra själv. Så är det ju.

Det är ju dumt att säga att man inte gör det. Ja, såklart. Men hur ser det ut för dig rent balansmässigt? Det är någonting jag får jobba med hela tiden.

Och det tog ett tag innan jag förstod det. Det ska jag säga. Det är en läxa jag har lärt mig.

Det här måste jag hålla vakt på med varje ny klient som kommer in. För att det är svårt. Och det är otroligt lätt att dribbla bort sig själv.

Och hitta på ursäkter och sådär. Vi är jätteduktiga på det. Så det får jag ha med mig hela tiden.

Och tänka på det. Och det är ju allt från att inte alltid svara i telefonen när det ringer. Även om man kanske förstår att just nu kanske det här är en situation som är jävligt allvarlig.

Men jag har ett liv och jag har inte ställt till den här allvarliga situationen. Och just nu kan inte jag göra något åt det. Och svarar jag i telefonen nu så eskalerar jag bara till exempel.

Och det där är jätteviktigt att ha med sig. Vem som helst kan bli inlurad i det där. Av sig själv och andra.

Men någonting som jag brukar ha med för att se det. Det är till exempel när jag sätter mig ner och ska meditera. Och alla som har provat det någon gång vet ju att tankarna kommer och går hela tiden.

Och märker jag att en klient eller den personen jag hjälper återkommande kommer tillbaka hela tiden. Så försöker jag liksom djupdyka i det här. Varför kommer den här tillbaka? Finns det i det här beteendet hos den här människan? Vad finns det i växelverkan mellan den här personen och mig som gör att jag nu här på min egen kammare sitter och tänker på den här personen? Och det är jätteintressant.

Jag tycker det är skitintressant. Verkligen. Jag kan bara kortfatta att jag började beskriva en situation för många herrans år sedan.

Det var en kvinna som kom till öppenvårdsmottagningen jag jobbade på. Och hon var så problematisk och så mycket. Så jag märkte ju när hon kom in i lokalerna så märkte jag på de andra att de tog ett övd uttag.

Och de började anpassa sig så att de inte skulle hamna i hennes sällskap i lokalerna. Och till slut så blev det även så för mig. När hon kom in i lokalerna och jag hörde hennes röst.

Hon bara, hallå allihopa! Jag bara, oh my fucking god, hon igen. Oh shit. Sen kommer jag ihåg att jag var ute i skogen, satt vid elden och återhämtade mig själv.

Och då kommer den här kvinnan tillbaka hela tiden. Jag bara, vad fan? Är hon här till och med? Vad fan är det här? Till slut så förstod jag att hennes beteende, det grundläggande beteendet, om man säger att man kan ha ett beteende, om man beskriver grundbeteende som ett ramverk. Och sen hur beteendet ter sig är liksom färgen på det som är innanför ramverket.

Så ramverket i hennes beteende var väldigt likt en närstående som fanns under mitt liv när jag växte upp. Och när jag såg det, herregud, den här personen väcker samma saker i mig som den här närstående väckte i mig under min uppväxt. Och den personen älskar jag ju fortfarande.

Jag accepterar den människan fortfarande i mitt liv, den är en del av min vardag, den människan. Så då förstod jag att den här kvinnan har det här beteendet och då behöver jag tänka och göra på det här sättet. Efter den här helgen när jag kom tillbaka till jobbet så var det inga problem att hantera henne.

Hon kom på födelsedag och blev nykter och fick tillbaka ett jättefint liv. Tyvärr så avled hon i en olyckshändelse något år senare. Hon fick ordning på sitt liv, hon fick tillbaka kontakter med sina

barn och fick leva ett schysst liv innan hon tyvärr till slut gick bort.

Det var ju hon som gjorde jobbet, men jag klarade av att hantera hennes mörker när jag förstod vart beteendemönstren kom ifrån. Så gränsdragning då, det är egentligen det som är viktigt i det hela och hitta någon form av akceptans i olikheter i människor. Och vara beredd på att den här gränsen kan se olika ut, så att man inte har samma gräns för alla.

För då är man lat tycker jag. Du kan inte ha samma gräns för alla, du måste känna in. Får du betalt för att göra ett sånt jobb för andra människor, då tycker jag man ska göra så.

Men när man lever ett normalt liv då finns det ingen anledning på att böja sig och anpassa sig för en massa andra människor. Privatlivet ska ju vara nice, men får man pengar för ett sånt här jobb då måste man ha den förhållningen. Annars är man ingen professionell ökesuttövare.

Grymt det här Ronne, det jag får med av dig är att du verkar analysera ditt liv väldigt mycket. Från alla möjliga infallsvinklar och ingenting verkar direkt vara av en slump som du lever dagarna. Det är analyserat och testat och hittat en rimlig väg i det världsliga livet.

Det är genomtänkt. Mitt arbete på sociala medier är detsamma. Jag publicerar ingenting utan en eftertanke.

Ibland kan man förstå att människor kanske tänker hur tänker han här, men då har jag oftast en tilltänkt plan framöver. Vad jag vill säga egentligen. Det är det som jag kallar för modern schamanism idag.

Att använda sig av den moderna teknologin som vi har i samhället idag som förmodligen kommer finnas om 100 eller 200 år också. Jag vill skapa någonting också för framtidens schamaner, om man nu kan uttrycka sig så. Vi som plockar upp det här idag, vi plockar upp mycket från förr, de gamla traditionerna.

Men det behöver skapas traditioner idag utifrån det vi har idag som framtida generationer kan plocka upp och säga det här plockar vi upp från de gamla. En brygga. En brygga.

Den försöker jag skapa i sociala medier också. Även mina postningar har jag tänkt igenom. Du har rätt, jag analyserar jävligt mycket.

Fan vad jobbigt mitt liv kanske verkar vara. Men det är inte det. Det är som jag sa i början, jag trivs, jag tycker att livet är skitkul.

Det är fint att leva. Ja, det är nice. Vi har utifrån allt möjligt.

Kom igen, det är hur coolt som helst. Det är grymt. Men om man vill följa dig på Instagram då? Instagram, det är där du är.

Spiritualdiscipline. Vi länkar till det här nere och så får ni gå in och följa Ronne. Passa på att tacka för det här samtalet.

Tack själv Martin, och lycka till med allt. Gå in på vår Telegram-kanal och diskussionsgrupp om biohacking och hälsa. Se länk i avsnittets beskrivning.

FAQ Ronny Wulf om andlighet, smärta och att hjälpa andra

Vad handlar avsnittet med Ronny Wulf om?

Avsnittet handlar om Ronny Wulfs livsresa genom andlighet, smärta, missbruk, healing, döden, hälsa och hans drivkraft att hjälpa människor i lidande.

Vem är Ronny Wulf?

Ronny Wulf är en person med bakgrund som tatuerare, behandlare inom missbruksvård och andlig vägledare. Han beskriver sig själv som shaman och arbetar med att hjälpa människor genom svåra livssituationer.

Hur ser Ronny Wulf på kopplingen mellan fysisk hälsa och andlighet?

Ronny menar att kroppen och det andliga livet hänger ihop. Sömn, mat, rörelse och fysisk grundning påverkar den andliga balansen, samtidigt som inre arbete kan påverka kroppen och hälsan.

Vad säger avsnittet om longevity och dödsrädsla?

I avsnittet diskuteras att intresset för longevity kan vara positivt om det bygger på kärlek till livet, men problematiskt om det drivs av rädsla för döden. Ronny lyfter vikten av att acceptera döden och samtidigt vilja leva väl.

Vad menar Ronny med modern schamanism?

Ronny beskriver modern schamanism som ett sätt att bygga en bro mellan gamla andliga traditioner och dagens samhälle. För honom handlar det om att använda nutidens verktyg, som sociala medier, för att föra vidare andlig kunskap och skapa något för framtiden.

Tandkräm Superwhite 100 gram Biomed

Creatine 400 g NXT LVL

Tandkräm Charcoal 100 gram Biomed

Methylene Blue 1% 100 ml NXT LVL

Tandkräm Calcimax 100 gram Biomed

Liposomal NMN 60 kapslar Purovitalis Longevity

Handskördat Grovsalt 500g Belamandil

Berberine 200 mg 60 kapslar Thorne

Rhodiola rosea 60 kapslar Thorne

Stabiliser 120 kapslar Sigrid

Ronny Wulf om andlighet, smärta och att hjälpa andra